Tyskland
2018-12-08 20:14
Adventskalender: Lucke #8
Redaktionens julkalender når lucka 8. Här är SvenskaFans Tysklands Julsaga.
Axel Falk
Som om det vore varmt sprang han i snön. Hoppade och dansade i bara underkläder. Inga damasker, heller. Dansandes med sig själv, pratandes med sig själv. Ropade, tjiade och tjoade. Han såg ut att ha kul. Det var Heinz, från samma kompani som han själv. Han hade hört om att man kunde spela galen och eventuellt bli hemsskickad och Sven valde denna underliga taktik. Den halvnakna mannen ställde en fråga till sig själv och besvarade den. Han var uppenbart galen. Fast det var han ju egentligen inte. Frågan var om de överordnade skulle tro på det. Karl var bara korpral och hade ingen större makt över dessa öden. Detta var inte hans fight.
Visst hade Karl också funderat över denna taktik. Skulle han kunna spela galen och bli hemskickad? Kanske. Kanske skulle han lyckas, men vilken extrem lögn det skulle vara. Han skulle behöva förbereda länge och väl och sedan när han väl kom hem skulle han behöva fortsätta spela galen för att inte väcka misstanke om bedrägeri. Nej, det var inte värt det. Det kanske ändå fanns en liten chans till överlevnad, intalade han sig. Han lyckades nästan bli övertygad.
Trots den överspelade galenskapen hos Sven fanns det ingen större påtaglig rädsla hos de i hans kompani. Han visste inte hur det såg ut i andra grupper, men i hans hade de flesta funnit sig ganska tillfreds med den situation de satt i. De var inte nöjda med den, såklart, men tillfreds. de var inte rädda för stunden, men rädslan kunde närsomhelst väckas ur dvala och göra sig smärtsamt påmind. Men det var skönt att inte ha det hängandes över sig konstant, det var skönt att få en liten vila.
Någon gång ibland kom han att tänka på bollen han hade i sin närvaro. Han undrade varje dag om de ännu spelade fotboll hemma i Karlsruhe, om ligan fortsatte gå eller om fotbollen pockså fick avbrytas på grund av krigets utbrott. Det hoppades han inte. Han hoppades att sporten skulle fortsätta spelas, eftersom den bringade så mycket glädje åt så många. Det kanske inte fanns en annan ljusglimt i vissas liv, så det vore jobbigt om även den skulle släckas av våldets mörker.
Visst hade Karl också funderat över denna taktik. Skulle han kunna spela galen och bli hemskickad? Kanske. Kanske skulle han lyckas, men vilken extrem lögn det skulle vara. Han skulle behöva förbereda länge och väl och sedan när han väl kom hem skulle han behöva fortsätta spela galen för att inte väcka misstanke om bedrägeri. Nej, det var inte värt det. Det kanske ändå fanns en liten chans till överlevnad, intalade han sig. Han lyckades nästan bli övertygad.
Trots den överspelade galenskapen hos Sven fanns det ingen större påtaglig rädsla hos de i hans kompani. Han visste inte hur det såg ut i andra grupper, men i hans hade de flesta funnit sig ganska tillfreds med den situation de satt i. De var inte nöjda med den, såklart, men tillfreds. de var inte rädda för stunden, men rädslan kunde närsomhelst väckas ur dvala och göra sig smärtsamt påmind. Men det var skönt att inte ha det hängandes över sig konstant, det var skönt att få en liten vila.
Någon gång ibland kom han att tänka på bollen han hade i sin närvaro. Han undrade varje dag om de ännu spelade fotboll hemma i Karlsruhe, om ligan fortsatte gå eller om fotbollen pockså fick avbrytas på grund av krigets utbrott. Det hoppades han inte. Han hoppades att sporten skulle fortsätta spelas, eftersom den bringade så mycket glädje åt så många. Det kanske inte fanns en annan ljusglimt i vissas liv, så det vore jobbigt om även den skulle släckas av våldets mörker.
