Tyskland
2012-10-14 11:00
Arango – Venezuelas juvel i Europa
De är inte många, men de finns. De venezuelanska fotbollsspelarna i Europa – och den störste av dem alla spelar i Bundesliga. Det här är historien om Juan Arango vars fotbollskarriär lika bra hade kunnat vara över för sju år sedan.
Andreas Holm
5 kommentarer
Det skulle vara en vanlig match, en sådan som alla andra där det hela bara gick ut på en sak. Att göra mål och spela hem tre poäng. Ö-laget Mallorca mötte Sevilla i en La Liga-match våren 2005, men matchen blev inte som vanligt, framför allt inte för Juan Arango. I en kollision med Sevilla-fansens omtyckte kapten Javi Navarro, såg det för en stund ut som att Arangos fotbollskarriär hade nått sitt slut – som 24-åring.
Arango föll medvetslös till marken och låg och krampade samtidigt som läpparna rörde sig onaturligt. Han hade svalt tungan och kindbenet var brutet. Efter matchen omringades Javi Navarro av journalisterna utanför arenan. En skärrad och omtumlad spanjor höll sig kortfattad:
- Jag försökte spela med passion och engagemang i matcherna. Jag ville ge den venezuelanska fotbollen en ny status, förklarade Arango.
Att flytta till Europa och spel i en av världens bästa fotbollsligor är en sällsynt ära för venezuelanska fotbollsspelare, så än i dag. Majoriteten av spelarna som lyckas ta sig till en annan liga än den venezuelanska hamnar i de mindre nationerna på kontinenten som exempelvis Ecuador, Colombia och Chile. Trots att det är samma kontinent är det knappt någon venezuelan i den brasilianska eller argentinska ligan. När det väl gäller Europa är Spanien en naturlig första anhalt på grund av språket.
På semesterön Mallorca tog karriären verkligen fart för en då 24-årig Juan Arango. Floro lämnade som tränare redan efter fem månader men Arango började att göra mål, efter mål, efter mål och samma år som den olyckliga kollisionen med Javi Navarro, 2005, utsågs han till den tredje bästa latinamerikanska spelaren i La Liga.
Arango gjorde 45 mål på 183 matcher för Mallorca, och fascinerande var att det allt som oftast var vackra sådana. Som 27-åring noterades också nästa milstolpe i hans karriär. Den nye förbundskaptenen César Farías efterträdde Richard Paéz, som under många år slitit med att utveckla och förbättra det venezuelanska landslaget. Farias utnämnde Arango till kapten efter framgången i Copa America 2007. Arango stod på toppen av sin karriär och fick trä på sig kaptensbindeln i landslaget, och kanske också när landslaget mådde som bäst. Copa America på hemmaplan hade just avslutats: Venezuela vann sin grupp med Peru, Bolivia och Uruguay, men fick sedan ge sig mot just de sistnämnda i kvartsfinalen.
Arango föll medvetslös till marken och låg och krampade samtidigt som läpparna rörde sig onaturligt. Han hade svalt tungan och kindbenet var brutet. Efter matchen omringades Javi Navarro av journalisterna utanför arenan. En skärrad och omtumlad spanjor höll sig kortfattad:
- Jag försökte skydda mig, täcka mitt ansikte.
Det hela såg ut som en olyckshändelse, en mycket trist sådan och Navarro stängdes trots det av i fem matcher. Arango lades in på intensivvård, men fantastiskt nog kom han tillbaka till fotbollen bara några veckor senare och blev Mallorcas bäste målskytt säsongen efter.
Det här är en del av Juan Arangos karriär som aldrig kommer att glömmas bort. En karriär som har varit upp och ner, men där han också med åren belastats med uppgiften att vara ett skyltfönster för venezuelansk fotboll.
Det hela såg ut som en olyckshändelse, en mycket trist sådan och Navarro stängdes trots det av i fem matcher. Arango lades in på intensivvård, men fantastiskt nog kom han tillbaka till fotbollen bara några veckor senare och blev Mallorcas bäste målskytt säsongen efter.
Det här är en del av Juan Arangos karriär som aldrig kommer att glömmas bort. En karriär som har varit upp och ner, men där han också med åren belastats med uppgiften att vara ett skyltfönster för venezuelansk fotboll.
- Och jag tror att jag har lyckats, sa Arango själv i en intervju i våras.
För en venezuelansk fotbollsspelare är vägen dit allt annat än enkel. Kraven för att kunna lyckas och nå spel utomlands är enorma i ett land med närmare 29 miljoner invånare, där majoriteten är väldigt fattiga och där dessutom – till skillnad från andra sydamerikanska nationer – baseboll är nationalsporten.
Den 17:e maj 1980 föddes Juan Arango i Maracay vid den karibiska kusten. Staden är hemort för flera kända personer, främst framgångsrika spelare i baseboll-ligan men härifrån är också 1981 års Miss World och 1996 års Miss Universe. När det gäller fotboll finns det egentligen bara en förutom Jorge Valdívia som i stället kom att spela för det chilenska landslaget. Arango har inte bara blivit Maracays egen juvel i fotbollsvärlden, utan hela nationens.
När Arango var sex år började han spela fotboll i den lokala klubben i Maracay och tidigt syntes hans talang. Tio år senare, redan som 16-åring, blev han professionell spelare i Nuevo Cadiz, som efter att ha avancerat till högstadivisionen bytte namn till Zulianos, Zulia FC, från staten med samma namn. Klubben kallade sig Los Petroleros (Tankfartygen), men vid den här tidpunkten bar Arango snarare på förhoppningar än på någon last.
Den enda lasten var att hans äldre bror Jonathan dessförinnan gått bort i en olycka, men Juan botade sorgen med fotboll. För samma år som han fyllde 19 år drog han på sig den venezuelanska landslagströjan för första gången, då han blev uttagen av Juan Omar Pastoriza. Efter en inofficiell landskamp mot Danmark kom den verkliga debuten i huvudstaden Caracas i mars 1999.
Det var en speciell match på flera sätt för Arango. Inte bara för att det var den officiella debuten utan även för att det var mot Colombia. Det var nämligen vid den här tidpunkten 20 år sedan hans föräldrar hade emigrerat till Venezuela från just Colombia. Det var också den här matchen som var början på Arangos mål att visa den riktiga sidan av venezuelansk fotboll.
- När jag debuterade i landslaget beslutade jag att jag skulle öppna dörrarna för andra venezuelanska spelare. Det fanns då väldigt få venezuelanska spelare utomlands.
Arango flyttade året efter utomlands – till Mexiko. Efter bara sex månader i klubben från samma stad där landslagsdebuten skedde, Caracas, värvade Benito Floro honom till Bergens stad, Monterrey. Benito Floro kom att bli en viktig man i Arangos karriär.
Men Floros tid i Monterrey blev kortvarig, och så även Arangos. De två följande säsongerna spenderade han i Pachucha och därefter i Puebla. Han började att hitta nätet allt oftare, och det lönade sig till slut. Benito Floro hade flyttat hem till Spanien och tagit över Villarreal, och efter två år blev han ny tränare för ö-laget Mallorca. Det fanns en spelare Floro ville ha dit, och Arango nappade.
För en venezuelansk fotbollsspelare är vägen dit allt annat än enkel. Kraven för att kunna lyckas och nå spel utomlands är enorma i ett land med närmare 29 miljoner invånare, där majoriteten är väldigt fattiga och där dessutom – till skillnad från andra sydamerikanska nationer – baseboll är nationalsporten.
Den 17:e maj 1980 föddes Juan Arango i Maracay vid den karibiska kusten. Staden är hemort för flera kända personer, främst framgångsrika spelare i baseboll-ligan men härifrån är också 1981 års Miss World och 1996 års Miss Universe. När det gäller fotboll finns det egentligen bara en förutom Jorge Valdívia som i stället kom att spela för det chilenska landslaget. Arango har inte bara blivit Maracays egen juvel i fotbollsvärlden, utan hela nationens.
När Arango var sex år började han spela fotboll i den lokala klubben i Maracay och tidigt syntes hans talang. Tio år senare, redan som 16-åring, blev han professionell spelare i Nuevo Cadiz, som efter att ha avancerat till högstadivisionen bytte namn till Zulianos, Zulia FC, från staten med samma namn. Klubben kallade sig Los Petroleros (Tankfartygen), men vid den här tidpunkten bar Arango snarare på förhoppningar än på någon last.
Den enda lasten var att hans äldre bror Jonathan dessförinnan gått bort i en olycka, men Juan botade sorgen med fotboll. För samma år som han fyllde 19 år drog han på sig den venezuelanska landslagströjan för första gången, då han blev uttagen av Juan Omar Pastoriza. Efter en inofficiell landskamp mot Danmark kom den verkliga debuten i huvudstaden Caracas i mars 1999.
Det var en speciell match på flera sätt för Arango. Inte bara för att det var den officiella debuten utan även för att det var mot Colombia. Det var nämligen vid den här tidpunkten 20 år sedan hans föräldrar hade emigrerat till Venezuela från just Colombia. Det var också den här matchen som var början på Arangos mål att visa den riktiga sidan av venezuelansk fotboll.
- När jag debuterade i landslaget beslutade jag att jag skulle öppna dörrarna för andra venezuelanska spelare. Det fanns då väldigt få venezuelanska spelare utomlands.
Arango flyttade året efter utomlands – till Mexiko. Efter bara sex månader i klubben från samma stad där landslagsdebuten skedde, Caracas, värvade Benito Floro honom till Bergens stad, Monterrey. Benito Floro kom att bli en viktig man i Arangos karriär.
Men Floros tid i Monterrey blev kortvarig, och så även Arangos. De två följande säsongerna spenderade han i Pachucha och därefter i Puebla. Han började att hitta nätet allt oftare, och det lönade sig till slut. Benito Floro hade flyttat hem till Spanien och tagit över Villarreal, och efter två år blev han ny tränare för ö-laget Mallorca. Det fanns en spelare Floro ville ha dit, och Arango nappade.
- Jag försökte spela med passion och engagemang i matcherna. Jag ville ge den venezuelanska fotbollen en ny status, förklarade Arango.
Att flytta till Europa och spel i en av världens bästa fotbollsligor är en sällsynt ära för venezuelanska fotbollsspelare, så än i dag. Majoriteten av spelarna som lyckas ta sig till en annan liga än den venezuelanska hamnar i de mindre nationerna på kontinenten som exempelvis Ecuador, Colombia och Chile. Trots att det är samma kontinent är det knappt någon venezuelan i den brasilianska eller argentinska ligan. När det väl gäller Europa är Spanien en naturlig första anhalt på grund av språket.
På semesterön Mallorca tog karriären verkligen fart för en då 24-årig Juan Arango. Floro lämnade som tränare redan efter fem månader men Arango började att göra mål, efter mål, efter mål och samma år som den olyckliga kollisionen med Javi Navarro, 2005, utsågs han till den tredje bästa latinamerikanska spelaren i La Liga.
Arango gjorde 45 mål på 183 matcher för Mallorca, och fascinerande var att det allt som oftast var vackra sådana. Som 27-åring noterades också nästa milstolpe i hans karriär. Den nye förbundskaptenen César Farías efterträdde Richard Paéz, som under många år slitit med att utveckla och förbättra det venezuelanska landslaget. Farias utnämnde Arango till kapten efter framgången i Copa America 2007. Arango stod på toppen av sin karriär och fick trä på sig kaptensbindeln i landslaget, och kanske också när landslaget mådde som bäst. Copa America på hemmaplan hade just avslutats: Venezuela vann sin grupp med Peru, Bolivia och Uruguay, men fick sedan ge sig mot just de sistnämnda i kvartsfinalen.
Sedan dess har bindeln varit likt en tatuering på Arangos överarm. Men Arango undviker gärna rampljuset och media, men när
han väl syns så har han också en förmåga – möjligen undermedvetet – att lyfta sig själv.
- Jag är försiktig med media. Inte bara här (i Europa reds.anm) utan även i Venezuela. Jag pratar mycket lite med media, man bör inte lita för mycket på den. Det är kanske synd att jag är så kall, men det beror på att journalisterna hypar en för att sedan trycka ner en. Det har hänt även mig.
Efter Copa America 2007 började allt fler venezuelaner nå Europa. Inte bara till Spanien utan även till nationer som Schweiz, Grekland, Holland, Ryssland och – Tyskland. För efter de stora framgångarna i Mallorca sålde klubben 2009 Juan Arango till Borussia Mönchengladbach. Den tyska klubben hade som nykomling precis klarat sig kvar i Bundesliga och nya tränaren Michael Frontzeck behövde offensiv kraft. Lösningen blev två sydamerikaner i Juan Arango och den argentinske Raul Bobadilla. Mönchengladbach betalade omkring 30 miljoner kronor för Arango, något som visat sig vara väl investerade pengar.
Men det tog tid. Arangos första säsong i Mönchengladbach var inte bra. Visserligen gjorde han mål i sin Bundesliga-debut, men sedan blev det bara ytterligare ett över hela säsongen. Inte ens Arangos spelsinne klaffade och frågetecknen kring Frontzecks nyförvärv växte sig allt större. Efterföljande säsong fortsatte i samma veva, och Mönchengladbach var på vippen att åka ur Bundesliga, men räddades av nytillträdde tränaren Lucien Favre.
Men sedan kom en sommar med Copa America på nytt, och tillbaka till Tyskland kom en Arango med pånyttfött självförtroende. Venezuela hade åter gått vidare från gruppspelet, i en grupp bestående av Brasilien och Paraguay samt Ecuador, och den här gången slutade man fyra i turneringen – en enorm framgång för nationen och landslaget.
Om Benito Floro var viktig för att Arango skulle komma till Europa, så har Lucien Favre varit detsamma i Tyskland. Efter tre år i Tyskland pratar Arango ännu inte tyska, men förstår en del.
Efter Copa America 2007 började allt fler venezuelaner nå Europa. Inte bara till Spanien utan även till nationer som Schweiz, Grekland, Holland, Ryssland och – Tyskland. För efter de stora framgångarna i Mallorca sålde klubben 2009 Juan Arango till Borussia Mönchengladbach. Den tyska klubben hade som nykomling precis klarat sig kvar i Bundesliga och nya tränaren Michael Frontzeck behövde offensiv kraft. Lösningen blev två sydamerikaner i Juan Arango och den argentinske Raul Bobadilla. Mönchengladbach betalade omkring 30 miljoner kronor för Arango, något som visat sig vara väl investerade pengar.
Men det tog tid. Arangos första säsong i Mönchengladbach var inte bra. Visserligen gjorde han mål i sin Bundesliga-debut, men sedan blev det bara ytterligare ett över hela säsongen. Inte ens Arangos spelsinne klaffade och frågetecknen kring Frontzecks nyförvärv växte sig allt större. Efterföljande säsong fortsatte i samma veva, och Mönchengladbach var på vippen att åka ur Bundesliga, men räddades av nytillträdde tränaren Lucien Favre.
Men sedan kom en sommar med Copa America på nytt, och tillbaka till Tyskland kom en Arango med pånyttfött självförtroende. Venezuela hade åter gått vidare från gruppspelet, i en grupp bestående av Brasilien och Paraguay samt Ecuador, och den här gången slutade man fyra i turneringen – en enorm framgång för nationen och landslaget.
Om Benito Floro var viktig för att Arango skulle komma till Europa, så har Lucien Favre varit detsamma i Tyskland. Efter tre år i Tyskland pratar Arango ännu inte tyska, men förstår en del.
- Jag förstod Favre helt och hållet från början. Han pratar så att jag förstår, sa Arango i en intervju med Deutsche Welle.
Och kanske är det, det som fallerade med Frontzeck. För som bekant gjorde Borussia Mönchengladbach i fjol en fantastisk säsong i Bundesliga och tog sig sensationellt till Europa-spel, mycket tack vare en förträfflig Arango, som ofta lyckades få arenan i Gladbach att brista ut i sitt traditionsenliga ”döp, döp, döp”-sjungande. Antingen genom att näta själv, eller att servera lagkamraterna.
Som 30-åring har Arango spelat 109 landskamper, fem Copa Americas, och kvalet till Brasilien är hans fjärde VM-kval. Det gör honom till den venezuelanska spelare som representerat sitt land näst flest gånger efter José Manuel Rey. Rey är fortfarande aktiv, men har inte varit uttagen i landslaget sedan VM-kvalet mot Argentina för ett år sedan.
Det finns framtidstro hos det venezuelanska fotbollslaget med talanger som exempelvis Salomón Rondón – just nu i Rubin Kazan. Och det går inte annat än att konstatera att Juan Arango både visat Europa vad som finns att hämta i Venezuelas spelarbuffert utan även säkerligen varit en förebild för spelare som Rondón.
Venezuela är den enda nationen från Sydamerika som aldrig kvalificerat sig till något världsmästerskap. Men kanske, kanske det är dags när man nu tillhör skiktet i kvalet som slåss om vidarespel.
Så nästa gång ni ser Venezuela spela, innan eller efter att Arangos karriär är över, tänk på den här fantastiske fotbollsspelaren, som tidigt ritade upp sitt mål med fotbollen, men vars karriär lika bra hade kunnat ta slut den där dagen i mars 2005.
Avslutningsvis; hans egna ord för framgång.
- Antingen är du rädd för att förlora, eller så vill du inte förlora.
Källor: Kicker.de, Deutsche Welle, Goal.com, fussbaldaten.de, rsssf.com, as.com, Marca.com m.fl.
Tack till följande som hjälpt till med kunskap och översättning: David Berg, Jens Kassnert, Nina Ljung-Fredman.
Och kanske är det, det som fallerade med Frontzeck. För som bekant gjorde Borussia Mönchengladbach i fjol en fantastisk säsong i Bundesliga och tog sig sensationellt till Europa-spel, mycket tack vare en förträfflig Arango, som ofta lyckades få arenan i Gladbach att brista ut i sitt traditionsenliga ”döp, döp, döp”-sjungande. Antingen genom att näta själv, eller att servera lagkamraterna.
Som 30-åring har Arango spelat 109 landskamper, fem Copa Americas, och kvalet till Brasilien är hans fjärde VM-kval. Det gör honom till den venezuelanska spelare som representerat sitt land näst flest gånger efter José Manuel Rey. Rey är fortfarande aktiv, men har inte varit uttagen i landslaget sedan VM-kvalet mot Argentina för ett år sedan.
Det finns framtidstro hos det venezuelanska fotbollslaget med talanger som exempelvis Salomón Rondón – just nu i Rubin Kazan. Och det går inte annat än att konstatera att Juan Arango både visat Europa vad som finns att hämta i Venezuelas spelarbuffert utan även säkerligen varit en förebild för spelare som Rondón.
Venezuela är den enda nationen från Sydamerika som aldrig kvalificerat sig till något världsmästerskap. Men kanske, kanske det är dags när man nu tillhör skiktet i kvalet som slåss om vidarespel.
Så nästa gång ni ser Venezuela spela, innan eller efter att Arangos karriär är över, tänk på den här fantastiske fotbollsspelaren, som tidigt ritade upp sitt mål med fotbollen, men vars karriär lika bra hade kunnat ta slut den där dagen i mars 2005.
Avslutningsvis; hans egna ord för framgång.
- Antingen är du rädd för att förlora, eller så vill du inte förlora.
Källor: Kicker.de, Deutsche Welle, Goal.com, fussbaldaten.de, rsssf.com, as.com, Marca.com m.fl.
Tack till följande som hjälpt till med kunskap och översättning: David Berg, Jens Kassnert, Nina Ljung-Fredman.
