Tyskland
2020-02-28 00:27
Arminia Bielefeld och mutskandalen 1971
Horst-Gregorio Canellas försatte hela tyska fotbollsvärlden i kaos den 6 juni 1971 i Offenbach
Axel Falk
Året är 1971. Tyskland ska gå genom sin historiskt sett kanske mest framgångsrika decennie och har haft ett synnerligen förträffligt år, både med en fantastisk ligaspurt och vissa framgångar i Europa. Det är sommar och Horst Canellas sitter och vrider sig i en stol, framför kameror och strålkastare i en liten stol i Offenbach. Han ska precis berätta någonting som kommer få hela den tyska fotbollsvärlden att rämna.
Canellas är sportchef för Kickers Offenbach och har känt sig tvungen att berätta detta, då det har blivit ett problem för både honom och många andra. Dessutom har han själv, och hans klubb, råkat ut för problem på grund av det fusk han precis ska både avslöja och erkänna. Under säsongen 1970/71 har Kickers, i samarbete med en mängd klubbar, betalat varandra vissa summor för att förlora matcher mot varandra. Det är mutskandalen 1971 Canellas ska berätta för journalisterna i Offenbach, den största skandalen som någonsin skulle komma att åsamka den tyska fotbollsvärlden.
Titelfighter och framgångar i Europa skulle bädda för både EM 1972 och VM 1974, men 1970-talets Tyskland var ett annat samhälle än vad man må tänka. Fotbollens roll var mer än normal, ty den hade en central statur som både utbildande och räddande från ett potentiellt krigs alla faror. Från okänsliga vapensilos och askgrå betong flydde det tyska folket till den evigt gröna fotbollsplanen där allt och inget kunde hända, oavsett vem som ville det.
Nu tittar ni på rubriken. Ni tänker. Ibland är det kul att göra en Franz Kafka och börja in medias res. Ibland är det roligare att börja i fel ände. Eller i alla fall fel ände av landet och skandalen. För i en annan liten stad, ett kvarts Västeuropa därifrån, satt spelare och ledare i den svartblåa klubben Arminia Bielefeld och letade i sina moraliska tankar efter en anledning som kunde rädda dem från denna tragiska situation. Föga vetande om vad som skulle komma att utspela sig i Offenbach var de å ena sidan tacksamma över sin bevarade plats i Bundesliga. Men även lika bekymrade över sin roll i vad som eventuellt skulle komma att uppdagas.
Ty det var uppenbart.
Sanningen kommer alltid ut- oavsett man vill det eller ej. I Bielefelds fall tror jag det var det tidigare av de två, även om själen så tragiskt vill påtvinga en känsla av det drastiskt motsatta. Bielefeld var fast i en etisk limbo. Horst-Gregorio Canellas i Kickers Offenbach skulle lösgöra dem från sina handfängsel av volfram och framkalla känslosvall efter känslosvall. När gruset lade sig och de yra hönsen injicerats med kodein skulle Bielefeld vara på den absoluta botten av den tyska dåvarande fotbollspyramiden. Utan hopp, med endast förtvivlan som engagerad pASSEpartout, skulle man påbörja den klättring i den tyska fotbollen som skulle sluta med någorlunda framgång igen.
Den sjätte juni 1971 sätter sig Horst-Gregorio Canellas och talar om för en utvald grupp människor att Kicker Offenbachs direkta rivaler i nedflyttningsstriden, Arminia Bielefeld, har betalat en ansenlig summa för att vinna visa utvalda matcher under våren för att hålla sig uppe. Detta tas direkt med en viss nypa salt. Det ter sig självklart som om källan är högst tendensiös, eller hur? Han har ett tydligt motiv med denna fundering. Det känns nästan som en typisk Canellas, som i sin natur alltid varit synnerligen karismatisk och sagt en del saker som ibland kanske inte riktigt hållt måttet. Så varför kan inte detta också vara fejk? Har han fel kan han åtalas för förtal och få en rejäl summa i böter som kan skada både honom och hans klubb rejält. Det ter sig vara ett riskabelt grepp han tar i frågan, men det visar sig vara det enda rätta greppet som skulle kunna tas. För gamle Canellas har helt rätt.
17 april 1971 möter Arminia Schalke 04 på Glückauf-Kampfbahn i Gelsenkirchen i en match som i sig skulle kunna komma att avgöra hela Arminias öde. Antingen åker man ur, eller så stannar man kvar. För det senare var en vinst i denna svåra match en absolut nödvändighet. Så man betalar Schalke en liten summa för att förlora matchen. Alla i Schalke vet om detta, förutom en. Reservmålvakt Burdenski, som fick hoppa in då förstemålvakten skadats under uppvärmning, vet inte om mutan utan spelar som om detta var hans enda chans att ta en plats i historieböckerna. Efter några jätteräddningar säger en spelare i Arminia till Schalke-legenden Stan Libuda att dealen är ”no-go” om de inte kan göra mål. Hipp som app, Libuda talar om för Burdenski att han anser att den senare bör stiga åt sidan och släppa in ett mål. Han vägrar. Men till slut får man in ett mål utan att det ser överdrivet misstänksamt ut. Burdenski ville hamna i historieböckerna. Det gör han till slut. Hans misslyckande blir till Schalkes ekonomiska framgång, Arminias sportliga succé och Burdenskis egna namn som en evig fotnot i varje historiebok som berättar om den stora mutskandalen 1971.
Men Arminia är inte ensamma om detta rejäla och skandalösa lurendrejeri. Nejnej, det finns en vidrig drös med girigbukar som hoppas att Canellas inte ska dra med sig dem ner. Arminia är blott en. Schalke 04 är en annan. Och medan Arminia Bielefeld erkänner och tvångsnedflyttas och blir av med sin licens, ljuger FC Schalke 04s spelare i tingsrätten och får stanna kvar. Sanningen vinner inte alltid striden om pengarna.
Arminia hamnar i alla fall i botten. De faller i semiglömska och man hör inte om dem på ett tag. Detta var alltid risken för klubben, för alla klubbar som var inblandade i skandalen. Varför skulle man göra någonting sådant då? För Arminia var det enkelt. Klubben var ännu semiprofessionell. Man var högst beroende av pengarna som Bundesliga gav och var desperata att få stanna kvar i ligan- så desperata så man var beredda att betala vissa summor till utvalda konton som kunde se till just det. Bielefeld är klubben som dyker upp allra oftast i statistiken över fixade matcher 1971. Därför fick de just ta det hårdaste straffet. Kanske är det rimligt, kanske var det bara ett ”stroke of unluck” att det blev just de som fick ta det allra värsta stryket för den Goetheanskt tyska oskuldsfotbollens första besudling av sina vackra, orörda värdegrunder.
Klättringen tillbaka var lång och snårig. Misstänksamhet, ilska och orättvisor skulle kanta vägen. Det kanske värsta är att klubben som deltog i mutskandalen, enligt lex Frankfurt, blev kvar i Bundesliga.
Nu är man påväg tillbaka på riktigt. Denna gång sportsligt och med flärd, fart och två svenskar. Det återstår att se hur långt sanningen räcker denna gång.
Canellas är sportchef för Kickers Offenbach och har känt sig tvungen att berätta detta, då det har blivit ett problem för både honom och många andra. Dessutom har han själv, och hans klubb, råkat ut för problem på grund av det fusk han precis ska både avslöja och erkänna. Under säsongen 1970/71 har Kickers, i samarbete med en mängd klubbar, betalat varandra vissa summor för att förlora matcher mot varandra. Det är mutskandalen 1971 Canellas ska berätta för journalisterna i Offenbach, den största skandalen som någonsin skulle komma att åsamka den tyska fotbollsvärlden.
Titelfighter och framgångar i Europa skulle bädda för både EM 1972 och VM 1974, men 1970-talets Tyskland var ett annat samhälle än vad man må tänka. Fotbollens roll var mer än normal, ty den hade en central statur som både utbildande och räddande från ett potentiellt krigs alla faror. Från okänsliga vapensilos och askgrå betong flydde det tyska folket till den evigt gröna fotbollsplanen där allt och inget kunde hända, oavsett vem som ville det.
Nu tittar ni på rubriken. Ni tänker. Ibland är det kul att göra en Franz Kafka och börja in medias res. Ibland är det roligare att börja i fel ände. Eller i alla fall fel ände av landet och skandalen. För i en annan liten stad, ett kvarts Västeuropa därifrån, satt spelare och ledare i den svartblåa klubben Arminia Bielefeld och letade i sina moraliska tankar efter en anledning som kunde rädda dem från denna tragiska situation. Föga vetande om vad som skulle komma att utspela sig i Offenbach var de å ena sidan tacksamma över sin bevarade plats i Bundesliga. Men även lika bekymrade över sin roll i vad som eventuellt skulle komma att uppdagas.
Ty det var uppenbart.
Sanningen kommer alltid ut- oavsett man vill det eller ej. I Bielefelds fall tror jag det var det tidigare av de två, även om själen så tragiskt vill påtvinga en känsla av det drastiskt motsatta. Bielefeld var fast i en etisk limbo. Horst-Gregorio Canellas i Kickers Offenbach skulle lösgöra dem från sina handfängsel av volfram och framkalla känslosvall efter känslosvall. När gruset lade sig och de yra hönsen injicerats med kodein skulle Bielefeld vara på den absoluta botten av den tyska dåvarande fotbollspyramiden. Utan hopp, med endast förtvivlan som engagerad pASSEpartout, skulle man påbörja den klättring i den tyska fotbollen som skulle sluta med någorlunda framgång igen.
Den sjätte juni 1971 sätter sig Horst-Gregorio Canellas och talar om för en utvald grupp människor att Kicker Offenbachs direkta rivaler i nedflyttningsstriden, Arminia Bielefeld, har betalat en ansenlig summa för att vinna visa utvalda matcher under våren för att hålla sig uppe. Detta tas direkt med en viss nypa salt. Det ter sig självklart som om källan är högst tendensiös, eller hur? Han har ett tydligt motiv med denna fundering. Det känns nästan som en typisk Canellas, som i sin natur alltid varit synnerligen karismatisk och sagt en del saker som ibland kanske inte riktigt hållt måttet. Så varför kan inte detta också vara fejk? Har han fel kan han åtalas för förtal och få en rejäl summa i böter som kan skada både honom och hans klubb rejält. Det ter sig vara ett riskabelt grepp han tar i frågan, men det visar sig vara det enda rätta greppet som skulle kunna tas. För gamle Canellas har helt rätt.
17 april 1971 möter Arminia Schalke 04 på Glückauf-Kampfbahn i Gelsenkirchen i en match som i sig skulle kunna komma att avgöra hela Arminias öde. Antingen åker man ur, eller så stannar man kvar. För det senare var en vinst i denna svåra match en absolut nödvändighet. Så man betalar Schalke en liten summa för att förlora matchen. Alla i Schalke vet om detta, förutom en. Reservmålvakt Burdenski, som fick hoppa in då förstemålvakten skadats under uppvärmning, vet inte om mutan utan spelar som om detta var hans enda chans att ta en plats i historieböckerna. Efter några jätteräddningar säger en spelare i Arminia till Schalke-legenden Stan Libuda att dealen är ”no-go” om de inte kan göra mål. Hipp som app, Libuda talar om för Burdenski att han anser att den senare bör stiga åt sidan och släppa in ett mål. Han vägrar. Men till slut får man in ett mål utan att det ser överdrivet misstänksamt ut. Burdenski ville hamna i historieböckerna. Det gör han till slut. Hans misslyckande blir till Schalkes ekonomiska framgång, Arminias sportliga succé och Burdenskis egna namn som en evig fotnot i varje historiebok som berättar om den stora mutskandalen 1971.
Men Arminia är inte ensamma om detta rejäla och skandalösa lurendrejeri. Nejnej, det finns en vidrig drös med girigbukar som hoppas att Canellas inte ska dra med sig dem ner. Arminia är blott en. Schalke 04 är en annan. Och medan Arminia Bielefeld erkänner och tvångsnedflyttas och blir av med sin licens, ljuger FC Schalke 04s spelare i tingsrätten och får stanna kvar. Sanningen vinner inte alltid striden om pengarna.
Arminia hamnar i alla fall i botten. De faller i semiglömska och man hör inte om dem på ett tag. Detta var alltid risken för klubben, för alla klubbar som var inblandade i skandalen. Varför skulle man göra någonting sådant då? För Arminia var det enkelt. Klubben var ännu semiprofessionell. Man var högst beroende av pengarna som Bundesliga gav och var desperata att få stanna kvar i ligan- så desperata så man var beredda att betala vissa summor till utvalda konton som kunde se till just det. Bielefeld är klubben som dyker upp allra oftast i statistiken över fixade matcher 1971. Därför fick de just ta det hårdaste straffet. Kanske är det rimligt, kanske var det bara ett ”stroke of unluck” att det blev just de som fick ta det allra värsta stryket för den Goetheanskt tyska oskuldsfotbollens första besudling av sina vackra, orörda värdegrunder.
Klättringen tillbaka var lång och snårig. Misstänksamhet, ilska och orättvisor skulle kanta vägen. Det kanske värsta är att klubben som deltog i mutskandalen, enligt lex Frankfurt, blev kvar i Bundesliga.
Nu är man påväg tillbaka på riktigt. Denna gång sportsligt och med flärd, fart och två svenskar. Det återstår att se hur långt sanningen räcker denna gång.
