Tyskland
2018-10-26 07:31
Det andra Borussia
Om Mönchengladbachs olyckliga namn och deras fantastiska säsong hittills. Glöm inte bort dem!
Axel Falk
Spänningen stiger överallt i det teutoniska landet. Som man har väntat, som man har suktat. Journalister sticker ivrigt ut sin nacke, menar på hur långt detta Borussia Dortmund kan gå. Ingen vet, ingen riktigt vågar spekulera eller ens killgissa. Oavsett hur bra det går, oavsett var man hamnar i tabellen kommer man alltid att vara den stora skugga som dragit över namnet Borussia. För längre västerut i det tyska landet finns det ett annat Borussia, ett annat lag från Nordrhein-Westfalen som borde ha skapat saliga rubriker under de senaste veckorna.
Borussia Mönchengladbach har alltid haft ett stort problem i sin internationella marknadsföring. En nyckel i just marknadskomunikationen när ett nytt företag ska skapas är att namnet ska vara enkelt, lätt att komma ihåg och simpelt att kunna uttala. Jaha, menade skaparna av staden. "Det tänkte väl inte vi på?". Nej, så är det väl. Inte tänkte de medeltida munkarna på att ett fotbollsslag skulle önska marknadsföra sig utanför landets gränser en gång framöver. Men visst finns det en viss problematik. För Mönchengladbach har ju inte alltid varit i Dortmunds skugga. Som många känner till hade man ett synnerligen slagkraftigt lag under en stor del av 70-talet och vann både liga och Europacupen vid tillfällen. Men sedan dess har klubben långsamt fasats ut ur historien.
Jag trodde ju inte att dinosauriernas 'Rex' Dieter Hecking skulle vara den som tog de tillbaka till det rampljus Lucien Favre monterat för år sedan. Inte trodde man att den fotboll han stod för i Wolfsburg med flera skulle kunna modifieras till detta anfallsmaskinistiska underverk som vi har ynnesten att bevittna så fort Plea, Hazard och Stindl kliver ut på en smaragdgrön gräsmatta, bärandes på en boll med vilken de kan skapa magi och krossa drömmar. Jag trodde till och med, blåögt och galet, att man skulle ha problem att stycka isär Mainz 05 i helgen. Men så blev det minsann inte. 4-0 mot Nullfünfer och Gladbach är på god väg mot salighet. Kanske den exakta salighet som munkarna hade velat när de lade första stenarna till stadens grund för hiskligt många år sedan.
Jag vet i ärlighetens namn inte ens vad det är som format detta Gladbach, vad det egentligen är som har drivit detta vilande rovdjur till vansinne. För inte är det väl Hecking? Dieter Hecking må vara en kompetent ledare och en mycket vis perosn, men han besitter sämre utstrålning än Jämtland strax före Tjernobyl. Så vad kan det egentligen vara som har hänt? Är det så enkelt att man värvat rätt, är det kanske så himla simpelt att Max Eberl ska stå till svara för den sönderstrimling av motstånd man stått för?
Det vore inte första gången. Med värvingar som Alassane Plea och Jannik Vestergaard (ja, jag anser försäljningen av honom vara en vinst för klubben både ekonomiskt och på planen), har man skapat sig ett fördelaktigt status quo i de flesta matcher. Florian Neuhaus har tagit med sig sin brinnande form från Fortuna Düsseldorf och skapar chanser och assist som om de vore dussinvaror. Men framförallt mår klubben bra igen. den är harmonisk och har en stabil ekonomiskt situation. Detta bör attributeras till Max Eberl, även om Dieter Hecking bör få stora mängde rberöm för sin oväntade coachning.
Man går nu in i matcherna med ett stabilt försvar och ett giftigt anfall istället för det motsatta, vilket man stått för under de senaste två säsongerna, och har lyckats få till bortaspelet på oförklarligt vis. Hemma har Gladbach alltid kunnat stå för helt kopiösa, ja sanslösa, matcher där man rullat över motstånd som om det vore redan asfalterad väg. Men på bortaplan har man tenderat att springa in i väggar av olika material och kaliber. Man verkar ha funnit rätt verktyg. Kanske heter verktyget Alassane Plea. Den nye lekkamraten till duon Stindl-Hazard har inte bara växt in i duon och gjort det till en trio, utan har lyckats med konsten att direkt och problemfritt acklimatisera sig till Bundesliga och den tyska fotbollen. Han är snabb, stark och en ruskigt vass och smart avslutare som verkar kunna hitta kål från precis vilken vinkel han önskar och vill. En fransk journalist sade i somras till mig att Plea kommer visa sig vara sommarens värvning. Jag ifrågasatte,tänkte väl att Cunha till Leipzig eller Wolf till Dortmund skulle kunna smälla högre i slutändan. Grodätaren hade rätt, skulle det visa sig. Vilken värvning, vilken spelare, vilket lag, vilken klubb och vilken säsong de har haft hittills.
Visserligen är de i Dortmunds skugga av god anledning. BVB har liksom gjort 27 mål på åtta matcher och dundrar in precis hur de önskar och vill. Men jag vill slå ett slag för Mönchengladbach. Namnet är inte deras fel, men det är deras eviga förbannelse. Dortmund är enklare att säga, Dortmund kommer fortsätta överskugga Gladbach. Men låt oss då minnas vad som händer där borta vid Weeze. Mönchengladbach kanske inte är i toppen för att stanna, men låt oss njuta av deras vansinnigt galna anfallsspel så länge det bara varar.
Borussia Mönchengladbach har alltid haft ett stort problem i sin internationella marknadsföring. En nyckel i just marknadskomunikationen när ett nytt företag ska skapas är att namnet ska vara enkelt, lätt att komma ihåg och simpelt att kunna uttala. Jaha, menade skaparna av staden. "Det tänkte väl inte vi på?". Nej, så är det väl. Inte tänkte de medeltida munkarna på att ett fotbollsslag skulle önska marknadsföra sig utanför landets gränser en gång framöver. Men visst finns det en viss problematik. För Mönchengladbach har ju inte alltid varit i Dortmunds skugga. Som många känner till hade man ett synnerligen slagkraftigt lag under en stor del av 70-talet och vann både liga och Europacupen vid tillfällen. Men sedan dess har klubben långsamt fasats ut ur historien.
Jag trodde ju inte att dinosauriernas 'Rex' Dieter Hecking skulle vara den som tog de tillbaka till det rampljus Lucien Favre monterat för år sedan. Inte trodde man att den fotboll han stod för i Wolfsburg med flera skulle kunna modifieras till detta anfallsmaskinistiska underverk som vi har ynnesten att bevittna så fort Plea, Hazard och Stindl kliver ut på en smaragdgrön gräsmatta, bärandes på en boll med vilken de kan skapa magi och krossa drömmar. Jag trodde till och med, blåögt och galet, att man skulle ha problem att stycka isär Mainz 05 i helgen. Men så blev det minsann inte. 4-0 mot Nullfünfer och Gladbach är på god väg mot salighet. Kanske den exakta salighet som munkarna hade velat när de lade första stenarna till stadens grund för hiskligt många år sedan.
Jag vet i ärlighetens namn inte ens vad det är som format detta Gladbach, vad det egentligen är som har drivit detta vilande rovdjur till vansinne. För inte är det väl Hecking? Dieter Hecking må vara en kompetent ledare och en mycket vis perosn, men han besitter sämre utstrålning än Jämtland strax före Tjernobyl. Så vad kan det egentligen vara som har hänt? Är det så enkelt att man värvat rätt, är det kanske så himla simpelt att Max Eberl ska stå till svara för den sönderstrimling av motstånd man stått för?
Det vore inte första gången. Med värvingar som Alassane Plea och Jannik Vestergaard (ja, jag anser försäljningen av honom vara en vinst för klubben både ekonomiskt och på planen), har man skapat sig ett fördelaktigt status quo i de flesta matcher. Florian Neuhaus har tagit med sig sin brinnande form från Fortuna Düsseldorf och skapar chanser och assist som om de vore dussinvaror. Men framförallt mår klubben bra igen. den är harmonisk och har en stabil ekonomiskt situation. Detta bör attributeras till Max Eberl, även om Dieter Hecking bör få stora mängde rberöm för sin oväntade coachning.
Man går nu in i matcherna med ett stabilt försvar och ett giftigt anfall istället för det motsatta, vilket man stått för under de senaste två säsongerna, och har lyckats få till bortaspelet på oförklarligt vis. Hemma har Gladbach alltid kunnat stå för helt kopiösa, ja sanslösa, matcher där man rullat över motstånd som om det vore redan asfalterad väg. Men på bortaplan har man tenderat att springa in i väggar av olika material och kaliber. Man verkar ha funnit rätt verktyg. Kanske heter verktyget Alassane Plea. Den nye lekkamraten till duon Stindl-Hazard har inte bara växt in i duon och gjort det till en trio, utan har lyckats med konsten att direkt och problemfritt acklimatisera sig till Bundesliga och den tyska fotbollen. Han är snabb, stark och en ruskigt vass och smart avslutare som verkar kunna hitta kål från precis vilken vinkel han önskar och vill. En fransk journalist sade i somras till mig att Plea kommer visa sig vara sommarens värvning. Jag ifrågasatte,tänkte väl att Cunha till Leipzig eller Wolf till Dortmund skulle kunna smälla högre i slutändan. Grodätaren hade rätt, skulle det visa sig. Vilken värvning, vilken spelare, vilket lag, vilken klubb och vilken säsong de har haft hittills.
Visserligen är de i Dortmunds skugga av god anledning. BVB har liksom gjort 27 mål på åtta matcher och dundrar in precis hur de önskar och vill. Men jag vill slå ett slag för Mönchengladbach. Namnet är inte deras fel, men det är deras eviga förbannelse. Dortmund är enklare att säga, Dortmund kommer fortsätta överskugga Gladbach. Men låt oss då minnas vad som händer där borta vid Weeze. Mönchengladbach kanske inte är i toppen för att stanna, men låt oss njuta av deras vansinnigt galna anfallsspel så länge det bara varar.
