Tyskland
2012-10-17 09:05
Täglicher Fußball: Det Bästa Tyskland och det Sämsta Tyskland
Magnus Falk
När Rasmus Elm gjorde 4-4 gick propparna i huset.
När Tyskarna fick frispark på mitten av svenska planhalvan med en halv minut kvar, reste jag mig från soffan, tog med mig mitt tomma vinglas och gick ut i köket. Där drar jag på vattenkranen för att skölja ur det. Då bryter helvetet lös. Min sambo vrålar, min äldste son skriker och från den närliggande skogen så ser jag tre hermeliner breakdanca. Som Maximus i filmen Gladiator säger "On my Command; unleash hell". Världens bästa filmkommentar genom tiderna efter "don't put baby in the corner". Helvetets portar öppnades, det ramlade ned orcher, ManchesterUnited-fans, grisar och annat som är placerat så långt från himlavalvet som det bara går. 4-4. Elms mål beseglade det tyska ödet. Som svensk kan man inte annat än att fullkomligt överösa sin hjärna med makalösa superlativ om hur makalöst och enastående detta var av det svenska laget och naturligtvis var glädjen stor även hos undertecknad. Fattas bara annat.
Men va fan hände i Berlin?
Under 94 minuter såg man hur bra ett tyskt landslag kan vara när de tillåts spela ut. Vilken fantastisk fart Reus, Müller och Özil kommer med. Vilken fantastisk ytterback Lahm är och hur stabilt det är i försvaret när de överhuvudtaget inte har någon press. 0-0 blev 2-0 väldigt snabbt. Två kopior av målen. Snabba löpningar av Reus, som hittar Klose och mål. Marco Reus första halvlek var enastående. Vilken fantastisk speed den gossen har när han kommer rättvänd och bolluschlingen ligger på skosnöret.När Özil gjorde 4-0 var det ridå.
Fast det var ju inte det.
Matchens avgörande scen var Isakssons räddning på Thomas Müllers närskott efter att Özil klackat fram bollen. Där vände matchen. Och när Källström klippte bollen Müller i framåtrörelse, lade bollen på läppen till Zlatan och 1-4. Om det varit ett grekiskt drama hade experterna kallat det för peripeti. .
Inför ögonen på en allt dystrare Angela Merkel, en allt mer galen Jogi Löw, ett alltmer buande tysk publik så såg vi ett tysk lag falla sönder på ett sätt jag aldrig sett förut. 4-0 blev 4-4. Men just när Sverige flyttade upp spelet, Kim Källström höll i bollen på ett patenterat sätt, man pressade försvar och mittfältare, så återgick Tyskland till det problem man haft mot exempelvis Österrike. Spelet kom av sig, nervositeten blev uppenbar och spelare gjorde misstag. Badstuber gick bort sig gång på gång, Neuer släpper in 4-2 alldeles för enkelt; han tappar sedan bollen vid 4-3 på ett tveksamt sätt och Sana gör nästan mål. Toni Kroos och Bastian Schweinsteiger fullkomligt pulveriserades av det svenska centrala mittfältet som helt plötsligt stressade vartenda uppspel; Özil hamnade i ingenmansland och den centrala triangel med Kroos-Schweinsteiger-Özil som legat bakom större delen av det tyska spelet, försvann. Problemet var att tyskarna inte riktigt verkade förstå vad som hänt. De fortsatte att bygga upp spelet med fem-sex man rättvända i löpvägar mot Isakssons målbur, men straffades ombönhörligt. Dumhet? Naivitet? respektlöshet? Ta fram vad ni vill, så stämmer det nog.
Själv vet jag inte om det inte hänt. Jag såg ju inte 4-4-målet. Har man inte sett det, så har det inte hänt? Jogi Löw såg det dock och han genomgår nu en hyfsad kritisk folkstorm i tysk media. "Jogi, was das blöd!" skrek Bild-Zeitung direkt efter rmatchen. Det kommer att ta några dagar för Tyskland att lägga detta bakom sig. Sedan vaknar man. Inser att landet leder kvalgruppen. Har 10 poäng och kommer att fortsätta att rusa mot Rio ändå. "Sverige kan inte vinna mot Tyskland" skrev jag i ett tidigare inlägg. Rätt blev det, men inte som jag hade trott.
Men 4-4. Vad hände egentligen?
Som lök på laxen droppade det in ett MMS från en kompis strax efter matchen. "Vilken match". Sedan en bild på Olympiastadion och en Reinfeldt som står och viftar framför svenska klacken. Då gick jag och lade mig.
När Tyskarna fick frispark på mitten av svenska planhalvan med en halv minut kvar, reste jag mig från soffan, tog med mig mitt tomma vinglas och gick ut i köket. Där drar jag på vattenkranen för att skölja ur det. Då bryter helvetet lös. Min sambo vrålar, min äldste son skriker och från den närliggande skogen så ser jag tre hermeliner breakdanca. Som Maximus i filmen Gladiator säger "On my Command; unleash hell". Världens bästa filmkommentar genom tiderna efter "don't put baby in the corner". Helvetets portar öppnades, det ramlade ned orcher, ManchesterUnited-fans, grisar och annat som är placerat så långt från himlavalvet som det bara går. 4-4. Elms mål beseglade det tyska ödet. Som svensk kan man inte annat än att fullkomligt överösa sin hjärna med makalösa superlativ om hur makalöst och enastående detta var av det svenska laget och naturligtvis var glädjen stor även hos undertecknad. Fattas bara annat.
Men va fan hände i Berlin?
Under 94 minuter såg man hur bra ett tyskt landslag kan vara när de tillåts spela ut. Vilken fantastisk fart Reus, Müller och Özil kommer med. Vilken fantastisk ytterback Lahm är och hur stabilt det är i försvaret när de överhuvudtaget inte har någon press. 0-0 blev 2-0 väldigt snabbt. Två kopior av målen. Snabba löpningar av Reus, som hittar Klose och mål. Marco Reus första halvlek var enastående. Vilken fantastisk speed den gossen har när han kommer rättvänd och bolluschlingen ligger på skosnöret.När Özil gjorde 4-0 var det ridå.
Fast det var ju inte det.
Matchens avgörande scen var Isakssons räddning på Thomas Müllers närskott efter att Özil klackat fram bollen. Där vände matchen. Och när Källström klippte bollen Müller i framåtrörelse, lade bollen på läppen till Zlatan och 1-4. Om det varit ett grekiskt drama hade experterna kallat det för peripeti. .
Inför ögonen på en allt dystrare Angela Merkel, en allt mer galen Jogi Löw, ett alltmer buande tysk publik så såg vi ett tysk lag falla sönder på ett sätt jag aldrig sett förut. 4-0 blev 4-4. Men just när Sverige flyttade upp spelet, Kim Källström höll i bollen på ett patenterat sätt, man pressade försvar och mittfältare, så återgick Tyskland till det problem man haft mot exempelvis Österrike. Spelet kom av sig, nervositeten blev uppenbar och spelare gjorde misstag. Badstuber gick bort sig gång på gång, Neuer släpper in 4-2 alldeles för enkelt; han tappar sedan bollen vid 4-3 på ett tveksamt sätt och Sana gör nästan mål. Toni Kroos och Bastian Schweinsteiger fullkomligt pulveriserades av det svenska centrala mittfältet som helt plötsligt stressade vartenda uppspel; Özil hamnade i ingenmansland och den centrala triangel med Kroos-Schweinsteiger-Özil som legat bakom större delen av det tyska spelet, försvann. Problemet var att tyskarna inte riktigt verkade förstå vad som hänt. De fortsatte att bygga upp spelet med fem-sex man rättvända i löpvägar mot Isakssons målbur, men straffades ombönhörligt. Dumhet? Naivitet? respektlöshet? Ta fram vad ni vill, så stämmer det nog.
Själv vet jag inte om det inte hänt. Jag såg ju inte 4-4-målet. Har man inte sett det, så har det inte hänt? Jogi Löw såg det dock och han genomgår nu en hyfsad kritisk folkstorm i tysk media. "Jogi, was das blöd!" skrek Bild-Zeitung direkt efter rmatchen. Det kommer att ta några dagar för Tyskland att lägga detta bakom sig. Sedan vaknar man. Inser att landet leder kvalgruppen. Har 10 poäng och kommer att fortsätta att rusa mot Rio ändå. "Sverige kan inte vinna mot Tyskland" skrev jag i ett tidigare inlägg. Rätt blev det, men inte som jag hade trott.
Men 4-4. Vad hände egentligen?
Som lök på laxen droppade det in ett MMS från en kompis strax efter matchen. "Vilken match". Sedan en bild på Olympiastadion och en Reinfeldt som står och viftar framför svenska klacken. Då gick jag och lade mig.
