Tyskland
2019-02-05 08:00
Die Fankneipe: Hertha Berlin enligt Joakim Sparr
Av fans, för fans. I denna artikelserie intervjuar redaktör Axel Falk olika tyska lags supportrar. De får berätta sin historia och vi lyssnar.
Axel Falk
Det började redan 2006. En studieresa till Berlin med skolan strax innan studenten. Den magnifika betongbyggnaden i Charlottenburg gjorde honom påmind om allt han saknat i fotbollen. Passion, glädje och någon slags existentiell lycka. Resan till Berlin denna vårhelg strax före Fotbolls-VM skulle kicka igång blev starten på en kärlekshistoria som varat över ett decennium.
- Jag minns att jag verkligen gillade staden. Kanske var det att man var på studieresa och att vi hade så jäkla roligt, men jag gillade den verkligen. Det var någonting jag fastnade för.
En spontanresa med skolan till Berlin utvecklades till en kärlekshistoria. det är någonting vi har sett förr. En oklar resa till ett ställe man inte upplevt förr leder till en passion för fotbollsklubben. Det hände delvis med mig själv och Frankfurt, men är en mycket vanlig anledning till varför just kärlek för en speciell klubb uppkommer. Emellertid blev Olympiastadion en särskilt specifik symbol för kärleken för den tyska huvudstaden. Och resan dit hade kommit i helt rätt tillfälle för en fotbollskrank Joakim.
- Olympiastadion var en sådan fantastisk byggnad. Ett jäkla mästerverk. Jag hade blivit så less på Premier League. Jag behövde någonting nytt. Så resan dit och besöket där kom ju väldigt lägligt, såklart.
Upplevelsen i Berlin kom i helt rätt tid och han föll handlöst och hopplöst för den stad som skulle komma att bli hans hjärtas andra hem. När hans intresse för den tyska fotbollen sedan intensifierades beslutade han sig för att åka ner och se en match. Då fanns det bara ett lag att se. Han mindes sin kärlek för den tyska huvudstaden och sin fascination för det magnifika betongbygget i Charlottenburg. Valet var enkelt. Han flög ner för att se Hertha möta HSV på hemmaplan.
I fjärde minuten small det till. Arne Friedrichs öppningsmål skickade Ostkurve till Nirvana och Joakim har varit frälst sedan dess. Matchen fölorades visserligen med 1-3, och man åkte även ner samma år, men kärleken var fast besluten att klänga sig kvar.
- Arne Friedrich blev min favoritspelare där och då. Det var kul att hålla på ett annat lag än alla andra. Jag brukar säga att eftersom jag är en medioker människa ska jag väl hålla på ett mediokert lag! Joakim skrattar till. Det är svårt att veta om han är seriös eller inte. Men passionen för den klubb han lagt pengar och tid på i 12 års tid är tvivelsutan björnstark.
När jag frågar honom om Arne Friedrich funderar han ett tag.
- Hm. Jag har alltid varit ytterback när jag spelat fotboll, så jag har en förkärlek för de defensiva pjäserna som gör sitt jobb i bakgrunden. Arne Friedrich stod för det. Men han stod även för en renhet. Han var en schysst spelare, tyckte jag. Jag gillade det. En trevlig prick och en ren spelare. Han blev mitt Hertha.
Men den nuvarande favoritspelaren är min personliga favorit, nämligen Vladimir Darida.
- Haha, ja, Darida är speciell. Minns när vi mötte Östersund borta. Vårt spel fungerade när han byttes in. Förstår inte varför han inte spelar mer, varför han inte startar. Han är en nyckelspelare och vår motor!
Han har många minnen som supporter av klubben från den tyska huvudstaden, men ett par minnen vill han klassa som speciella.
- När vi slog Bayern i höstas. Det var min första vinst på sex försök live. Äntligen. Så var det mot Bayern också. Det är ju det som man lever för som supporter till en lite mindre fotbollsklubb. Vinster mot Borussia Dortmund eller Bayern gör en så lycklig, det ger en mening i sitt supporterskap.
Joakim brukar åka ner i alla fall en gång per år, men i år har det blivit tre.
- Åker ner oftare nu än när jag var student. Allt är i mån av ekonomi, såklart.
Men finns det mindre bra minnen? Joakim letar i sin minneskatalog och hittar ett par tydliga, som han kanske helst inte minns.
- När vi mötte Fortuna Düsseldorf i kvalet 2012 och förlorade. Vi hade precis åkt ner till Zweite 2009/2010, men hade gått rakt upp efter en dominant säsong. Vi tänkte att "nu ska vi väl bygga på detta!". Men så åker vi ner igen och det i en kvalmatch mot ett lag vi borde ha slagit. Det gjorde ont. Kändes hopplöst!
Vad gäller sin klubbs framtid är han positiv.
- Vi behöver uppdatera vår arena för att ta nästa steg. Den behöver bli mindre och mer kompakt. Olympiastadion är underbar och en fantastisk byggnad, men som fotbollssarena är den närapå bedrövlig. Det ser bra ut på ungdomssidan i alla fall. VI har en ny filosofi, verkar det som. Ta upp unga talanger istället för att värva dyrt. Det gillar jag. Det kan jag stå för! Jag är stolt över att Hertha ger lokala ungdomar chansen igen istället för att spendera dyra pengar på storlagens reserver.
Joakim Sparr finns på Twitter: @joakim_sparr
- Jag minns att jag verkligen gillade staden. Kanske var det att man var på studieresa och att vi hade så jäkla roligt, men jag gillade den verkligen. Det var någonting jag fastnade för.
En spontanresa med skolan till Berlin utvecklades till en kärlekshistoria. det är någonting vi har sett förr. En oklar resa till ett ställe man inte upplevt förr leder till en passion för fotbollsklubben. Det hände delvis med mig själv och Frankfurt, men är en mycket vanlig anledning till varför just kärlek för en speciell klubb uppkommer. Emellertid blev Olympiastadion en särskilt specifik symbol för kärleken för den tyska huvudstaden. Och resan dit hade kommit i helt rätt tillfälle för en fotbollskrank Joakim.
- Olympiastadion var en sådan fantastisk byggnad. Ett jäkla mästerverk. Jag hade blivit så less på Premier League. Jag behövde någonting nytt. Så resan dit och besöket där kom ju väldigt lägligt, såklart.
Upplevelsen i Berlin kom i helt rätt tid och han föll handlöst och hopplöst för den stad som skulle komma att bli hans hjärtas andra hem. När hans intresse för den tyska fotbollen sedan intensifierades beslutade han sig för att åka ner och se en match. Då fanns det bara ett lag att se. Han mindes sin kärlek för den tyska huvudstaden och sin fascination för det magnifika betongbygget i Charlottenburg. Valet var enkelt. Han flög ner för att se Hertha möta HSV på hemmaplan.
I fjärde minuten small det till. Arne Friedrichs öppningsmål skickade Ostkurve till Nirvana och Joakim har varit frälst sedan dess. Matchen fölorades visserligen med 1-3, och man åkte även ner samma år, men kärleken var fast besluten att klänga sig kvar.
- Arne Friedrich blev min favoritspelare där och då. Det var kul att hålla på ett annat lag än alla andra. Jag brukar säga att eftersom jag är en medioker människa ska jag väl hålla på ett mediokert lag! Joakim skrattar till. Det är svårt att veta om han är seriös eller inte. Men passionen för den klubb han lagt pengar och tid på i 12 års tid är tvivelsutan björnstark.
När jag frågar honom om Arne Friedrich funderar han ett tag.
- Hm. Jag har alltid varit ytterback när jag spelat fotboll, så jag har en förkärlek för de defensiva pjäserna som gör sitt jobb i bakgrunden. Arne Friedrich stod för det. Men han stod även för en renhet. Han var en schysst spelare, tyckte jag. Jag gillade det. En trevlig prick och en ren spelare. Han blev mitt Hertha.
Men den nuvarande favoritspelaren är min personliga favorit, nämligen Vladimir Darida.
- Haha, ja, Darida är speciell. Minns när vi mötte Östersund borta. Vårt spel fungerade när han byttes in. Förstår inte varför han inte spelar mer, varför han inte startar. Han är en nyckelspelare och vår motor!
Han har många minnen som supporter av klubben från den tyska huvudstaden, men ett par minnen vill han klassa som speciella.
- När vi slog Bayern i höstas. Det var min första vinst på sex försök live. Äntligen. Så var det mot Bayern också. Det är ju det som man lever för som supporter till en lite mindre fotbollsklubb. Vinster mot Borussia Dortmund eller Bayern gör en så lycklig, det ger en mening i sitt supporterskap.
Joakim brukar åka ner i alla fall en gång per år, men i år har det blivit tre.
- Åker ner oftare nu än när jag var student. Allt är i mån av ekonomi, såklart.
Men finns det mindre bra minnen? Joakim letar i sin minneskatalog och hittar ett par tydliga, som han kanske helst inte minns.
- När vi mötte Fortuna Düsseldorf i kvalet 2012 och förlorade. Vi hade precis åkt ner till Zweite 2009/2010, men hade gått rakt upp efter en dominant säsong. Vi tänkte att "nu ska vi väl bygga på detta!". Men så åker vi ner igen och det i en kvalmatch mot ett lag vi borde ha slagit. Det gjorde ont. Kändes hopplöst!
Vad gäller sin klubbs framtid är han positiv.
- Vi behöver uppdatera vår arena för att ta nästa steg. Den behöver bli mindre och mer kompakt. Olympiastadion är underbar och en fantastisk byggnad, men som fotbollssarena är den närapå bedrövlig. Det ser bra ut på ungdomssidan i alla fall. VI har en ny filosofi, verkar det som. Ta upp unga talanger istället för att värva dyrt. Det gillar jag. Det kan jag stå för! Jag är stolt över att Hertha ger lokala ungdomar chansen igen istället för att spendera dyra pengar på storlagens reserver.
Joakim Sparr finns på Twitter: @joakim_sparr
