Djupintervju med Jacob Une Larsson: "För mig är det självklart att man blir glad när Djurgården gör mål"
Efter torsdagens träningspass på Tele2 Arena satte sig Forum 1891 ned med Jacob Une Larsson. I en lång och öppenhjärtig intervju berättar Djurgårdens mittback bland annat om uppväxten och supporterskapet till Djurgården, om åren i BP:s akademi och hur det har format honom som människa samt om hur första tiden hemma i Stockholm har varit och hur han ser på den nuvarande konkurrenssituationen.
Det har snart gått ett år sedan Djurgårdens mittback Jacob Une Larsson återvände till föreningen från grekiska Panetolikos som han var utlånad till under en period på ett och ett halvt år. De första tio månaderna hemma i Stockholm har på många vis varit turbulenta för 29-åringen, men turbulensen till trots är han nöjd över sitt beslut att vända hem till Djurgården.
– Jag är väldigt glad över det beslutet fortfarande, att vi blev kvar i Stockholm. Det dök inte upp något som kittlade tillräckligt. Så jag och min fästmö slog till ro i Stockholm igen.
Höstsäsongen var på många vis frustrerande ur blårandiga glasögon. Förväntningarna inför året var skyhöga, men på planen fick Djurgården aldrig det att stämma till hundra procent.
– Vi hackade lite i laget, blandade och gav - en känsla som alla lämnade med efter säsongen. Trots att vi nådde en fjärdeplats så fanns det mer att önska och vi hade mer att ge.
Djurgården kom inte upp i den nivå många hoppats på inför fjolårssäsongen.
– Personligen kände jag att jag till en början behövde någon månad för att anpassa mig. Sedan kom jag in i det ganska väl men drabbades, likt flera andra i laget, av någon form av parasit. Jag blev riktigt dålig av den och där hackade kurvan igen. När jag väl kände att jag kom i form igen var säsongen i princip över.
En mittback som är van vid tuff konkurrens
Han berättar att det därför kändes extra skönt att få starta om på ny kula nu i vinter och vara med från start den här säsongen. I ett Djurgården där konkurrensen är om möjligt tuffare än någonsin. Sportchef Bosse Andersson har under transferfönstret presenterat inte mindre än tio nya spelare, varav Patric Åslund ansluter i sommar. Jacob Une Larsson tar konkurrensen med ro, det är få säsonger i DIF där det inte varit hård konkurrens på just mittbackspositionen.
– Konkurrensen tror jag är något som gynnar laget i längden. Jag har lyckligtvis varit ordinarie under stora delar av min tid i Djurgården men nu är jag inte det. Det är ju sund konkurrens men det är klart att jag vill spela. Det är bara att knyta nävarna och jobba hårt.
– Samtidigt är det rätt svårt att knacka på tränarnas dörr och be om speltid. Förutom målet i sista minuten mot AIK så har vi hållit nollan i alla matcher under Svenska Cupen och försvarsspelet har sett bra ut. Jag har förståelse för att man inte byter in en mittback då, det är ju inte positionen du byter om du vill förändra en matchbild.
Jacob Une Larsson, som varit ordinarie under stora delar av sin karriär, berättar att det inte är första gången han är satt åt sidan.
– Under mitt första halvår i BP:s A-lag var jag inte ordinarie. Då ville jag typ lägga av med fotboll. Det har väl runnit lite vatten under broarna sedan dess, säger han och brer på ett stort leende.
– Jag tar det hela lite mer med ro numera. Men det är klart, det finns inga andra alternativ än att försöka gneta sig in i den där startelvan igen. Om jag börjar slarva på träning, fuska eller tumma på mina förberedelser ökar gapet till startelvan ännu mer.
“För mig är det självklart att man blir glad när Djurgården gör mål”
Inför min intervju med mittbacken öppnade jag en tråd på plattformen X, där de nyfikna fick möjligheten att skicka in frågor till “Jake”. Den tråden rasslade till rejält, något vi får anledning att återkomma till senare. Men utöver frågor kom även ett par hyllningar, där flera hade uppmärksammat hur han firade med Miro Tenho efter hans första allsvenska mål i premiären mot IFK Göteborg. Det är en glad 29-åring som tar emot de fina orden.
– Alexander Axén kom fram till mig efter matchen och surrade om det där också. Så det är fint att man får de orden, säger han och fortsätter.
Jacob Une Larsson och Miro Tenho i glatt målfirande efter den sistnämndes 0-3-mål mot IFK Göteborg.
– För mig är det självklart att man blir jag glad när Djurgården gör mål. Extra kul för Miro också att få göra sitt första allsvenska mål, mellan oss finns det ingen missunnsamhet.
Uppväxten i Bromma - därför föll valet på fotboll
För att lära känna människan Jacob Une Larsson backar vi bandet till Västerort under 1990- och 2000-talet, närmare bestämt till Bromma där huvudpersonen i fråga växte upp.
– Min uppväxt var fantastisk. Den innehöll mycket sport redan i tidig ålder. Jag testade alla möjliga sporter som innehöll bollar. Var det inte fotboll så var det hockey, tennis eller innebandy. En barndom fylld av aktiviteter helt enkelt.
Han berättar vidare varför valet föll på just fotboll.
– Jag var bäst på det, av den anledningen tyckte jag att det var roligast. Det stod mellan fotbollen och tennisen. Men i kombination med min fallenhet för fotboll och att jag kände lite större glädje kring det så blev det fotboll.
Ett beslut som han är glad över att ha fattat som ung. Karriären har tagit honom till utlandsäventyr i Grekland, OS i Rio de Janeiro och titlar med Djurgården. Fotbollskarriären tog dock sin början i moderklubben BP, en förening han fortfarande håller varmt om hjärtat.
– Det är alltid härligt att komma ut till Grimsta och spela matcher. Det finns mycket ideell personal som jag känner igen och brukar hälsa på. Den enda spelaren som egentligen är kvar från min tid är Gustav Sandberg Magnusson, den evigt unga “ GSM”!
I BP:s 94-gäng spelade han med många profilerade profiler. Däribland DIF-bekantingarna Simon Tibbling och Tim Waker och landslagsbacken Ludwig Augustinsson. Även MFF-yttern Stefano Vecchia, som är född 1995, spelade många matcher med laget.
– Vi hade en jättebra kull. Vi var ett bra gäng som hela tiden triggade varandra till att utvecklas.
DIF-bekantingen Simon Tibbling var en del av samma årskull som Jacob Une Larsson i BP.
Debatten kring elitsatsning i ung ålder
En fråga som väckt mycket intresse och skapat många heta diskussioner senaste åren är den kring akademisatsning i ung ålder. En fråga som blivit allt mer aktuell i Djurgården sedan Peter Kisfaludys intåg i föreningen. BP är erkänd som en av landets främsta akademier och har förutom ros i form av många duktiga spelare även fått en del ris i form av kritik mot elitsatsning redan i väldigt tidig ålder. Frågan kring tidig elitsatsning är inget som Jacob Une Larsson funderade på som ung, men som väckts till liv hos honom i samband med debatterna de senaste åren.
– För oss var det normalt, debatten fanns inte på samma sätt då som den gör idag. Det var inget man reflekterade över. Men hade jag själv fått barn idag vet jag inte om jag hade gjort det (satt de i en tuff akademi). Det är nog mycket upp till varje enskild individ och vad man klarar av.
Han menar dock att akademin är något som format honom till den han är idag.
– Jag är jätteglad för vad det gav mig i form av fotbollsutbildning, vänner, uppfostran och moral. Men det är klart det finns stunder då jag tänker tillbaka och känner: “Shit, det var ganska tufft att gå igenom som åtta- eller nioåring”.
Jacob Une Larsson tillsammans med lagkamrater under OS i Rio de Janeiro 2016.
Delar med sig av värdefulla tips till dagens ungdomar
Ute i vårt avlånga land är det många som befinner sig i en liknande situation som Jacob Une Larsson befann sig i som ung tonåring. Man drömmer om att spela de största matcherna, i de största ligorna och i de största mästerskapen. Vägen dit är dock lång och många gånger långt ifrån spikrak. Djurgårdens mittback vill dela med sig av några visdomsord till de unga pojkar och flickor som drömmer om att göra liknande resa som honom själv.
– För mig hjälpte det väldigt mycket att ha skolan vid sidan om. Jag gick inte på någon fotbollsprofil eller så ända upp i gymnasiet. Det gav mig ytterligare en identitet.
– Jag tror att många som satsar från unga år stöter på ett hinder. Man kanske får en skada eller inte blir uppflyttad till det laget man vill. Det är många då som tänker att det är över, att allting är förlorat. Då är det najs att ha andra ben att stå på, något annat att identifiera sig med.
Han utvecklar det ytterligare.
– Lyckligtvis har jag tagit alla de här, vad ska man kalla det för, planenliga stegen. Min utvecklingskurva har gått ganska stadigt uppåt. Men jag har inte haft så jättestor nytta av det i Djurgårdens herrlag, för där är alla samma lika, oavsett bakgrund.
– Bara för att allting inte går som det var planerat så finns det extremt många vägar till seniorfotboll. Det behöver inte gå igenom förstalag, det går att göra resan ändå.
Ett praktexempel på det i dagens Allsvenskan är det innermittfält som Västerås SK ställde upp med i premiären borta mot AIK. Ett mittfält bestående av Marcus Linday som spelade Division 2 med Assyriska FF i höstas och den blivande DIF-spelaren Patric Åslund som för 18 månader sedan spelade i Division 1 med Motala AIF. Ett annat exempel menar Jacob Une Larsson finns i dagens DIF-trupp.
– Kolla på Samuel Leach Holm. Han har väl kanske inte varit i de lägsta divisionerna men ändå tagit en annorlunda väg. Se var han är idag. Så ge inte upp!
Samuel Leach Holm, en spelare som tagit en annorlunda väg till toppen.
Provspel i Newcastle: “Jag fattade ganska snabbt att det inte passade mig”
Som Jacob Une Larsson varit inne på tidigare i intervjun var hans resa mer eller mindre spikrak. Han följde de så kallade planenliga stegen och tog sig relativt snabbt upp till seniornivå efter flera år som kapten i ungdomslandslagen. En gång i tiden kunde det dock ha blivit annat än BP och Sverige. Vid 15 års ålder var han på provspel i engelska storklubben Newcastle United, ett gäng dagar som gjorde avtryck på den dåvarande tonåringen.
– Det var blött, säger han med ett skratt och fortsätter.
– Det var en nyttig upplevelse men jag fattade ganska snabbt att det inte passade mig. Det var dock kul! Vi fick se deras anläggning och träna med deras U23. Vi bytte om i samma byggnad som herrlaget, det var lite häftigt. Men det var också en sjukt tuff miljö i omklädningsrummet. Alla hade ett mål i sikte, det var att nå seniornivå. Hur man gjorde det eller vem man trampade på spelade ingen större roll.
Som tur var för blårandig del blev det inte Newcastle för mittbacken. Några år senare, närmare bestämt 2015, valde han att skriva på för Djurgården. Tidigt utkristalliserades det att nyförvärvet varit stor djurgårdare sedan barnsben. Ett supporterskap han berättar utvecklades från familjen.
– Min familj är djurgårdare, framför allt min pappa. Jag var i bra ålder också när gulden vanns i början av 2000-talet. Det spelade säkert sin roll. Dessutom har vi sommarställe på en ö ute i skärgården där alla är djurgårdare, alltså verkligen hardcore. Det är 18-20 personer som brukar sitta på läktaren och som går på matcher.
När han får frågan om bästa blårandiga minne berättar han om en anekdot från Stadions läktare i mitten av 2000-talet.
– Jag var på en match med min pappa och min brors gudfar, Måns Gahrton (svensk barnboksförfattare, bland annat författat Bert och Eva och Adam). Måns kommenterade matchen som att han kände spelarna. Han sa “Abbe” till Abgar Barsom och “Tobbe” till Tobias Hysen. Där och då tänkte jag att han kanske känner dem, vilket han inte gjorde. Men han förmänskligade dem på något vis, det var speciellt.
Barnboksförfattaren Måns Gahrton förmänskligade fotbollspelarna för Jacob Une Larsson.
“Det är det största som hänt mig”
Knappt femton år senare skulle Jacob Une Larsson istället vara en av organisatörerna till många Djurgårdssupportrars favoritminne. Självklart är det SM-guldet 2019 vi pratar om. Bara att nämna det gör Jacob Une Larsson emotionell.
– Det går inte att sätta ord på hur mycket den säsongen betyder för mig. Det är karrärsdefinerande. Jag blir nästan själv rörd när jag tänker på det, det var så jävla speciellt. Den säsongen var det som att vi var 20 polare som spelade tillsammans och även om vi inte alltid var bäst såg vi på något vis till att vinna matcherna till slut ändå.
Triumfen betydde mer än "bara ett guld” för “Jake”. Det finns så mycket annat i det som betyder mycket.
– För att återkoppla till akademisnacket så har jag offrat så mycket från tidig ålder. Jag har alltid intalat mig att det varit värt det, oavsett hur långt jag kommit då det gett mig så mycket på vägen. Jag har fått kompisar, uppfostran och sett hela Europa i princip genom min fotboll.
– Men efter matchen i Norrköping rann alla känslor över, det var första gången jag upplevde att: “Shit, det var värt det”. Det var det yttersta kvittot på att all tid jag lagt ner, alla gånger jag tvivlat på det - att det var värt det. Jag fick vinna SM-guld, i Djurgården. Det är det största som hänt mig!
"Det var det yttersta kvittot på att all tid jag lagt ner, alla gånger jag tvivlat på det - att det var värt det"
Ny titelchans i sikte: “Jag hoppas på en repris från förra cupfinalen jag spelade”
Snart får Jacob Une Larsson tillsammans med övriga lagkamrater chansen att säkra ännu en titel med Djurgården. Den första maj är det nämligen final i Svenska Cupen. En final som går av stapeln nere i Malmö mot Malmö FF. Redan nu ser han fram emot matchen, även om han betonar att han inte ska ta på sig särskilt mycket cred för framgången.
– Det ska bli jättekul! Jag hoppas på en repris från förra cupfinalen jag spelade. Samtidigt kan jag inte säga att jag känner mig delaktig i lagets framgång till cupfinalen eftersom jag inte har bidragit med mycket i Svenska Cupen. Men att få vinna en till titel med Djurgården skulle såklart smaka fint.
"Jake" hoppas på en återupprepning av 2018 års cupfinal.
- - -
Lär känna människan Jacob Une Larsson
I intervjuns slutskede passade jag på att på ett lekfullt vis ta tempen på människan Jacob Une Larsson. Här kom frågelådan från X till användning igen. Vad gillar han att göra på fritiden, hur stort är egentligen hans fiskeintresse och vad planerar han att göra när fotbollskarriären fått sitt slut?
Han berättar först om sina fritidsintressen. Där han inte urskiljer sig särskilt mycket från andra.
– När jag inte spelar fotboll gillar jag att vara med min familj och med min hund Svante. Jag gillar att göra allt som innefattar att vara utomhus. Vara ute i skogen, på vattnet eller vandra på en hundstråk. Allt som innebär utomhus får mig att känna mig hemma.
Vidare berättar han att Marcus Danielson är den spelare i dagens DIF-trupp som han umgås mest med privat. Samtidigt som han inte varit med mittbackskollegan på Östermalms IP än när DIF spelar bandy.
– Bandyoskulden har jag inte tagit än, det måste jag verkligen göra snart! Annars är det mest hockey jag följer. Jag går inte regelbundet men följer en hel del matcher. Nu lagom till slutspelet uppgraderade jag mitt TV4-abonnemang för att kunna se alla matcher.
Han berättar vidare att Jesper Karlström är den spelare han helst vill få hem till Djurgården, om han bara måste välja en gammal DIF-spelare som Bosse Andersson får värva.
– Han var jäkligt fin att spela med. Han var framför mig i banan och det fanns alltid en uppspelspunkt i honom. Dessutom städade han bra framför mig så jag fick lugna dagar på jobbet. Så det är en blandning av en nyttig spelare och en spelskicklig spelare.
Vad tänker Jacob Une Larsson syssla med när han lägger av med fotboll då? Det visar sig vara en väldigt träffande fråga för stunden.
– I takt med att Elliot Käck och Tommi Vaiho slutade var det enda man hörde förra året, vad de skulle sysselsätta sig med efter karriären. Då insåg jag att jag inte är en talang längre och kanske måste börja förbereda mig för nästa liv. Det är något jag arbetar aktivt med just nu, den 15:e april stänger ansökningarna till en massa utbildningar så jag ber om att få återkomma med vad exakt det blir. Men det blir i alla fall inte något inom fotboll tror jag utan snarare något åt det akademiska hållet.
Tommi Vaiho och Elliot Käcks avsked från fotbollen har fått Jacob Une Larsson att fundera på sin egen yrkeskarriär efter fotbollen.
En sak som många utifrån snappat upp som ett av “Jakes” favoritintressen är fiske. Därför avslutar vi intervjun med en smärre kavalkad av fiskefrågor.
Hur stor är den största fisken du fångat?
– Det är en gädda på 7,3 kilo. Den är inte så stor men för att vara Stockholms skärgård är det rätt så bra.
Vilken är den märkligaste fisken du fångat?
– Den är väl inte supermärklig egentligen. Men när vi var på träningsläger i Sydafrika tog jag, Erik Berg och Wille Bäckström oss en avstickare en ledig dag. Då fiskade vi upp någon form av bass, vilket var ascoolt! Det är ingen konstig fisk men det var lite läbbigt då det fanns en massa konstiga djur och ormar som kunde komma och bita en.
Vilket är det bästa stället för gäddfiske?
– Stockholms skärgård. Jag älskar Stockholms skärgård!
Bortsett från familjen, vem vänder du dig först till vid jobbiga stunder. Fiskebåten eller Bosse Andersson?
– Fiskebåten! säger han och skrattar gott.
* * *
Där sätter vi punkt för intervjun. Vad tyckte du om den? Kommentera gärna nedan, men tänk på att hålla en god ton.
