“Kan det av Rasmus Jönsson bli en Henrik Larsson?”
“Det handlar inte om att det ska bli en Henrik Larsson, det ska bli en egen Rasmus Jönsson…”
Jag är av den bestämda åsikten att det finns matcher som kan förändra organisationer och fotbollsklubbar i grunden.
Rasmus Jönssons hattrick på Råsunda 2009 var inte bara början för hans personliga genombrott. Men folk glömmer ofta att Bosse Nilsson även ställde upp med Pär Hansson, Marcus Nilsson och Joel Ekstrand i samma match. Visst, Rasmus Jönssons karriärbana förändrades i samma stund som han rullade in bollen bakom Daniel Örlund. Men bakom fanns också stommen i det som blev ett Rödblått-lokomotiv under inledningen av nästkommande decennium.
Samme Pär Hansson blev en gång en vägg på Gamla Ullevi 2011. Det betydde mycket för honom själv, inklusive en landslagsplats i en EM-trupp ett år senare, men frågan är om hans insats inte betydde mer för HIF det året och den där känslan av att man kan vinna i princip vilken match som helst.
Jag trodde, i min enfaldiga optimism, att en sådan match skulle bli Norrby borta, 9 maj 2026. En 16-åring som anfallare. En 17-åring som ytter. En 18-åring på innermittfältet. En startelva där Akademi-produkter är närmast regel än undantag och ytterst få spelare som kommit över 25 år.
Sanningen är den när klockan närmar sig 20-snåret och matchpulsen har lagt sig att jag fortsatt inte riktigt kan analysera den eller sätta den i något slags långsiktigt perspektiv för var Helsingborgs IF befinner sig som fotbollsförening 2026.
Det är svårt analysera det som i sin själva kärna är schizofrent. För HIF är inte längre bara två olika lag vecka till vecka. Inte längre två olika lag på borta och hemmaplan. Istället är man numera två olika lag från en halvlek till en annan.
Naturligtvis inte hållbart i längden. Men samtidigt sitter jag här medan solen börjar gå ner över bergen med att säga att det på något parodiskt sätt ändå är ett framsteg.
För nog är det svårt att bygga ett spel på 18-åringen Alvin Nordins första halvlek där felpass blandas så mycket med passningar som skär igenom motståndarnas lagdelar. Samtidigt har jag också svårt att förstå individer som kanske svär i lördagsnatten över att 17-åringen Hasselqvist inte blev en pålitlig kantlöpare på 3 matcher från start. Eller att 16(!) åringen Landgren Persson inte bara blev den där spetsige Rasmus Jönsson-kopian som närmast dansade in i någon Peter Pan-fantasi och rakade in två baljor i första halvlek.
Rackarns. Kanske är det nog dags att se över om vi har kvar numret till Rusike, Christensen och tvillingarna Wede.
Jag vet inte om den 9 maj 2026 kommer att förändra HIF i grunden. Jag hoppas det eftersom jag även är av den bestämda uppfattningen att detta är det enda, ibland smärtfulla sättet att ta sig igenom den riktiningslösa, sportmässiga helvetesfärd HIF varit inne på de senaste 10 åren.
Fotbollsklubbar styr sitt egna öde. Därför är jag även övertygad om att det finns både journalister och även medsupportrar som kliar sig på hakan över det omdömeslösa i att en gång avfärda Andreas Linde, Elias Andersson och Jonathan Levi, men i samma andetag även rullar ögonen åt Nordins felpass mer än 10 år senare.
Det gör ont när knoppar brister. Visst gör det ont för det som växer.
HIF måste börja lära sig att ta ansvar för matchbilder och därmed också styra slutresultatet. Man är trots haveriet i första halvlek, smått komiskt nog, närmare i den processen. Andra halvlek och poängen i Borås kan blekna i jämförelse med effekten den kan ha på det psykologiska välmåendet i truppen.
Att döda poängnollan på bortaplan och att man i enlighet med Jim Valvanos bevingade ord sa till varandra: “Don’t give up, don't ever give up” oavsett vad som skedde och vad som stod på matchklockan kan, när vi summerar Superettan 2026 betyda mycket för ett lag som i år försökt bekämpa poängtapp och intern ångest.
Men HIF måste också börja ta ansvar för sin egna framtid.
För det är inte bara fotbollsklubbar som styr sitt eget öde. Utan även enskilda individer. Den som tror att Bosse Nilsson skapade fotbollsspelaren Rasmus Jönsson för att han en gång gav honom fortsatt förtroende på Råsunda trots missade chanser tidigare under säsongen tror fel.
Rasmus Jönsson skapade sitt egna ögonblick, sina egna rubriker och till slut även sin egna karriär.
Ingen vet vad som ligger framför Alvin Nordin, Jonathan Hasselqvist, Lucas Landgren Persson och Lino Wernberg Hyppänen. Inte ens de själva.
Ingen av dem förändrade HIF i grunden idag. Ingen av dem förändrade sina egna karriärer idag. Ingen av dem gav oss ett ögonblick vi kommer prata om 10 år senare. Men ingen av dem bör ha förändrat hur vi ser på dem.
För bara en idiot vänder bort blicken nu. Bara en idiot tror att det här är allt.
Istället väntar jag bara spänt på nästa ögonblick.
Och vem som fångar det.
