Det var svårt att veta exakt vad man skulle känna efter Hammarbys sena mål mot IFK Göteborg.
För rent resultatmässigt fortsätter allt att gå fel för Blåvitt. Tre poäng, ny förlust och ännu ett avgörande insläppt i slutskedet av matchen. Tabellen börjar faktiskt se lite obehaglig ut. I alla fall så börjar återhämtningen mer kännas som ett draget korsband än en muskelbristning.
Samtidigt var känslan efteråt märkligt mycket lugnare än efter förlusten mot Djurgården tidigare i veckan.
Och det var kanske framför allt Joachims ord som stack ut.
Efter DIF-matchen stoppades huvuden i sanden. Nu pratades det istället om att spelarna “inte behövde gå in och skämmas i omklädningsrummet”, att laget “hängde ihop” och att man åtminstone såg ut att tävla lite igen.
Det känns lite naivt men på många sätt har han också rätt.
IFK såg betydligt mer organiserat ut mot Hammarby. Man låg mer kompakt än senast och lyckades frustrera ett Bajen som trots ett större bollinnehav aldrig riktigt fick matchen dit man ville. Det fanns en tydligare struktur och ett annat lugn defensivt än senast.
Problemet är bara att offensiven fortfarande ser väldigt begränsad ut.
När IFK väl vann boll kändes det ofta stressat. Omställningarna rann ut i sanden och laget hade svårt att skapa något sammanhängande spel framåt. Anfallen kändes frustrerade och laget separerat. Kroppspulsen var jämn, i alla fall min, och det är ju inte en bra sak i en sådan här match.
Och kanske är det just det som gör situationen så svår att tolka.
För det känns inte som ett lag i panik. Snarare som ett lag som försöker övertyga sig själva om att de är på rätt väg, trots att resultaten säger något helt annat.
Det behöver inte vara fel.
Efter den insats man kom från mot Djurgården var det kanske viktigaste av allt att få tillbaka någon form av stabilitet och känslan av att laget faktiskt fungerar tillsammans igen. Att man kan hålla nollan i hela 90. Det lyckades de ju faktiskt med. Men samtidigt finns det en gräns där positiva signaler inte längre räcker. Att släcka bränder i botten när man är tippad att komma på sjätteplats i årets upplaga av Allsvenskan känns lite småtokigt.
Förr eller senare måste IFK Göteborg börja vinna matcher också.
Just nu befinner sig klubben i något av ett mellanläge. Det är inte total kris utåt sett. Eller? Det är heller inte svårt att förstå varför oron börjar växa runt laget.
Och kanske är det just därför stämningen runt Blåvitt känns så märklig just nu. Alla verkar se problemen.
Men ingen verkar riktigt vilja kalla det för en kris än och alla verkar orimligt lugna. Kanske rimligt dock. Det finns väl ingen anledning att kolla bakåt...
Framåt: Derby
Tack å bock!
