Så blev det inte. AIK tog tag i taktpinnen. Man pressade högt och hindrade Djurgården från att få igång något egentligt anfallsspel. Inte minst Axel Kouame - som såg taggad ut - lyckades med intensiv press trycka undan blårandiga uppspel. Bakom pressen stod AIK försvarsmässigt rätt och följden blev att de första målchanserna var svartgula.
Det kändes därför sjukt omotiverat att Djurgården tog ledningen efter tio minuter av AIK-dominans. Föga förvånande dock att målet var frukten av en tydlig markeringsmiss då ingen av AIK:s centrala mittfältare var på plats för att plocka upp Hampus Findell som helt ohotad fick placera in en andraboll. Att det missas i försvarspelet har blivit en riktigt dålig ovana.
AIK fortsatte ändå att äga boll och även att lyckas bra i presspelet. Vad hjälpte det när agerandet i eget straffområde var på pojklagsnivå. När Djurgården fick hörna avslöjades AIK:s svaga markeringsspel igen och uppförsbacken var mer än brant. Det kunde även ha blivit 0-3 när en omarkerad Djurgårdare - tror det var Lien - tilläts klackskarva en boll som lyckligtvis blev för lös.
AIK skulle ändå få utdelning när Thychosen dribblade sig igenom på högerkanten och serverade Yohanna som expoloderade och spelade in till Filling som reducerade till 1-2. Filling var sedan huvudperson i en situation som lär diskuteras länge. Kevin hade en boll inne men blev horribelt avvinkad för offside. Att samme linjeman missade till Djurgårdens fördel mot Gais tidigare i vår ger ytterligare gödsel till konspirationsteorier.
Innan halvleken var över fick Djurgården ännu en hörna, återigen var markeringen undermålig - då inte en utan två blåränder tappades bort - och istället för 2-2 i paus hade vi 1-3. Man börjar - med anledning av det bortdömda målet - undra om domarnas vilja att ha VAR leder till att man medvetet gör felbedömningar. Inte blev känslan bättre av att Zadok Yohanna tvingades utgå i paus.
Det blev betydligt mindre fart i andra halvlek - som dessutom bröts tidigt p g a pyroteknik. Det osade ändå katt vid några tillfällen i AIK:s straffområde men AIK lyckades ändå freda sig inledningsvis. Iställer var det AIK som hittade målet då Dino Besirovic - bäste AIK:are idag - hittade rätt med pannan efter en bra slagen hörna av Csongvai.
Med 20 minuter kvar fick Kuoame utgå - logiskt efter att han slagit bort nästan varenda passning i andra halvlek - till förmån för Ayari. AIK fick inte till det där riktiga trycket. Hove hade ett avslut ur dålig vinkel som Rinne klarade. Annars var Sixten Gustavsson - även han inbytt - ofta alldeles för ensam i straffområdet när AIK spelade in bollen. När Bo Hegland på en kontring satte 4-2 - ett skott ur dålig vinkel som Norfeldt borde ha tagit - var söndagens derby förlorat.
Vi kan konstatera att José Riveiros mer bollhållande AIK passade Djurgården bättre än tidigare svartgula upplagor gjort. Årets AIK är helt enkelt alldeles för svaga defensivt. Det finns en hel del att jobba på med andra ord. Att man långa stunder ägde bollen och gjorde två - egentligen tre - mål är av underordnad betydelse när det blev livsfarligt varenda gång bollen spelades in i AIK:s straffområde.
Derbyförluster är alltid bittra men den här torsken visade allför tydligt att det finns en hel del att fundera på för AIK. Nu väntar två borta matcher mot ett inte ofarligt Västerås och ett målglatt Bajen innan vårsäsongen avslutas hemma mot kometlaget Sirius hemma. Det är läge att börja plocka poäng nu.
Slutligen ger det en sur eftersmak när AIK blev rånade på ett solklart regelrätt mål som skulle ha betytt 2-2. Hade det målet godkänts kanske vi fått en helt annan utgång. Det är de facto enorm skillnad mellan 2-2 och 1-3. Visst, Djurgården var bra men det förändrar inte att en domarmiss spelade en avgörande roll. Det sägs att domarinsatser jämnar ut sig i längden. Fan vet om det stämmer.
