Klockan 21.00 visslade domare Srdjan Jovanovic igång första kvartsfinalen mellan Eintracht Frankfurt och FC Barcelona. Det var kulmen på en uppbyggnad som var långt gången redan under början av veckan. Eintrachts Ultras Frankfurt 97 återvände visserligen till läktaren redan mot Greuther Fürth under lördagen, men denna match blev deras storslagna återkomst till toppen av fankulturen. Med ett grandiost tifo tillägnat allas vår Jürgen Grabowski prytt med texten "Auferstehen werder nur Götter" markerade man att Eintracht och Nordwestkurve var tillbaka på täppan på riktigt igen. 

 

“Only gods will rise again.”

Eintracht Fans with a choreo in tribute to club legend Jürgen Grabowski who pASSEd away last month. pic.twitter.com/4I7Lzkl7F5

— Archie Rhind-Tutt (@archiert1) April 7, 2022

Under 90 minuter + tillägg kämpade de örnbeprydda hjältarna tappert och om det inte var för lite stor respekt för FC Barcelona under delar av andra halvleken kanske man hade gått vinnande ur fighten. Istället står vi med en halv fot i semin, det enda som krävs är en bortaseger på Camp Nou. Det enda. Nå, det kan antas omöjligt eller en uppgift för stor för en klubb som Eintracht. Men låt oss fundera lite. Camp Nous glans består numera av tillresta supportrar från världens alla hörn som ser en Europa League-match som deras enda chans i livet att se en match på arenan. Vi kommer komma med 20.000 supportrar. Det är ingen bortamatch. Det är en till hemmamatch. Och 21/22 spelar vi faktiskt bäst när vi inte spelar på Waldstadion, ofattbart nog. Oliver Glasner sade det själv i sin intervju efter matchen - "Wir waren in Europa auswärts ein Tick besser". Han har inte fel! 

Matchen då? Ja, ni såg väl. Min taktiska nous börjar och slutar med att lära ut Gegenpress till 15-åringar, men jag kan ge det ett försök. Frankfurt hade en tydlig spelplan, en plan som funkade riktigt bra. Vi spelade högt tempo, hög press och hårt mittfältsspel utan larv. Hårda närkamper, distinkta tacklingar och tydliga passningar. Det var tydligt att man försökte ställa den ovane högerbacken Araujo med överlapp genom Kamada och Kostic och det fungerade riktigt bra. Även andra kanten lyckades med detta mot den defensivt labile Jordi Alba. Hade vi haft mer skärpa, hade vi varit mer noggranna och kanske mindre nervösa i avsluten hade vi gjort både ett och två mål under första halvan av första halvlek. 

I andra halvlek gav vi bort bollen för lätt, sprang bort oss i pressen och Xavis Barcelona kunde spela som Xavis Barcelona kan spela. De krossade våra linjer och gjorde strimlor av vår organisation. Om det inte varit för Hinteregger, N'Dicka och i viss mån Tuta hade andra halvlek blivit en kollaps. Men efter 1-1 skärpte vi oss och var nog det bättre laget under slutdelen. Tutas utvisning, onödig som den var, gjorde egentligen bara att Frankfurt åter spelade med 11 spelare på planen, istället för 12. 

Vi ska vara nöjda med varje prestation. Trapp gjorde det Trapp gör, Hinteregger var världsklass och N'Dicka och Tuta kommer inte få färre intressenter efter den här matchen.  Sow var olidligt oskarp i det läge han fick, men annars säker med bollen och tung att möta. Jakic en stöttepelare som ankare, en städgumma vars enda uppgift var att plocka bort små späda tonårsspanjorer från golvet. Kostic och Knauff riktigt bra båda två, vi var blott tillfälligheter från att utnyttja deras extrema övertag på kanterna. Kamada är alltid bra i Europa och det var väl tur det efter den läggmatch han utförde mot Fürth i lördags. Lindström oskarp men fantastisk rörlughet och smarta passningar i sista tredjedelen. Borré måste ha sprungit ett halvt maraton, maken till löpvilja och intensitet har världen knappt skådat. Vi tackar och bockar för deras insatser, vi kommer minnas detta länge. 

Om knappt en vecka är det dags igen. Eintracht Frankfurt har fortfarande en god chans att gå vidare till semifinal i Europa League. Jag känner nästan vibbarna från 2019 komma tillbaka. Känner ni det? Känner ni hur marken skakar? En jordbävning med epicentrum im Herzen von Europa! 

Auf geht's Eintracht och länge leve Jürgen Grabowski. Länge leve den som drömmer.