Idén om uppvaknandet som formuleras i Tranströmers Magnum opus ”Preludium” ger uttryck åt det som ’inte tänkts’, det som ignorerats eller förträngts i en på drömmar avklädd och teknologiskt driven värld. Nu när industrilaget i norr firar ännu en triumf, har Italiens sydligaste spets förpassats ut ur högsta ligan. Det säger något om tiden. Kommer folk att minnas oss? Kommer de märka att vi är borta? Jag tror inte det. Men vi har oss själva att skylla, vi har förträngt en påträngande sanning allt för länge.

Ondskefulla företeelser brukar sin vana trogen smyga sig på, som ett oslipat minne börjar det sakta ta form och slutligen omfamna sitt offer hastigt. Innan vi uppmärksammat faran håller det oss om halsen. Hårt. Och när vi tror att greppet ska släppa, så fortsätter det. Luften blir svag, sikten grumlig, tankarna smala. Det är då man vet att allt är över. I dag är en sådan dag, Palermo-bröder.

Mina vänner, ett halvår i fritt fall är snart över. Våra hjärtan har bestulits på luft, vi är den likbleka huden under de köpta lagens dyra armbandsur. Vi har gått allt för länge med girighetens kalla hand på vår axel. Det är nog nu. Degraderingen gör inte ont längre, det är snarare en befrielse. Och vi har vetat detta länge. Vi har bett om gift för att dö eller drömmar att leva. Vi fick länge bådadera, men i dag kom stöten.

På många sätt är en degradering det slutgiltiga uppvaknandet. Då allt fast och beständigt förflyktigas, då allt heligt vanvördas, och då vi supportrar liksom spelare till slut tvingas betrakta vår ställning och vårt ömsesidiga beroende till varandra med nyktra, klarsynta ögon. För det gör vi inte när allt flyter friktionsfritt.

Man brukar säga att våren är som fåglarna, och den Sicilianska våren har varit så tyst i år, så tveksam, så underligt anspråkslös. Som om den väntar på något. Träden har förblivit nakna, himlen är tom sånär som på senvInterfåglarna som alltjämt jagar sig trötta efter eldflugorna. Inget är egentligen som vanligt. Allt är tyst. Norröver ljuder motorvägarnas buller och löpbandets dån även vid sorgetid, men i syd tillåts tystnaden härska ensam. Den kommer att härska sommaren ut.

Vi kommer att sakna Serie A med drömmarens hela längtan. Och i september, när vi återigen ska få uppleva hur solen svider på nysått gräs och förväntningarna viskar inombords, så kommer vi att sakna den kanske ännu mer.

Men, vänner, vi måste försona oss med verkligheten och acceptera vårt öde. Vi kan inte bli några sömngångare som av andra måste väckas till insikt om vår sanna natur. Vi behöver förändring, vi behöver förändras. Vi måste själva bestämma oss för hur vi ska återvända. Vi måste lära känna oss själva och våga ställa nya frågor om hur laget egentligen ska byggas, formas, och slutligen, börja segra igen.

Vi vet att Serie B är en nyckfull liga. Pengar finns inte. Publiken har gett upp. Men den har charm. Och det är just i det irrationella vi kan finna hopp. Man kan gilla fåglar för att de sjunger falskt, man kan gilla kartor för att dem ljuger. Man kan beundra Palermo därför att det egentligen inte går att beundra Palermo.

Frustrationen är stor efter en sådan här säsong, men låt hämndbegäret bli vår skalpell. Vi lever fortfarande, och vi tänker själva. Vi är autonoma, istället för automatiserade. Vi ska tillbaka till Serie A - Inte för att vi kommer att sakna lagen eller fansen där! Vi kommer att sakna gräset, marken, pelarna, det fåfängliga, det bedrägliga, det märkligt vackra. Vi kommer att återvända dit därför det är där våra minnen stannar.