Milans forwards-torka är en diskussion som har bubblat under en längre tid. På sistone har den blivit aktuell igen, och all möjlig statistik har lyfts fram för att illustrera hur länge sedan det var Milan hade en riktigt bra anfallare. Framför allt pratas det förstås om den ökända ”20-målsanfallaren”. En sådan har inte Milan haft sedan säsongen 2011–12.
Många anfallare har lirat i klubben sedan dess; många spelare har tagits in för att bryta den negativa trenden. Ju mer tid som går, desto mer otåliga och cyniska blir supportrarna. ”Varje år ska vi ta in ännu en ny anfallare”, suckas det från många håll, som om det vore en bättre lösning att inte värva någon alls. Om sådana är reaktionerna på att Milan ryktas vilja värva en anfallare till att börja med, kan man tänka sig hur det låter när anfallaren i fråga gjorde noll mål över hela säsongen senaste gången han spelade under Milans nuvarande tränare.
Det finns en hel del skepticism gentemot Moise Kean, men jag vill förklara varför han är en fantastisk fotbollsspelare, och varför det fanns tecken på detta även under de mörkare säsongerna i Turin.
Nollmålssäsongen – ytlig statistisk analys
Det är ingen idé att dra ut på det: Moise Kean gjorde noll mål under sin senaste säsong under Massimiliano Allegri för att han inte fick spela. Visst, han spelade här och där, och hans noll mål på 7,3 90-minutare är knappast smickrande, men det är ett stickprov som är så litet att inga resultat från det hade varit särskilt talande. Inte mindre så när speltiden var så spretigt utdelat, och självförtroendet antagligen inte kunde ha varit mycket sämre.
Med andra ord säger inte Moise Keans nollmålssäsong särskilt mycket om honom som fotbollsspelare. Det var en rimlig tes då, och den tesen har näst intill bekräftats sedan Kean flyttade till Florens.
Därför är han bäst i Serie A
Det har inte undgått någon att Moise Kean haft ett rejält genombrott i Fiorentina. 19 mål i ligan blev det säsongen efter han inte ens nätade en enda gång. Den här säsongen har det dock bara blivit åtta mål i ligan så här långt – är detta verkligen den prestigefyllda anfallsvärvningen Milan behöver? En titt på de underliggande siffrorna, med lite mer kontext, visar varför Moise Kean är den bästa anfallaren i Serie A.
I skrivande stund har ingen spelare i ligan har ett högre snitt på xG (förväntade mål) per 90 utan straffar, bland de som spelat hälften av de möjliga minuterna (enligt Opta). Det är visserligen en Serie A-säsong som saknar kvalitet på många plan, inte minst vad gäller anfallarna – med andra ord är konkurrensen inget att skriva hem om. Men vi kan exempelvis titta på Lautaro Martínez, vars 0,56 xG per 90 utan straffar är sämre än Keans 0,60. Då ska även sägas att Moise Kean har spelat i ett betydligt sämre lag.
De underliggande siffrorna har visserligen alltid tytt på att Fiorentina är långt från ett bottenlag. Ändå kan man inte påstå att det är ett särskilt fördelaktigt klimat för en anfallare. Nicolò Fagioli och Dodô är de främsta kreatörerna som Kean har spelat med i år – det vill säga en djupliggande mittfältare och en ytterback. När det kommer till Fiorentinas mer offensiva pjäser är de, utöver Kean, närmre ett bottenlag på pappret.
Utöver ren xG är Kean en spelare som skjuter väldigt mycket. Även när det kommer till antalet skott per 90 är det ingen spelare i Serie A som matchar honom denna säsong. Bara detta brukar faktiskt vara en statistisk indikator som kan identifiera de bästa anfallarna; i Premier League ligger Haaland etta i år, i Bundesliga ligger Kane tvåa (efter den högst underskattade Deniz Undav), och i La Liga leder Mbappé. Dessutom är Tasos Douvikas den enda spelaren i ligan som skjuter mer än två gånger per 90 minuter, och har ett högre xG per skott än Kean – alltså skjuter Kean generellt i farliga situationer.
Det finns ingen spelare i Serie A som är lika farlig i straffområdet som Moise Kean. Det visade de underliggande siffrorna i fjol, och då gjorde han faktiskt även 18 mål, exklusive straffar, och tre assist på 30,0 90-minutare.
Har alltid varit bra
Samtidigt kan man inte blunda för att Keans åtta mål på 22,6 90-minutare i Serie A i år inte är särskilt bra siffror – särskilt med tanke på att två av dessa mål var straffar. Detta är dock Kean när han har det som svårast. Det har som känt varit en tuff säsong för Fiorentina, som kämpat för att undvika ett historiskt fiasko i form av nedgradering till Serie A. Det tär säkerligen på spelarna psykologiskt, liksom det faktum att Fiorentina drabbats av ännu ett dödsfall i år, då dåvarande klubbpresident Rocco B. Commisso gick bort i januari.
Även tidigare har Kean haft det svårare när de externa faktorerna inte framstått som helt optimala. Han flög till exempel inte när han som tonåring flyttade till Everton i Premier League för stora pengar. Lika så slog han aldrig riktigt igenom när han återvände till Juventus – speltiden var snål, och när han väl fick chansen var det inte ovanligt att han gjorde bort sig. Men i grunden har Kean varit en oerhört bra fotbollsspelare under väldigt lång tid.
Jag minns själv att jag häpnades när jag hörde kommentatorn prata om en pojke född år 2000 som satt på Juventus bänk när de mötte just Milan år 2016. Den pojken var Moise Kean, som samma säsong blev den första spelaren född på 2000-talet att göra mål i en av Europas stora ligor. Kean har sedermera haft en lite knackig karriär, men det har alltid funnits tecken på hans talang – främst i de underliggande siffrorna.
Det blev bara fyra mål för Kean under lånesejouren i Hellas Verona säsongen 2017–18, men 0,42 xG per 90 minuter (exklusive straffar, enligt Understat) är en ganska hyfsad siffra som 17-/18-åring i ett bottenlag (Verona hamnade på en 19:e plats den säsongen). Säsongen därefter blev det sex mål på 6,0 90-minutare för Juventus i Serie A, med 0,65 xG per 90 utan straffar. Även under Keans floppsäsong i England var de underliggande siffrorna väldigt starka, med 0.48 xG per 90 utan straffar, och 0,27 xA per 90. När Kean gick på ett märkligt lån till PSG säsongen efter kom målproduktionen tillbaka, med 13 mål utan straff på 18,9 90-minutare i Ligue 1.
I återkomsten till Juventus var pressen på Kean åter igen hög, och konkurrensen med flera andra anfallare hjälpte antagligen inte med självförtroendet – bara några månader efter att Juventus tog in Kean, värvade de Dušan Vlahović för drygt 85 miljoner Euro. Trots detta visade Kean upp fina underliggande siffror i sina två första säsonger tillbaka i vitt och svart, med ett snitt på 0,62 xG per 90 minuter utan straffar, över dessa två säsonger – det är riktigt, riktigt, riktigt bra.
Under majoriteten av sin karriär har Moise Kean varit en bra fotbollsspelare i mer av ett hypotetiskt avseende – även under pågående säsong. Om man inte är sugen på att spendera stora pengar på en sådan spelare är det förståeligt, men det är viktigt att förstå kontexten som ligger bakom. När Kean kom till Fiorentina kom han till en miljö som passade honom, där han dessutom fick starta regelbundet. Resultatet var att han omedelbart gick från noll mål till en av ligans bästa spelare. Han har inte varit lika het i år, men de underliggande siffrorna är ständigt riktigt starka, och på sikt målproduktionen borde jämna ut sig följaktligen – så länge han får spela.
Rätt anfallare för Milan?
Det kan ändå kännas skevt av Milan att värva en anfallare som gjorde noll mål över en hel säsong senaste gången han spelade under Massimiliano Allegri. Även om det inte betyder att Kean inte var tillräckligt bra för att göra fler mål den säsongen, säger det kanske någonting om relationen mellan Kean och Allegri? Nja, inte riktigt. Till att börja med rapporterar flera källor att det är just Allegri som vill ha Kean i Milan. Dessutom kan Keans brist på speltid i Juventus ses som en naturlig följd av hans slöseri på planen. I den kontexten kunde Arkadiusz Milik framstå som en mer pålitlig backup, medan det var ett självklart val att Dušan Vlahović skulle starta, med tanke på hur mycket Juventus hade spenderat för att ta in honom.
Sen går det fortfarande att diskutera huruvida Kean är rätt man för Milan i nuvarande läge. I mångt och mycket beror det på hur Milan vill spela nästa säsong. Allegri föredrar antagligen den kontroversiella 3–5–2-uppställningen på grund av att Milans försvarare passar betydligt sämre i en trebackslinje. Om man då antar att Milan fortsätter med samma system nästa år, är det kanske mest rimligt att inte ta in en mer traditionell anfallare. Forwardsen i detta system brukar nämligen behöva vara rörliga, tekniska, och kunna bidra utanför straffområdet – där ser vi Inter som ett tydligt exempel.
Samtidigt ställde Allegri upp på ett annat sätt under sina två sista säsonger i Juventus. Då kombinerade han en mer statisk, box-orienterad anfallare, med en mindre mer kreativ spelare (först Di María, sen Chiesa). Detta hade nog passat Kean bättre än hur Milan spelar i dag, men även där bör han särskiljas från spelare som Dušan Vlahović och Arkadiusz Milik. En av Keans brister som hittills inte framgått är att han inte är en särskilt vass playmaker, men det är en definitionsfråga. Han kan inte förväntas slå särskilt många avgörande passningar, men är annars betydligt mer kvick, rörlig och teknisk i uppbyggnadsfasen än många andra box-orienterade anfallare – samtidigt som han är ruggigt stark och skicklig i det felvända spelet.
Att ge ett rakt svar på övergripande ja-eller-nej-frågor är inget man gör i text – det är sen gammalt. Men om man måste, så lutar jag mot ”Ja, Moise Kean är rätt anfallare för Milan.”
