Innan första mötet skrev jag om hur denna match var en match mellan två olika världar, mellan två olika delar av fotbollsvärlden, mellan två ensliga poler som genom kommersialisering och allehanda pengapilskhet kommit från varandra. Det var en gigant mot en tysk mittenklubb. Frankfurt vann, för fotbollens och kärlekens skull. Vi blev alla fulla på fotbollen, för kärlekens skull. 

Det första vi lägger märke till när Viasatstudion, som av oförklarliga anledningar valt Lyon - West Ham som sin studiematch, synar Camp Nous höga läktare är att det är ganska vitt. Mer än så faktiskt, det är vita tröjor på varje sektion. En invasion av galna Eintrachtlers. Hjärtat pumpar blod av stolthet för våra bröder och systrar från hjärtat av Europa. Det andra vi lägger märke till när matchen börjar är att Glasners Frankfurt är ett helt annat lag än det som förlorade mot Freiburg under helgen innan. Det är nästan samma spelare på planen, men laget är av ett annat slag. De drivs av tro, en drömsk tro som är ett potent dopningsmedel för den som har turen att få sig en slurk av det. 

Matchen, ja ni såg. 3-2. Men Frankfurt var bättre. Vi var nära 4-0 om Kamada kunde ha lärt sig avsluta någon gång under sin ungdom. Att åka ner till Barcelona och ha 3-0 efter 66 minuter, det är för mig en nivå av galenskap som Eintracht Frankfurt först nu i år nått upp i. 

Bojan Djordjic säger föga implicit i Viasatstudion att 30.000 Frankfurt-fans på Camp Nou är ett förnedrande av det stolta folk som katalaner är. Ja, kära katalaner. Er stolthet verkar dessvärre vara förgäves. Ännu en del av Spanien, ert språk sorgligt nog snarast bortglömt i tidens annaler. Jag önskar er lycka till i framtiden. Nu, till fotbollen. 

30.000 supportrar. Smaka på den. Vårt bortafölje på Camp Nou är större än vad Mainz tar in på sin hemmaplan. Större än Norrtälje, mer folk än vad Barcelona har mot Cadiz en vanlig sabado i mars. Det är ohemula mängder supportrar som samlats för en enda mening. Den meningen är inte att förnedra sina motståndare på läktaren. Inte heller för att förnedra motståndarlaget på planen. De är där för att stötta sitt lag. Den enda rimliga anledning man kan finna för att stå på en arena och skrika sitt lags namn. 

Stolthet och fördom. Barcelona är lite av ett Europas Nürnberg. Storklubb som lagt för mycket tilltro till sin historiska storhet. Man är inte bra nog längre. Förhoppningsvis är man påväg tillbaka till toppen, men den här kvällen var en påminnelse att stolthet över sin egen historia blott är en minimal del i vad som skapar magi på en fotbollsplan. Frankfurt bidrog med resten av vad som krävs. Frankfurt blev utdömda från första början. Det är en fruktansvärd miss. Eintracht Frankfurt är ett fotbollslag som är värt att tas på allvar. Hur jävla länge ska det ta? Hur jävla länge ska vi behöva se som en fördömd outsider? Bara sedan 2019- Shakhtar, Inter, Benfica, Chelsea, Betis, Barcelona. Matcher där vi varit sedda som ett brödgäng från Andorra. Matcher där vi vunnit alla förutom mot Chelsea (där det blev 1-1, 1-1 och sedan förlust på straffar!). 

Kära vänner som är nya supportrar på grund av denna match. Frankfurt ser inga nya supportrar som ”medgångssupportrar” och whatnot. Så länge lojaliteten är på rätt plats är den reciprocala kärleken ursinningslös. Välkomna till familjen. Vi börjar vi ganska stora, även i Sverige! 

Nu tar vi östra London. Det är vi som spräcker bubblorna.