Från ett besök på andra sidan Hamburg

Mot alla tänkbara odds har St. Pauli den här säsongen lyckats etablera sig i toppen av 2. Bundesliga. För nästan exakt ett år sedan låg klubben sist i tabellen men kunde med nöd och näppe hålla sig kvar efter en nagelbitande avslutning. På bara några månader har St. Pauli förvandlats från ett lag i spillror till ett sammansvetsat och stabilt gäng som än så länge överträffat alla förväntningar med råge.
 
I går, fredag, var det efter ett långt vinteruppehåll dags för årets första match hemma på Millerntor-Stadion då tabellettan RB Leipzig kom till Hamburg för att göra upp om de tre viktiga poäng som stod på spel. Sedan ett flertal veckor tillbaka har det varit lapp på luckan som gällt till matchen. Förutom att det var en toppmatch rent tabellmässigt har det inför även handlat mycket om klubbarnas vitt skilda ståndpunkter och ställningstagande då Leipzig som bekant har energidrycksföretaget Red Bull i ryggen, som mer eller mindre köpt sig in i den tyska fotbollens finrum. St. Pauli i sin tur är den klassiska arbetarföreningen som är ytterst stola över att vara politiskt vänsterorienterade.
 
Undertecknad har varit i Hamburg ett flertal gånger genom årens gång, men aldrig tidigare sett en match med St. Pauli. Men som nyinflyttad i staden och med ett rykande hett toppmöte på agendan var det givetvis ingenting som jag ville gå miste om.
 
Strax efter att klockan slagit 17.00 lämnade jag lägenheten i St. Georg för att bege mig bort till Hauptbahnhof där en kvarts tunnelbaneresa ut till Millerntor-Stadion väntade. Föga oväntat möttes jag redan där av en större skara människor klädda i diverse bruna plagg med klubblogon och den berömda Jolly Roger-symbolen på. Väl inne på tåget rådde det en mycket god stämning bland folket, som var glada över att få inleda helgen med att se sitt favoritlag spela fotboll live för första gången sedan i december.
 
Framme på stationen, med namnet St. Pauli, blev det omgående en folkström uppför trappan som ledde till ett enormt torg. Vanligtvis brukar det temporära nöjesfältet Hamburger Dom ha sin hemvist här, men har för tillfälligt inte öppet. Överallt hördes ljudet av kapsyler som lämnade ölflaskornas halsar för att med ett klirr falla ner på den blöta asfalten. Ett ljud som på något bemärkt sätt fick mig att känna välbehag i hela kroppen.
 


Utanför arenan var det folkfest och många var det som höll upp mindre plakat där de meddelade att de ville köpa biljetter samtidigt som de förtärde både öl och korv. Själv hade jag en ackrediteringsbricka att hämta ut innan jag för första gången i mitt liv kunde äntra Millerntor-Stadion.
 
St. Pauli har alltid velat ha imagen av att vara lite ruffiga och ovårdade - vilket man till en början lyckades bra med. Ingångarna och det första våningsplanet gav inget vidare glamouröst intryck med de slitna väggarna och det stenbelagda golvet. En trappa upp var det dock som att komma till en helt annat värld. Hela våningen bestod av en enorm sal med diverse bufféer och dukade långbord där uppklädda damer och herrar tagit plats för att avnjuta en brakmiddag innan avsparken.



Ytterligare en trappa upp fanns mediacentret. Där var det kokt korv och öl som gällde för den som var sugen. Personligen valde jag att direkt gå ut till pressläktaren för att förbereda mig inför matchen.
 
Sakta men säkert fylldes läktarna och när AC/DC:s klassiska dänga ”Hells Bells” ljöd ur högtalarna fanns det inte en stol ledig. Vilt jubel utbröt när spelarna marscherade in på planen samtidigt som det bjöds på mindre tifo från både hemmalagets och gästernas supportrar.



Det var St. Pauli som inledde matchen bäst och tog rättvist ledningen redan i den åttonde minuten genom Marc Rzatkowski. 25-åringen drog till med ett markskott som via en försvarare letade sig in bakom Péter Gulácsi i målet. Majoriteten av publiken utbröt givetvis i ett öronbedövande vrål samtidigt som de vitklädda spelarna samlades framför den tillresta Leipzig-klacken för att fira den strålande öppningen på matchen.
 
Klockan tickade på och ju längre matchen led, ju mer tog gästerna över. I den 20:e minuten var det nära att man fick utdelning på en av sina många möjligheter, men Robin Himmelmann kunde mer eller mindre på mållinjen rensa bort bollen. Kort därefter fick Emil Forsberg en jättechans att skriva in sig i målprotokollet, men bollen träffade burgaveln.
 
St. Pauli lyckades hålla undan halvleken ut och gick till vila med ledningen i behåll. Vidare rättvist kan man inte kalla det då det efter målet i stort sett enbart var Leipzig för hela slanten. Men hemmalaget var effektiva i sitt försvarsspel och lyckades gång på gång avstyra gästernas anfallsförsök. Dock bör det sägas att man vid åtminstone ett par tillfällen räddades av ren och skär tur.
 
Under den andra halvleken var det fortsatt dominans från RB Leipzig. Forsberg fanns ständigt med i bilden när det vankades anfall och hade själv några fina möjligheter, där hans skott inne i boxen i mitten av halvleken var det bästa. Men Himmelmann var med på noterna och kunde använda sina reflexer på bästa möjliga vis då han lugnt och behärskat plockade ner bollen.
 
I den 77:e minuten sköt hemmalagets Bernd Nehrig från ingenstans ett stenhårt volleyskott som träffade kryssribban. Ett skott som i ärlighetens namn förtjänade ett bättre öde.
 
Men några fler mål i matchen blev det inte utan St. Pauli kunde för andra gången den här säsongen besegra RB Leipzig. Strax innan slutsignalen passade jag på att besöka toaletten, vars kakel bestod av klubbemblemet, innan jag kilade ner till den mixade zonen där jag träffade och intervjuade Emil Forsberg.



Då Millerntor-Stadion är byggd som de klassiska brittiska arenorna fick jag gå ner till innerplanen och genom spelartunneln innan jag kom till den mixade zonen, vilket kändes aningen underligt då jag befann mig mindre än en halvmeter från planen samtidigt som matchen pågick.



Av någon oförklarlig anledning visste mediechefen vem jag var och benämnde mig som ”der Schwede” innan han glatt började berätta för mig om klubben och det senaste året, som varit minst sagt händelserikt. Jag tänkte först jämföra det med Hamburger SV:s år, men avstod vid närmare eftertanke.
 
Det sista jag gjorde innan jag begav mig hemåt var att lyssna på presskonferensen, där Ralf Rangnick beklagade sig över att hans spelare inte tog vara på sina chanser. Ewald Lienen var av förklarliga skäl desto muntrare då hans St. Pauli återigen är högaktuella för en uppflyttning.



När jag klev ut i det dunkla Hamburg gjorde jag det med ett leende på läpparna. Hela upplevelsen var väldigt angenäm då samtliga människor jag var i kontakt med var trevliga och tillmötesgående. Själva matchen var underhållande med sin intensiva fotboll och de 29 546 åskådarna höll världsklass från början till slut. Det ska erkännas att min bild av St. Pauli har förändrats efter mitt besök och troligtvis kommer jag återvända i framtiden.