Tyskland
2012-09-29 23:16
Täglicher Fußball: Ett ljus i mörkret
Adam Nilsson
När Hoffenheim idag klev ut på Rhein-Neckar-Arena var det inte som inför andra matcher. Tyngda, sorgsna och uppskakade av gårdagens bilolycka där Boris Vukcevic drabbades av så svåra huvudskador att han nu ligger i konstgjord koma. Klubben hade tvekat kring att spela matchen men laget hade enats om att spela för Boris skull och managern Andreas Möller sa att „Boris hade velat att vi skulle spela“.
Fotbollen var det inte viktiga idag på Rhein-Neckar-Arena, utan allting handlade om en spelare och hans familj. Fansen hade tryckt upp tröjor med texten „Bli bättre snart, Boris“ och satt upp plakat där det stod „Ge inte upp! Kämpa Boris“. Fansen struntade i resultatet, i fotbollen för en sekund.
Det är inte osökt att man kommer att tänka på när Robert Enke tog sitt liv för snart tre år sen. En chock för hela Tyskland, som nation och som fotbollsälskare. Målvakten hade från ingenstans bestämt sig för att inte leva längre och efterlämnade sig fru och barn.
För ett år sedan var historien på väg att upprepa sig igen. Domaren Babak Rafati skulle döma matchen Köln-Mainz men dök aldrig upp. Han hittades senare på sitt hotellrum där han försökt att ta sitt liv men tack vare snabb sjukvård överlevde han.
Jag har sedan gårdagen följt händelsen på olika ställen på nätet. Tyska sidor, svenska sidor, engelska sidor, italienska sidor - ja, de flesta platser har jag på ett eller annat sätt hittat något om Boris på.
Det är en som sak som gemensamt med alla sidor: engagemanget och medkänslan. Jag har läst fantastiska rader om spelaren. Alla positiva med „krya på dig“-hälsningar och med ett stort hopp om att få se Boris på fotbollsplanen igen.
Det är dagar som dessa som man inser hur stark den positiva delen av fotbollen är. Hur fans av alla olika lag sluter upp och bildar en enhet som är oslagbar. Det är fantastiskt att se och det värmer i hjärtat. Fotbollen är stark och kärleken finns där, oavsett vilket märke man har på sin fotbollströja.
Fotbollen var det inte viktiga idag på Rhein-Neckar-Arena, utan allting handlade om en spelare och hans familj. Fansen hade tryckt upp tröjor med texten „Bli bättre snart, Boris“ och satt upp plakat där det stod „Ge inte upp! Kämpa Boris“. Fansen struntade i resultatet, i fotbollen för en sekund.
Det är inte osökt att man kommer att tänka på när Robert Enke tog sitt liv för snart tre år sen. En chock för hela Tyskland, som nation och som fotbollsälskare. Målvakten hade från ingenstans bestämt sig för att inte leva längre och efterlämnade sig fru och barn.
För ett år sedan var historien på väg att upprepa sig igen. Domaren Babak Rafati skulle döma matchen Köln-Mainz men dök aldrig upp. Han hittades senare på sitt hotellrum där han försökt att ta sitt liv men tack vare snabb sjukvård överlevde han.
Jag har sedan gårdagen följt händelsen på olika ställen på nätet. Tyska sidor, svenska sidor, engelska sidor, italienska sidor - ja, de flesta platser har jag på ett eller annat sätt hittat något om Boris på.
Det är en som sak som gemensamt med alla sidor: engagemanget och medkänslan. Jag har läst fantastiska rader om spelaren. Alla positiva med „krya på dig“-hälsningar och med ett stort hopp om att få se Boris på fotbollsplanen igen.
Det är dagar som dessa som man inser hur stark den positiva delen av fotbollen är. Hur fans av alla olika lag sluter upp och bildar en enhet som är oslagbar. Det är fantastiskt att se och det värmer i hjärtat. Fotbollen är stark och kärleken finns där, oavsett vilket märke man har på sin fotbollströja.
