Mainz
2012-06-27 11:26
Europas röst: Alla hyllar Tyskland
Arbetsplatsen jag extraknäcker en del på är knutet till EU och här jobbar människor från hela unionen. Fotbollsintresset har givetvis varit på topp under hela EM med tipsligor och långa diskussioner. Häromkvällen var vi ett gäng som åt middag och givetvis blev det fotbollsanalyser. Det som slår mig är hur lika uppfattningen är oavsett nationalitet när folkets röst får tala.
Bengt Kleijn
3 kommentarer
Fransmännen är verkligen trötta och urless på sitt lag eller som de säger "vilket lag" "Vi har inget lag". Fransmannen mitt emot mig ger sig sedan in i en lång utläggning om hur fantastisk den tyska fotbollen är och hur enormt imponerad man är i Frankrike över det tyska landslaget och det tyska "fotbollsundret". Fler blandar sig i samtalet och det handlar snart om allt från den tyska bredden till deras inställning osv. Och alla hyllar Tyskland. De enda som inte säger ett ord är tyskarna själva, de ser ganska generade ut.
Jag frågar om inte Spanien trots allt är lika bra, men ingen håller riktigt med. Visst presterar dem men de har varit bättre och spelet tycker man är sådär. Men vi enas ändå om att Spanien mot Tyskland är en drömfinal. Vad de försynta spanjorerna egentligen tycker vet jag inte, de pratar väldigt gott om Tyskland men säger väldigt lite om sitt eget lag, jag kan skönja ett visst mått av självförtroende trots allt. Engelsmännen har varit pessimister hela turneringen, dem arrangerar tipsligan och ser alla matcher men tror inte alls på sitt lag. Redan inför matchen mot Ukraina var man säkra på att laget skulle åka ur turneringen. Den engelska pressen orkar dem inte ens skratta åt, engelsk fotboll tillhör helt enkelt inte världseliten längre, "Vi är inte bättre än såhär".
De jag nog pratar allra mest fotboll med är holländarna, även om de hade sina tvivel innan turneringen var dem inte lika "utslagna" som fransmännen. jag gillar Huntelaar och den debatten har varit väldigt het i Holland också Huntelaar VS van Persie. Men framförallt saknar holländarna sina gamla spelare, det blir väldigt mycket nostalgi när man pratar med dem. Jag som ur mitt "tyska" perspektiv håller en spelare som Robben väldigt högt får dock inte alls medhåll där, han kallas för "glaslirare" hemma i Holland och verkar inte vara speciellt populär alls.
I det italienska lägret var det också låg profil i början av turneringen och man märker hur stolta de är över utvecklingen. Samtidigt odlar dem sin roll som underdogs och framhåller tyskarnas favoritskap. Men jag undrar om inte det ingår i den italienska nationella taktiken. Det finns en stolthet hos de italienarna jag möter som lyser igenom utan att de behöver säga något. Även om jag själv tycker ganska illa om många av deras spelare och deras stupida uttalanden om allt från homosexuella till uppgjorda matcher så blir man imponerad av deras landsmäns stoiska support.
Allra mest lågmälda är trots allt portugiserna fram till dess att de vunnit matcherna då blir det bilkaravaner och tutande långt in på natten. Att man i Ronaldo har världens bäste fotbollsspelare ser man dock som en sådan självklarhet att det inte ens behöver diskuteras. Portugiserna ser sig inte heller på något sätt som chanslösa mot storebror Spanien, och spanjorerna tror också på en helt annan matchbild än den promenad man fick mot Frankrike. De flesta kring bordet tycks mena att Portugal har större chans att nå final än vad Italien har, och Ronaldo verkar vara turneringens MVP.
När vi skils åt framåt midnatt kan jag inte låta bli att säga något uppmuntrande till de stackars fransmännen, deras vanmakt inför sitt eget landslag är så stort. Men de börjar prata om matchen mot Sverige om hur bra svenskarna var och vilken fantastisk spelare Zlatan är, "vilket mål"! De undrar över vilken nivå jag tycker de svenska laget håller är de på väg att bli en riktig toppnation? Jag berättar om våra försvarsproblem men att visst i övrigt är det ett bra lag. Ock jag förstår med ens hur glada de är över att samtalet gått över till att handla om Sverige istället för om deras eget djupt föraktade lag.
Jag frågar om inte Spanien trots allt är lika bra, men ingen håller riktigt med. Visst presterar dem men de har varit bättre och spelet tycker man är sådär. Men vi enas ändå om att Spanien mot Tyskland är en drömfinal. Vad de försynta spanjorerna egentligen tycker vet jag inte, de pratar väldigt gott om Tyskland men säger väldigt lite om sitt eget lag, jag kan skönja ett visst mått av självförtroende trots allt. Engelsmännen har varit pessimister hela turneringen, dem arrangerar tipsligan och ser alla matcher men tror inte alls på sitt lag. Redan inför matchen mot Ukraina var man säkra på att laget skulle åka ur turneringen. Den engelska pressen orkar dem inte ens skratta åt, engelsk fotboll tillhör helt enkelt inte världseliten längre, "Vi är inte bättre än såhär".
De jag nog pratar allra mest fotboll med är holländarna, även om de hade sina tvivel innan turneringen var dem inte lika "utslagna" som fransmännen. jag gillar Huntelaar och den debatten har varit väldigt het i Holland också Huntelaar VS van Persie. Men framförallt saknar holländarna sina gamla spelare, det blir väldigt mycket nostalgi när man pratar med dem. Jag som ur mitt "tyska" perspektiv håller en spelare som Robben väldigt högt får dock inte alls medhåll där, han kallas för "glaslirare" hemma i Holland och verkar inte vara speciellt populär alls.
I det italienska lägret var det också låg profil i början av turneringen och man märker hur stolta de är över utvecklingen. Samtidigt odlar dem sin roll som underdogs och framhåller tyskarnas favoritskap. Men jag undrar om inte det ingår i den italienska nationella taktiken. Det finns en stolthet hos de italienarna jag möter som lyser igenom utan att de behöver säga något. Även om jag själv tycker ganska illa om många av deras spelare och deras stupida uttalanden om allt från homosexuella till uppgjorda matcher så blir man imponerad av deras landsmäns stoiska support.
Allra mest lågmälda är trots allt portugiserna fram till dess att de vunnit matcherna då blir det bilkaravaner och tutande långt in på natten. Att man i Ronaldo har världens bäste fotbollsspelare ser man dock som en sådan självklarhet att det inte ens behöver diskuteras. Portugiserna ser sig inte heller på något sätt som chanslösa mot storebror Spanien, och spanjorerna tror också på en helt annan matchbild än den promenad man fick mot Frankrike. De flesta kring bordet tycks mena att Portugal har större chans att nå final än vad Italien har, och Ronaldo verkar vara turneringens MVP.
När vi skils åt framåt midnatt kan jag inte låta bli att säga något uppmuntrande till de stackars fransmännen, deras vanmakt inför sitt eget landslag är så stort. Men de börjar prata om matchen mot Sverige om hur bra svenskarna var och vilken fantastisk spelare Zlatan är, "vilket mål"! De undrar över vilken nivå jag tycker de svenska laget håller är de på väg att bli en riktig toppnation? Jag berättar om våra försvarsproblem men att visst i övrigt är det ett bra lag. Ock jag förstår med ens hur glada de är över att samtalet gått över till att handla om Sverige istället för om deras eget djupt föraktade lag.
