Helsingborg - Hammarby
0 - 2

Fem reflektioner Helsingborg-Hammarby

En inte helt oväntad matchbild
När jag såg rotationerna i elvan blev jag varken orolig eller speciellt förvånad. Det fanns ingen placering att vinna, för något av lagen, och det kändes som att matchen kunde bli relativt avslagen. Lite så blev det också. Det högt pressande possessionbajen vi är vana vid lyste med sin frånvaro och även om jag tror Alper kan bli en ny Bojanic i sinom tid, så är det en lång väg dit. Vagic och Saidi slet och slet för att göra något slags avtryck men deras feltajmade avslut från konstiga lägen kändes snarare krystade än spännande. Slutsatsen är väl egentligen att jag inte har något emot dessa rotationer i denna match och nu vann vi ju faktiskt ändå, men vi är kanske inte fullt så breda som i varje fall jag kände att vi var när vi fick in dessa nyförvärv.

Hur ska vi spela Saidi egentligen?
Ja, nu har vi testat det mesta med Saidi. Någonting i mig kände ändå att det förmodligen är som nia han kanske funkar bäst. Han är ju en hyfsad avslutare och har en oerhörd vilja att göra mål. Denna vilja är inspirerande i sig själv men sätter ofta lite krokben för Saidi i mitt tycke. Det är en dribbling för mycket, avslut någon sekund för tidigt och offside en gång för ofta. Han började rätt bra i somras men nu känns det så otroligt viktigt för honom att få bidra med poäng och det syns, han spelar stressat. Det är bevisligen en bra fotbollsspelare och jag har absolut inte gett upp om Saidi, men jag tror att han är en av dem som behöver uppehållet mest.

Gräsbajen!
När jag hörde att Bajen hade ett högre poängsnitt på gräs än plast i år så trodde jag inte mina öron. Den instinktiva reaktionen var god, äntligen har vi fått bukt på det problemet. Samtidigt fick det mig att tänka på alla poängtapp hemma i år som i mitt tycke var den huvudsakliga skillnaden mellan guld och brons. Man har råd med en torsk borta mot Värnamo, men inte hemma. Man har de senaste åren blivit bortskämd med hur starka vi är på Nya Söderstadion, och i år blev det smärtsamt tydligt vilken nivå vi behöver hålla hemma för att kunna ta det åtråvärda guldet.

Det mäktiga bortastödet
Publikrekordet i all ära, men den tid, kraft och ekonomi som lagts på bortaresor i år är nästan ännu mäktigare. Stor eloge till alla som reser för Bajen, ses i Europa!

Darijan Bojanic
När Nyberg visslade i pipan ville jag bara åka hem. Jag vet, sista bortamatchen för säsongen och man ska aldrig vilja åka därifrån, men usla klädval och någon ynka timme sömn i kroppen formade ändå mina känslor. Sedan började det skanderas Darijan Bojanic - Fem till år och det tog över känslorna totalt. Detta var innan nyheterna om Sydkorea och hoppet i mig levde i allra högsta grad att om vi bara sjöng högt nog, så skulle han stanna. Så verkar det ej ha blivit och det är självklart förkrossande. Det verkar trots allt som att det i bajenled finns en unison förståelse för Darijan, det är klart vi ska unna honom den enorma payday som hans nya klubbadress innebär. Vilken fanbärare han varit ändå. En sann bajare. Jag håller tummarna för att JJ får något ryck och ger Darijan ett tomt papper och en penna, men annars är det bara att önska lycka till. Äventyren i Asien brukar trots allt sällan vara långvariga, och har vi tur är han tillbaka för gott om några år. Tack för allt Darijan, för evigt en av oss.

Forza Bajen