De förlorade närkampernas match
Det blev som väntat samma startelva från Hammarbys sida som i segern i premiären mot Mjällby. Den stora skillnaden idag var att vi mötte ett Mjällby som visste vad som väntade denna gång, samtidigt som laget hittat formen på sistone.
De visste nu att slaget skulle stå centralt och stängde därför helt till i mitten och lät Hammarby spela på kanterna, där man vet att man är klart svagare. Mjällby gick segrande ut nästan varje närkamp på mitten, där de gick in stenhårt medan Hammarbys spelare försökte spela sig igenom.
Det saknas tyngd och viljan att offra sig på Hammarby mittfält och det är ironiskt att laget enda mål kommer sedan Markus Karlsson har slängt sig och vunnit en närkamp på mitten, vilket skapar yta att smyga fram bollen till Abraham för ett friläge.
För första gången denna säsong så förlorar dessutom Victor Eriksson matchen i matchen mot Jakob Bergström, Bergström som också lyckades avgöra matchen.
Det var nästan skrattretande hur enkelt Mjällby kunde försvara sitt mål, allt medan Hammarby gång på gång stångade huvudet blodigt centralt, lite som när man som litet barn på förskolan med våld försökte hamra ned en fyrkantig bit i ett runt hål.
En galen matchup
Alla som sett Mjällby under de senaste säsongerna vet att Elliot Stroud varit, och är, en av lagets starkaste spelare. Elliot är stark, snabb och smart. Det självklara valet hade i min bok varit att välja Fofana som markering man-mot-man, då han är den enda som är tuff, snabb och elak nog för att hålla jämna steg med Mjällbyspelaren.
Nu valde Kalle istället att låta Hampus Skoglund ta den rollen och det var nästan skrattretande hur stort övertag Stroud hade på Hampus. Han vann i stort sett alla nickdueller, trots att han var felvänd. Han lyckades dessutom ta sig förbi på ren fart och kraft och Skoglund hade inte den minsta chans att hänga med.
För mig är de ett stort frågetecken varför Kalle inte ändrade innan Stroud lyckats såra oss, men det blev, ofattbart nog, inga ändringar.
Vart finns desperationen och viljan att vinna?
Det kändes som att tiden bara rann iväg för Hammarby i den andra halvleken och det passade förstås Mjällby som hand i handske. Visst, bortalaget försökte fortsatt att ta sig igenom centralt och när detta inte fungerade så började man slå inlägg från kanterna i stället.
Problemet var bara att båda våra bästa boxspelare, i form av Vasic och Kabore, inte var på plan då. Visst, Paulos och andra försökte, men var chanslösa mot fyrtornen i Mjällbys backlinje.
Desto längre halvleken pågår, desto tydligare är det att Mjällby vill stänga mitten. Ändå tar det tills 82a minuten innan Nikola Vasic äntligen skickas in. Problemet är bara att vi innan dess bytt in ännu fler centrala spelare, så när Vasic väl byts in så kommer det inte längre in några inlägg. Vi fortsätter i stället att stånga huvudet blodigt centralt, helt utan lycka. Och vad som krävs för att Kaboré skall få komma in förstår jag inte, och då är han ändå en spelare som räddade oss två gånger förra året från förlust i sina inhopp.
Jag saknar helt en plan och tillräcklig desperation att vilja vinna från Kalles sida. Detta måste finnas om Hammarby någon gång skall bli ett vinnarlag och inte bara få nöja sig med att vara nära.
