Tyskland
2018-06-28 11:00
Fiaskoanalys 1: Vad hände?
Redaktionen går direkt genom fiaskot i Ryssland i två delar. Vad hände egentligen?
Axel Falk
En vinst hade räckt mot Sydkorea. Tre ynka pinnar mot ett genomgående svagt koreanskt lag hade varit nog för att trippa vidare till en åttondelsfinal. Men inte ens det klarade man av. Inte ens den lilla bedriften lyckades man med, vilket kanske bör ses som en bedrift i sig. Det som majoriteten av oss nu frågar är hur i hela helsike detta kunde hända? Och vad kan det möjligen betyda för framtiden i den tyska fotbollen? Detta ska redaktionen dissekera i två analyserande artiklar. Idag börjar vi med det första.
Att sätta sig ner och gå genom alla 270 minuter (plus tillägg) som tyskarna spelade i detta världsmästerskap skulle dessvärre vara en plågsam sidosyssla. Spelet var tamt, tempot var lågt och hela laget kändes energilöst och slappt. Det som Löw verkade ha allra störst problem med var sin egen spelideologi, någonting som inte var ett dugg väntat på förhand. Au contraire, det har väl egentligen varit det som Löw känts allra säkrast med. Tyskland spelar numera på ett visst sätt- de pressar och överbelastar med högt stående ytterbackar. Men ju längre gruppspelet gick, ju fler minuter som tickade på den ödesdigra klockan, så insåg man att Löw helt tappat det. Den gamla idén var som bortblåst, alligatorbältet var stulet och nu stod man med byxorna på sin väg ner, upphängda på tummar, febrilt letandes efter ett nytt bälte som kunde passa de bruna skorna.
2010 gick det ut på snabba kontringar med ett kvickt och ungt lag. 2012 var det mer inriktat på press högt upp och instick i boxen. 2014 handlade det om det extrem press, men även ordentlig flexibilitet och passion i truppen och på bänken. Löw hade ett lag som kunde spela på ett gäng olika positioner och som utan problem och utan att klaga klev in och hjälpte laget. Det fanns ingen arrogans, inga egna varumärken- bara ren och skär vilja, passion och teknik. Det vann VM 2014. 2016 hade en viss del av hungern falnat, men där fanns en stark tilltro till den egna spelidén, en som kraftigt kommit att påverkas av Pep Guardiolas sejour i Bayern München. Confederations Cup visade Löw upp en helt ny version av sin hyllade flexibilitet när man spelade 3-5-2. Nya spelare på helt nya positioner betydde att man favorittippades inför VM, då man tveklöst hade bäst form och bäst material.
Under Confederations Cup osade laget passion, glädje, hunger, men även taktisk medvetenhet. Hela truppen visste exakt vad som skulle göras på planen. Det handlade om överbelastning och press. Man skulle äga mycket boll, men det fanns alltid ett mål- att skapa fördelaktiga dueller där de tyska spelarna kunde kliva ut vinnande. Detta fortsatte man med genom hela kvalet och gick hela 2017 obesegrat. Favoritskapet som formats under Confederations Cup var inte längre spekulation i media, utan ett klart faktum.
Kanske var det träningsmatcherna som kom att hemsöka tyskarna. Kanske var det den där förlusten mot Österrike som förstörde allt. Eller kanske var det matchen mot Brasilien i Berlin som fick Löw att ändra, eller som fick dem att tvivla? Måhända fick brasilianarna sista skrattet ändå. För när man så klev in i turneringen blev det direkt uppenbart att någonting var ordentligt fel. Positioneringen på ytterbackarna var fel redan från början, vilket Löw verkade uppmärksamma. Kimmich flyttade ner lite, men följde sedan upp i anfallet som han skulle. Men eftersom Khedira inte täckte upp för honom på kanten öppnades ett stort hål upp. Lozano sprang. Lozano sköt. Lozano firade.
Men det var inte målet som blev den deterministiska spiken i självförtroendekistan. Felen fanns där innan och felen fortsatte finnas där även när tysken gick och slog Sverige på ett uppmuntrande vis. Överbelastningen, det som skulle ge en mening åt Pep-lika passandet fram och tillbaka, liksom hamnade i skymundan. Antingen hade lagen redan läst vad tyskarna skulle göra eller så glömde de själva bort sig själva i all hetta. Löws fantastiska system från sommaren innan var ett minne blott, man spelade en 4-2-3-1 istället för en 3-5-2, av logistiska skäl. Man spelade även med spelare som kanske knappt förtjänat en startplats före hungriga förmågor som ville visa vad de kunde. För en del, jag inkluderat, brukar säga att taktiken bara är 30% av fotbollscoachning. Resten är monumentum, hunger och tur.
Taktiken föll bakom. Hungern? Tja, låt säga att det tyska laget inte direkt hade behövt en Snickers. Vart man än kollade slokades det, vart man än riktade sin blick drogs det med fötterna och var man än ville vila ögonen så begicks det fotbollsmässiga brott. Det gicks inte in ordentligt i närkamperna, spelarna verkade inte förmögna att sparka igång varandra och utan en taktisk grund att stå på är det ganska förståeligt hur de kunde falla så platt som de gjorde.
Kanske handlar det om att hungern efter förra mästerskapets triumf helt enkelt inte finns där längre? Kanske är det så att tyskarna har blivit bekväma. Hela fotbollseliten seglar förbi en bit ut på kusten, medan de själva sitter och bygger fina sandslott och klagar på svallvågorna som de ”dumma båtarna” skapar.
Vad hade kunnat göras? Svår fråga att svara på eftersom jag inte är förbundskapten över det tyska laget. Men jag hade startat Rudy mot Mexiko, Goretzka mot Sverige och Sydkorea och visat min auktoritet genom att bänka alla spelare som ter sig mätta. Det mesta handlar i efterhand om den där första matchen mot Mexiko, om den där löpningen från Lozano och om de där alla missarna i offensiven och defensiven. De kostade, kanske mer än vi trodde då.
Felpassningar, feghet utan och med boll, en generell oförmåga att attackera lösa bollar mynnade sedan ut i det största tyska fotbollsfiaskot sedan 1938. Men då var det inget fiasko, utan bara en vanlig sommar. 1938. Nja. Ni vet vad jag menar. Tysken kliver nu in i en osäker tid där fotbollsatmosfären kommer begära förändring på något strukturellt vis. Det här kommer vi gå in på djupare i den andra delen av denna analys.
Att sätta sig ner och gå genom alla 270 minuter (plus tillägg) som tyskarna spelade i detta världsmästerskap skulle dessvärre vara en plågsam sidosyssla. Spelet var tamt, tempot var lågt och hela laget kändes energilöst och slappt. Det som Löw verkade ha allra störst problem med var sin egen spelideologi, någonting som inte var ett dugg väntat på förhand. Au contraire, det har väl egentligen varit det som Löw känts allra säkrast med. Tyskland spelar numera på ett visst sätt- de pressar och överbelastar med högt stående ytterbackar. Men ju längre gruppspelet gick, ju fler minuter som tickade på den ödesdigra klockan, så insåg man att Löw helt tappat det. Den gamla idén var som bortblåst, alligatorbältet var stulet och nu stod man med byxorna på sin väg ner, upphängda på tummar, febrilt letandes efter ett nytt bälte som kunde passa de bruna skorna.
2010 gick det ut på snabba kontringar med ett kvickt och ungt lag. 2012 var det mer inriktat på press högt upp och instick i boxen. 2014 handlade det om det extrem press, men även ordentlig flexibilitet och passion i truppen och på bänken. Löw hade ett lag som kunde spela på ett gäng olika positioner och som utan problem och utan att klaga klev in och hjälpte laget. Det fanns ingen arrogans, inga egna varumärken- bara ren och skär vilja, passion och teknik. Det vann VM 2014. 2016 hade en viss del av hungern falnat, men där fanns en stark tilltro till den egna spelidén, en som kraftigt kommit att påverkas av Pep Guardiolas sejour i Bayern München. Confederations Cup visade Löw upp en helt ny version av sin hyllade flexibilitet när man spelade 3-5-2. Nya spelare på helt nya positioner betydde att man favorittippades inför VM, då man tveklöst hade bäst form och bäst material.
Under Confederations Cup osade laget passion, glädje, hunger, men även taktisk medvetenhet. Hela truppen visste exakt vad som skulle göras på planen. Det handlade om överbelastning och press. Man skulle äga mycket boll, men det fanns alltid ett mål- att skapa fördelaktiga dueller där de tyska spelarna kunde kliva ut vinnande. Detta fortsatte man med genom hela kvalet och gick hela 2017 obesegrat. Favoritskapet som formats under Confederations Cup var inte längre spekulation i media, utan ett klart faktum.
Kanske var det träningsmatcherna som kom att hemsöka tyskarna. Kanske var det den där förlusten mot Österrike som förstörde allt. Eller kanske var det matchen mot Brasilien i Berlin som fick Löw att ändra, eller som fick dem att tvivla? Måhända fick brasilianarna sista skrattet ändå. För när man så klev in i turneringen blev det direkt uppenbart att någonting var ordentligt fel. Positioneringen på ytterbackarna var fel redan från början, vilket Löw verkade uppmärksamma. Kimmich flyttade ner lite, men följde sedan upp i anfallet som han skulle. Men eftersom Khedira inte täckte upp för honom på kanten öppnades ett stort hål upp. Lozano sprang. Lozano sköt. Lozano firade.
Men det var inte målet som blev den deterministiska spiken i självförtroendekistan. Felen fanns där innan och felen fortsatte finnas där även när tysken gick och slog Sverige på ett uppmuntrande vis. Överbelastningen, det som skulle ge en mening åt Pep-lika passandet fram och tillbaka, liksom hamnade i skymundan. Antingen hade lagen redan läst vad tyskarna skulle göra eller så glömde de själva bort sig själva i all hetta. Löws fantastiska system från sommaren innan var ett minne blott, man spelade en 4-2-3-1 istället för en 3-5-2, av logistiska skäl. Man spelade även med spelare som kanske knappt förtjänat en startplats före hungriga förmågor som ville visa vad de kunde. För en del, jag inkluderat, brukar säga att taktiken bara är 30% av fotbollscoachning. Resten är monumentum, hunger och tur.
Taktiken föll bakom. Hungern? Tja, låt säga att det tyska laget inte direkt hade behövt en Snickers. Vart man än kollade slokades det, vart man än riktade sin blick drogs det med fötterna och var man än ville vila ögonen så begicks det fotbollsmässiga brott. Det gicks inte in ordentligt i närkamperna, spelarna verkade inte förmögna att sparka igång varandra och utan en taktisk grund att stå på är det ganska förståeligt hur de kunde falla så platt som de gjorde.
Kanske handlar det om att hungern efter förra mästerskapets triumf helt enkelt inte finns där längre? Kanske är det så att tyskarna har blivit bekväma. Hela fotbollseliten seglar förbi en bit ut på kusten, medan de själva sitter och bygger fina sandslott och klagar på svallvågorna som de ”dumma båtarna” skapar.
Vad hade kunnat göras? Svår fråga att svara på eftersom jag inte är förbundskapten över det tyska laget. Men jag hade startat Rudy mot Mexiko, Goretzka mot Sverige och Sydkorea och visat min auktoritet genom att bänka alla spelare som ter sig mätta. Det mesta handlar i efterhand om den där första matchen mot Mexiko, om den där löpningen från Lozano och om de där alla missarna i offensiven och defensiven. De kostade, kanske mer än vi trodde då.
Felpassningar, feghet utan och med boll, en generell oförmåga att attackera lösa bollar mynnade sedan ut i det största tyska fotbollsfiaskot sedan 1938. Men då var det inget fiasko, utan bara en vanlig sommar. 1938. Nja. Ni vet vad jag menar. Tysken kliver nu in i en osäker tid där fotbollsatmosfären kommer begära förändring på något strukturellt vis. Det här kommer vi gå in på djupare i den andra delen av denna analys.
