Tyskland
2018-06-29 10:30
Fiaskoanalys 2: Das Mini-Reboot?
Redaktionen avslutar fiaskoanalysen av VM 2018 med meddelande om framtidshopp!
Axel Falk
1 kommentarer
I Tyskland med omnejd pratas det om en ny version av reformerna runt år 2000- en Mini-Reboot, efter Raphael Honigsteins bok das Reboot som behandlar bland annat tiden efter VM 1994/1998 och reformviljan som följde. Det talas om likheter med det tyska landslaget årgång 1994 när man åkte ut en turnering man tippades att vinna, direkt efter att ha vunnit ett världsmästerskap på det mest tyska vis som går- genom skitspel, hårdhet och bra straffläggare. 1994 sägs det att man överskattade sin egen liga, man överskattade sin egen förmåga och hade inte utvecklats ett dugg på fyra år. Därtill hade man tappat vissa ledarfigurer och landslaget hade inte längre samma stöd hemifrån. De följande åtta åren blev bedrövliga och ses allmänt som den tyska fotbollens djupaste dal någonsin.
Det ligger absolut någonting i det, likväl som inte alls. 2018 har man tippats att vinna turneringen efter att ha vunnit 2014 på det mest tyska sätt möjligt- hög press och full gas framåt. Man har stannat, stampat och rullar i samma hjulspår som för fyra år sedan, men nu utan ratten och rodret i Lahm och Schweinsteiger. Men det finns en markant skillnad mot 1994, vilket Michael Ballack upplyste oss om i en tweet direkt efter slutsignalen mot Sydkorea-
1677 publicerade den holländske filosofen Baruch Spinoza en bok som heter ”Etiken”. I den boken lägger han fram en teori, bland många andra teorem, att allt i världen följer redan bestämda linjer och att allt som händer alltid skulle hända och att allt som händer i morgon alltid också skulle hända, oavsett hur man vrider och vänder på det. Hans teori, determinism, förklarar alltså tidens gång från händelse till konsekvens och drar slutsatsen att dagens samhälle är bestämt av saker som hänt i historien. Därför kommer morgondagen redan vara förutbestämd- det gäller bara att hitta rätt koder för att knäcka morgondagens gåta. Det tyska landslaget var ur fas under hela gruppspelet, de hade inget momentum och ingenting gick deras väg.
Många klubblag upplever determinismen nästan varje säsong och spelare såsom fans brukar kunna peka på ett mål, eller en match, som bestämde hela säsongen. Som Eintrachtler kunde jag direkt känna att Sebastien Hallers cykelsparksmål mot Stuttgart satte en tydlig ton för vad den här säsongen skulle ge- speciella stunder och minnen för livet. Guess what? Som Arsenalsupporter minns jag en match mot Everton under sen höst 2013. Arsenal ledde ligan, Özil hade just gjort 1-0 mot ett svårslaget blått Scouse-gäng, allt kändes underbart. Känslan var ”Nu vinner vi ligan!”. Deulofeu fick ett läge, som knappt var ett bra sådant, och sköt upp den i bortre krysset bakom Szczesny. 1-1 i slutet av matchen. Där och då insåg många att säsongen praktiskt taget var över. Arsenal återhämtade sig aldrig, försprånget hämtades upp och när säsongen summerades kunde man nästan peka på den där sparken från den blonde spanjoren som avgörandet.
Landslag kan också uppleva detta. Om vi tittar närmare på träningsmatcherna inför VM kan vi mer eller mindre peka på en speciell insats som fick hela korthuset att rasa, som fick luftslottet att implodera- förlusten mot Österrike. Laget, ja hela landet, hade hopp och var Tyskland var utan tvivel den stora guldfavoriten tillsammans med Brasilien. Men i och med denna match var det som om luften gick ur allt. Allt föll ihop, idén om ett perfekt landslag och en perfekt sommar i Ryssland blev aldrig av och förblev just idéer. Den förlusten var vad som bestämde hela Tysklands sommar och kanske hela landets fotbollsmässiga framtid. Tyskland var, efter denna match, aldrig menade att ta sig längre än gruppspelet. Det finns inte en Spinozaistisk verklighet där de skulle ha tagit sig längre än så, de blev dömda att åka ur gruppspelet på ett multidimensionellt plan. Så kraftfull är determinismen, så ödesdigert är monumentum.
?
Så jag köper inte hela idén med en ny version av ”das Reboot”. Det här är inte ens ett land i fotbollsmässig kris. Det är ett land som föll offer för Baruch Spinozas lagar.
Men hur kan framtiden se ut? Ja, prioritet nummer ett måste vara att få tillbaka folket på sin sida. Det görs genom att bli mer genuint, genom att ta bort alla varumärken som finns i truppen. Spelarna ska vara en enhet, inte 23 varumärken som bara väntar på att sprida sin propaganda på en fotbollsplan. Landslaget måste också lägga ner med sin varumärkesspridning. Man kanske attraherar folk i Asien eller Amerika, men det är dessvärre inte det viktiga, inte när det gäller ett landslag. Man måste vinna tillbaka det inhemska folket och det rappt.
Gör man det och om även truppen får sig en törn kan vi se ett helt annorlunda Tyskland i EM 2020. Låt oss titta på hur det kan se ut:
Ter Stegen i målet, känns tämligen uppenbar. Kimmich på högerkanten, Süle med Tah eller Rüdiger i mitten med Philipp Max på vänsterkanten. Mittfältet är fullsmockat, men där finns alternativ. Kroos, Goretzka, Gündogan, Dennis Geiger, Nadiem Amiri, Maximilian Eggestein, Mesut Özil (beror på) och Diego Demme kan jag tycka borde vara en rimlig uppsättning. Fasa ut det som är dött, in med nytt. Ytterkanterna finns det ännu mer att ta av. Draxler lär vara kvar, Brandt och Sané bör starta, Gnabry finns där och eventuellt Kai Havertz utöver det. Anfallet är som vanligt svårt, men jag hoppas innerligt att Timo Werner tar sig i kragen. Fiete Arp finns där som potentiell inhoppare annars. Därutöver är det svårt att förutspå, det är aldrig enkelt att se två år in i framtiden. Vi har inte Spinozas nycklar till den, vi vet inte vilka talanger som kommer få en oortodox sprint i form och talang och vi vet inte vilka spelare som finns kvar i toppfotbollen. Men detta är väl en bra matris för hur det bör se ut om två år i Europamästerskapen.
Det är lätt att dra för stora växlar. Det är det värsta världsmästerskapet sedan 1938 för Tyskland, men ibland betyder det ingenting. Kanske kommer Löw kliva ner, eller kanske stannar han och är ansiktet utåt för den folkrevolution som landslaget måste genomgå. Vi vet inte ännu, det är för tidigt att säga någonting mer än att denna sommar alltid var menad att hända. Det fanns ingen hunger, inget momentum och ingen tur. Taktiken var skev och laget visade inte alls vad de kunde. Allt lutar tillbaka på Spinozas lag- Efter förlusten mot Österrike skulle det aldrig bli bättre än såhär. Nu hoppas vi på en blomstrande framtid!
Det ligger absolut någonting i det, likväl som inte alls. 2018 har man tippats att vinna turneringen efter att ha vunnit 2014 på det mest tyska sätt möjligt- hög press och full gas framåt. Man har stannat, stampat och rullar i samma hjulspår som för fyra år sedan, men nu utan ratten och rodret i Lahm och Schweinsteiger. Men det finns en markant skillnad mot 1994, vilket Michael Ballack upplyste oss om i en tweet direkt efter slutsignalen mot Sydkorea-
Det här är ett av de bästa tyska landslagen vi sett. Det är bra spelare på varje position, spelare som i Europa är sedda som några av de absolut bästa på sina positioner. Den här gången har man inte överskattat Bundesliga, utan det är någonting annat som har gått fel.You can always go out early with a bad team, but not with a team like this one!! @DFB_Team
— Michael Ballack (@Ballack) 27 juni 2018
Honest ASSEssment must start !!!
Leadership?
Personality?
Mentality?#DieMannschaft? ? #ZSMMN #WM2018? ? #WorldCup #worldcup2018 #Germany #Löw #DFB
1677 publicerade den holländske filosofen Baruch Spinoza en bok som heter ”Etiken”. I den boken lägger han fram en teori, bland många andra teorem, att allt i världen följer redan bestämda linjer och att allt som händer alltid skulle hända och att allt som händer i morgon alltid också skulle hända, oavsett hur man vrider och vänder på det. Hans teori, determinism, förklarar alltså tidens gång från händelse till konsekvens och drar slutsatsen att dagens samhälle är bestämt av saker som hänt i historien. Därför kommer morgondagen redan vara förutbestämd- det gäller bara att hitta rätt koder för att knäcka morgondagens gåta. Det tyska landslaget var ur fas under hela gruppspelet, de hade inget momentum och ingenting gick deras väg.
Många klubblag upplever determinismen nästan varje säsong och spelare såsom fans brukar kunna peka på ett mål, eller en match, som bestämde hela säsongen. Som Eintrachtler kunde jag direkt känna att Sebastien Hallers cykelsparksmål mot Stuttgart satte en tydlig ton för vad den här säsongen skulle ge- speciella stunder och minnen för livet. Guess what? Som Arsenalsupporter minns jag en match mot Everton under sen höst 2013. Arsenal ledde ligan, Özil hade just gjort 1-0 mot ett svårslaget blått Scouse-gäng, allt kändes underbart. Känslan var ”Nu vinner vi ligan!”. Deulofeu fick ett läge, som knappt var ett bra sådant, och sköt upp den i bortre krysset bakom Szczesny. 1-1 i slutet av matchen. Där och då insåg många att säsongen praktiskt taget var över. Arsenal återhämtade sig aldrig, försprånget hämtades upp och när säsongen summerades kunde man nästan peka på den där sparken från den blonde spanjoren som avgörandet.
Landslag kan också uppleva detta. Om vi tittar närmare på träningsmatcherna inför VM kan vi mer eller mindre peka på en speciell insats som fick hela korthuset att rasa, som fick luftslottet att implodera- förlusten mot Österrike. Laget, ja hela landet, hade hopp och var Tyskland var utan tvivel den stora guldfavoriten tillsammans med Brasilien. Men i och med denna match var det som om luften gick ur allt. Allt föll ihop, idén om ett perfekt landslag och en perfekt sommar i Ryssland blev aldrig av och förblev just idéer. Den förlusten var vad som bestämde hela Tysklands sommar och kanske hela landets fotbollsmässiga framtid. Tyskland var, efter denna match, aldrig menade att ta sig längre än gruppspelet. Det finns inte en Spinozaistisk verklighet där de skulle ha tagit sig längre än så, de blev dömda att åka ur gruppspelet på ett multidimensionellt plan. Så kraftfull är determinismen, så ödesdigert är monumentum.
?
Så jag köper inte hela idén med en ny version av ”das Reboot”. Det här är inte ens ett land i fotbollsmässig kris. Det är ett land som föll offer för Baruch Spinozas lagar.
Men hur kan framtiden se ut? Ja, prioritet nummer ett måste vara att få tillbaka folket på sin sida. Det görs genom att bli mer genuint, genom att ta bort alla varumärken som finns i truppen. Spelarna ska vara en enhet, inte 23 varumärken som bara väntar på att sprida sin propaganda på en fotbollsplan. Landslaget måste också lägga ner med sin varumärkesspridning. Man kanske attraherar folk i Asien eller Amerika, men det är dessvärre inte det viktiga, inte när det gäller ett landslag. Man måste vinna tillbaka det inhemska folket och det rappt.
Gör man det och om även truppen får sig en törn kan vi se ett helt annorlunda Tyskland i EM 2020. Låt oss titta på hur det kan se ut:
Ter Stegen i målet, känns tämligen uppenbar. Kimmich på högerkanten, Süle med Tah eller Rüdiger i mitten med Philipp Max på vänsterkanten. Mittfältet är fullsmockat, men där finns alternativ. Kroos, Goretzka, Gündogan, Dennis Geiger, Nadiem Amiri, Maximilian Eggestein, Mesut Özil (beror på) och Diego Demme kan jag tycka borde vara en rimlig uppsättning. Fasa ut det som är dött, in med nytt. Ytterkanterna finns det ännu mer att ta av. Draxler lär vara kvar, Brandt och Sané bör starta, Gnabry finns där och eventuellt Kai Havertz utöver det. Anfallet är som vanligt svårt, men jag hoppas innerligt att Timo Werner tar sig i kragen. Fiete Arp finns där som potentiell inhoppare annars. Därutöver är det svårt att förutspå, det är aldrig enkelt att se två år in i framtiden. Vi har inte Spinozas nycklar till den, vi vet inte vilka talanger som kommer få en oortodox sprint i form och talang och vi vet inte vilka spelare som finns kvar i toppfotbollen. Men detta är väl en bra matris för hur det bör se ut om två år i Europamästerskapen.
Det är lätt att dra för stora växlar. Det är det värsta världsmästerskapet sedan 1938 för Tyskland, men ibland betyder det ingenting. Kanske kommer Löw kliva ner, eller kanske stannar han och är ansiktet utåt för den folkrevolution som landslaget måste genomgå. Vi vet inte ännu, det är för tidigt att säga någonting mer än att denna sommar alltid var menad att hända. Det fanns ingen hunger, inget momentum och ingen tur. Taktiken var skev och laget visade inte alls vad de kunde. Allt lutar tillbaka på Spinozas lag- Efter förlusten mot Österrike skulle det aldrig bli bättre än såhär. Nu hoppas vi på en blomstrande framtid!
