Fisken ruttnar från huvudet

I onsdags publicerade Johanna Frändén en dyster text som konstaterade att november 2014 har varit en riktigt rutten månad. Den mest meningslösa månaden i modern tid tar upp en rad saker som får henne att utropa de senaste 25 dagarna till en "manifestation över mänsklighetens tillkortakommanden".
 
Bland icke-sportrelaterade exempel nämner hon Erik Hamréns livlösa landslag, men även den beklagliga bortprioriteringen av Therese Sjögran på Fotbollsgalan, och vår landslagskapten Zlatan Ibrahimovics blindhet inför den ständigt återkommande negligeringen av fotboll som inte spelas av män. Hennes kollega Simon Bank ställde sig även han frågande till fotbollens mumlande karaktär och oförmåga att verka som god kraft.
 
Zlatans och förbundets ointresse är inte unikt.  I England har fotbollen dragit sitt strå till stacken för att förmörka november. Historien om Malky Mackays rasistiska e-mail – väl kommenterade av Henrik Pehrsson på Wiganredaktionen här – har varit en plågsam historia under hösten. Som isolerad händelse är den mycket sorglig. Som del av ett mönster utgör den en tendens som riskerar att göra världens bästa sport lite sämre.
 
Det hela tog sin början när Mackay kallade Cardiffs ägare Vincent Tan för en "chink" i de e-mail och sms som sedan tre månader utreds av det engelska förbundet. "Chink" är ett gammalt skällsord som länge använts förklenande och nedsättande om människor av asiatisk härkomst. Det likställs i Storbritannien med ord som "nigger" för mörkhyade eller "kike" för judar. Därtill refererar Mackay till agenten Philip Smith, en man av judisk härkomst, med en utläggning om att "det finns inget som en jude som ser pengar rinna mellan fingrarna". Ett uttryck för en av antisemitismens, judehatets, vanligaste stereotyper – juden som girig, på jakt efter pengar.
 
När Wigans ägare, Dave Whelan, fick till uppgift att kommentera rekryteringen försökte han dels bagatellisera användningen av termen "chink", dels skrev han under på Mackays antisemitiska tankefigur och förkunnade att "ingen gillar pengar lika mycket som judarna". När sedan möjligheten till en ursäkt skänktes Whelan, möttes vi av det mest utnötta kortet som förekommer i ämnet. Whelan "har hundratals judiska vänner" och borde därför rentvås. Alltså fick vi inget avståndstagande utan en ogenerad flirt med rasism i fotbollens vardagsrum.
 
November har haft mer att ge i flykten från ansvar. Vid sidan av Wigan har Sheffield United gjort sitt yttersta för sänka tröskeln ytterligare. På ett hotell i närheten av walesiska Rhyl, i maj 2011, begick Ched Evans och Clayton McDonald sexuella övergrepp på en 19-årig, alkoholpåverkad kvinna. Evans dömdes för våldtäkt och till fem års fängelse.
 
Innan halva domen hade avtjänats försökte Sheffield United säkerställa att han skulle dra på sig lagets rödvitrandiga tröja så fort handklovarna kom av. Efter en utdragen process, under vilken Evans tränat med Sheffield United de senaste veckorna, meddelade The Football League att man "recognised the gravity of Evans' crime, but value the reintegration of reformed criminals and could not take any action against any club which would hire Evans". Hade det inte varit för att den olympiska guldmedaljören Jessica Ennis-Hill hotat med att ta bort sitt namn från den del av Bramall Lane som är döpt efter henne, hade Evans troligen varit åter på den engelska arenan och våra TV-skärmar. En signal som alltså inte kunde stoppas av fotbollens institutionella makthavare.
 
I ett tredje exempel från säsongen 2014/15 fanns inga guldmedaljörer att tillgå när fotbollen svek sin omvärld. Luke McCormick är en 31 årig målvakt med två döda barn på sitt samvete. 2008 hällde han i sig öl och Sambucashots innan han satte sig bakom ratten och körde ihjäl tioårige Aaron Peak och hans bror Ben, åtta. Efter att ha medgivit sin skuld i engelsk domstol dömdes han till fängelse i sju år, men släpptes i juni 2012. I somras utsågs han till kapten för Plymouth Argyle, det största förtroendeuppdrag en spelare kan få i en klubb. McCormicks passform som förebild, symbol och företrädare ifrågasattes aldrig nämnvärt.

På ett principiellt plan går det även att dra paralleller till en light-version i Luis Suarez, vars tre bitincidenter och rasistiska angrepp på Patrice Evra inte hindrade Barcelona från att investera tungt. Ur dessa exempel, och det finns många därtill, går det att urskilja en allt tydligare röd tråd: fotbollen som en villkorslös och samvetsfri helgedom. Om du gör mål, stoppar mål, eller "kanske vinner matcher" som i Mackays fall, kan du säga, göra eller tycka vad du vill. Du är alltid välkommen.

Fisken ruttnar från huvudet. FIFA:s senaste låtsascharad illustrerar vilken inställning som råder bland sportens mäktigaste. Utredningsprocessen runt Qatar och Rysslands roll som värdnationer för världsmästerskap är oerhört genant.
 
Vid sidan av historien om mutor och suspekta agendor finns knappt en politisk diskussion om lämpligheten i att låta länder där det pågår allvarliga kränkningar av mänskliga fri- och rättigheter arrangera VM. Det är länder där kvinnor till exempel i ena fallet riskerar att fängslas för att de aktivt driver frågor om jämställdhet och jämlikhet, medan "inomäktenskaplig våldtäkt" inte är ett brott i det andra. Där man i flera Gulfstater – däribland Qatar – under 2013 undersökte möjligheterna att utarbeta ett test för att "avslöja homosexuella" och på så sätt neka dessa inträden i landet lagom till VM. I Ryssland har parallellt med detta tio regioner röstat igenom lagförslag som förbjuder "främjande av homosexuell propaganda mot minderåriga".
 
Det ytterst styrande organet har med andra ord ett passionerat ointresse för frågor som rör människors lika värde. Pinsamheterna stannar inte vid valet av arrangörer. Istället för att ta i frågorna arbetar FIFA med att kosmetiskt förändra bilden av sin egen organisation. I en spelfilm om sin egen historia, "United Passions", som kostade 160 miljoner kronor att göra, framställs Sepp Blatter som en feministisk kämpe och nytänkare. Gerard Depardieus delaktighet är nästan parodisk med tanke på skådespelarens romantiska förhållande till Vladimir Putin. Vi serveras även ett antal citat som är smått oförglömliga.
 
"Being Fifa’s president means nothing – there will be no glory and no money."
 
För att hitta rätt måste man ibland leta fel.  Fotbollen har ingen skyldighet att agera juridiskt komplement i våra samhällen. Men fotbollen som rörelse är viktig, den har bland annat en roll att spela för unga människor. Den har ett val när det gäller vilka värderingar man vill kommunicera respektive markera mot. En konsekvens av FIFA:s nonchalans blir att de nationella förbunden lämnas åt sig själva i strävan efter att verka mot orättvisor, brott och kränkningar. När de inte har verktyg att göra det, som i fallet Ched Evans, hamnar ansvaret på supportrar och sponsorers axlar. En snedvriden rollfördelning.
 
England och Premier League har varit pigga på att ta över och tillämpa amerikanska modeller för kommersialisering och paketering av sin liga och sport. Det är kanske dags att även snegla mot den amerikanska modellen för att handskas med problem av typen Dave Whelan. När L.A. Clippers ägare Don Sterling vräkte ur sig rasistiska smädelser blev han avstängd på livstid och fick böta $2,5m. En läxa som skulle kunna innebära ett steg bort från efterfester för uttryck som fotbollen borde slå sig fri från.