Förebilden och världsmästare- ett homage till Philipp Lahm

Det har sakteligen blivit dags att säga adjö. De senaste åren har det knappt märkts, varken på det fysiska eller det mentala, men det finns väl någonstans en idé om att sluta när man är på topp, även hos en evighetsmaskin som Philipp Lahm. I och med att fotbollen och Bayern München säger adjö till kanske den bästa högerbacken någonsin samt en av de mest klipska fotbollsspelarna vi har haft äran att se kicka en boll, så ämnar även vi på SvenskaFans Tyskland hedra honom i och med en tillbakablick på hans karriär och allt vad han har klarat av. Det är han tamejfan värd, Philipp Lahm.

Statistik 
113  landskamper för Tyskland, fem mål. 384 matcher i Bundesliga för Stuttgart och FC Bayern München, 14 mål och 49 assist. 112 matcher i Champions League för Bayern München, inga mål, men 15 assist och en titel. 58 matcher i DFB-pokal, tre mål och åtta assist. På 651 matcher har han exakt noll röda kort. Världsmästare en gång, Europamästare en gång, åtta Meisterschale i Bundesliga, sex gånger DFB-Pokalvinnare och en titel i Klubvärldsmästerskapen. Sammanlagt 17 titlar för sammanlat två lag, 16 titlar för Bayern och en tung titel för Tyskland. Världsmästare, förebild, legendar, profil- fina epitet ska pryda en spelare av hans klass och så är det även i Lahms fall. 

Karriären
I min mening är det ingen överdrift att kalla honom den bästa högerbacken, kanske även ytterbacken, i fotbollens historia. Jag minns när jag var 10 år gammal, året var 2006 och jag var på toppen av min superkorta fotbollskarriär. I Sturefors IF spelade jag högerback och det gick jäkligt bra. Ingen förlust på 3 år, massvis med assist och även en säsong klarade jag av 11 mål från min lateraís-position på högerbacken. Det hände att någon i klASSEn, eller på skolan, frågade mig vem jag fått min offensiva spelstil ifrån. Svaret var alltid Philipp Lahm. Alltid samma tysk. alltid samma svar. Samma sommar satt jag i soffan en åskmörk dag i Sturefors och njöt av invigningen av VM i fotboll 2006. Jag bevittnade en högerback smälla dit öppningsmålet i världsmästerskapen. Inte bara smälla dit, utan smeka upp den i krysset i en mycket pressad position. För mig blev Philipp Lahm en förebild, en idol och ett underverk. Han öppnade mina ögon, visade att man inte behöver vara i skymundan bara för att man är back. Philipp Lahm är den bästa ytterbacken någonsin, inte alls en överdrift. 

Philipp Lahm föddes i München 1983 och spelade i Gern München fram tills han fyllde 12. Då flyttade han till Bayern Münchens akademi. han fortsatta utvecklas och blev 2003 utlånad till Stuttgart, en utlång som har fått Stuttgart-fansen att anse att det var Swaberna som fornade honom till den spelare han sedan skulle bli. Nja, va? Han lämnade Stuttgart 2005 och tog direkt en startplats i Bayern München, ett Bayern som välsignats med en ny arena utanför staden och som vunnit ligan 2005 efter att Roy Maakay gjort 22 mål i ligan. Philipp Lahm klev 2005/2006 in och paxde högerbacksplatsen som ockuperats av Willy Sagnol några år. I försvaret fick han som 22-åring spela med legendarer såsom Robert Kovac, Thomas Linke, Lucio och världsmästaren Bixente Lizarazu. Inspirerande.

Efter en god säsong blev han uppkallad till landslaget av Jürgen Klinsmann, som tagit över efter Rudi Völler som 2004 misslyckats totalt med ett av de sämsta landslagen Tyskland någonsin haft. Högerbacksplatsen, samt vänsterbacksplatsen var knepig. I landets bästa lag fanns det innan ingen tysk ytterback som var bra nog och det var svårt att finna någon i ett annat lag. Tack och lov kom Lahm, med sitt livs bästa timing in och presenterade sig som ett alternativ. Och som han gjorde det. Det där målet var vad som kickstartade en fotbollsfest som jag nog aldrig kommer se överträffas. Publikhav på Brandenburger Tor under varje match som Tyskland spelade, überfulla nybyggda och nyrenoverade arenor och en generell hoppfullhet i landet kring denna nya fotbollsgeneration som Lahm och Schweinsteiger representerade med bravur. 

Man tog sig till semifinal och tog brons. Inget jättefiasko, det skulle ju gå bättre senare. Men här efter följde några svåra år för Bayern München. År av instabilitet och osäkerhet präglade nästan varje säsong och det enda som alltid var säkert, som man alltid kunde lita på var Philipp Lahm. Han klev alltid ut och gjorde alltid sitt jobb till 101%, klev alltid ut och stängde ner sin flank, oavsett vilken han spelade på. 2007 tappade man ligan till Stuttgart, ett Stuttgart med en ny stjärna i Mario Gomez. Lahm fick se sitt gamla lag ta titeln i sin andra säsong i Bayern München. 2008 vann man ligan igen och Lahm blev som vanligt nominerad till årets ytterback, vilket han blivit varje säsong, om jag inte minns helt fel. 2 ligatitlar hade Lahm nu. 

2009 ställde man upp med ett svajigt försvar. van Buyten var inte ett dugg övertygande och Wolfsburg tog hem ligan. En av Lahms värsta stunder under säsongen lär naturligtvis ha varit Grafites mål för Wolfsburg på Allianz Arena när han lurade upp hela försvaret på läktaren. Där satt de och åt würstli tills bollen låg i målet. Förlust med 5-1 och titeln var borta. 2010 var det dags för revansch när Thomas Müller klev fram och överraskade alla med ett oupptäckt målsinne. Lahm var ånyo superstabil och blev ånyo nominerad till årets lag, föga oväntat. 

Så var det ju dags för detta mästerskap i Sydafrika. Lahm klev in som en ren självklarhet på ytterbacken, medan Schweinsteiger även han klev in som en likas stor självklarhet på mitten. Skrällen ar Thomas Müller som traskade i i startelvan från början och öste in mål med hjälp från unge Mesut Özil. Lahm spelade alla matcher förutom bronsmatchen mot Uruguay som han missade på grund av influensa. En assist lyckades han med, den kom mot Australien. Brons blev det ännu en gång för herren från München. 

Två raka år följde utan ligatitel, två raka säsonger med Klopp i högform med Lucas Barrios och Lewandowski med Götze, Kagawa och Sahin bakom som representanter för en ny tysk fotbollsmakt. Gegenpress och en helt ny tysk identitet som Bayern, samt Lahm, märkbart hade svårt att hantera. In klev Jupp Heynckes. 

Säsongen 2012/2013 kommer gå till historien av många anledningar. Detta var Lahms i särklass bästa säsong, det var året då tysk fotboll erövrade Europa, året då den tyska fotbollen lockade nya fans från hela världen och et var året då Bayern München var som absolut absolut bäst. En trippel i bravur och Philipp Lahms säsong visade att han var på toppen av sin förmåga, på toppen av sin karriär. Enligt Transfermarkt var han detta år värd över 30 miljoner, vilket 2013 var en hutlös summa för en 29-årig ytterback. Men så jäkla bra var han. Han spelade ytterback och defensiv mittfältare och skiftade hejvilt när han ville, han hade en fri roll och var den naturliga ledaren på planen som styrde och domderade tillsammans med Schweinsteiger och Toni Kroos. Erfaren och i hög klass, Lahm var världens bästa ytterback, kanske en av världens absolut bästa spelare. 

2014 kom och gick, sommaren kom närmre och det verkade som om Lahm hade bestämt sig att tre världsmästerskap fick räcka. Efter VM 2014 i Brasilien skulle han sluta i landslaget som 31-åring och det fanns förhoppningar om att han skulle kunna träda ut med en efterlängtad VM-titel. VM började, Tyskarna spelade ganska tveksamt och föga övertygande. Man tappade poäng i gruppen mot Ghana, men ju längre turneringen gick, ju bättre blev man på ett egentligen ganska italienskt vis. När det sedan var dags för semifinal var hela världens ögon riktade mot Belo Horizonte där matchen spelades. Tyskland spelade fullkomligt ut Brasilien och åt upp dem, 7-1 blev det och denna tyska triumf började bli mer och mer trolig. Några dagar senare stod Philipp Lahm och gungade med till Helene Fischers "Atemlos durch die Nacht" med den guldklädda bucklan i sina händer. Det var som taget ur en film.
 
Tack!
Nu sitter man här, i samma vardagsrum som under invigningen till VM 06 och spånar kring hans karriär 11 år senare. Han håller fortfarande på och är ännu nästan på samma nivå som han var 2006, då som 23-åring i sitt första riktigt stora mästerskap. När man snackar om tysk kvalitet brukar man nämna Volkswagen, Mercedez-Benz, Bayer och BMW. Jag skulle vilja lägga till Philipp Lahm till den listan. Han personifierar den tyska kvalitén, han definierar vad som gäller om man är en tysk fotbollspelare. Inga krusiduller, inget trams, bara ren och skär kvalitét och hårt arbete året om. 

När Lahm tog steget till Bayern 1995 kunde man verkligen ha sagt "the rest is history" och ingenting hade någonsin passat in bättre. Tack för alla minnen, Philipp, och tack för att du är en förebild för så många backar som hamnat i skymundan.

Du bist immer im Herzen von uns, Schwartzgelb oder Rekordmeister, immer bist du da, Philipp Lahm.