Krönika: Fotboll och konsekvens

Under veckan beslutades det att Bundesliga ska få starta igen. Det har varit en stor glädje runtom i världen, eftersom de får se på fotboll igen och då det i vissa fall är det enda som man går upp på morgonen för. Men vad är det egentligen för Bundesliga vi får se? Och hur kan detta beslut påverka ligans framtid?

Visst är framtiden alltid svår att förutspå. Men i detta fall finns det vissa små faktorer som gör en makaber skillnad. För att få fullständig förståelse hur den samhälleliga diskursen i den tyska fotbollen ser ut och vart den har varit på sin väg att bana måste vi traska tillbaka i tiden några år. Men det är svårt att säga exakt när det började. Eftersom det är en trend har den smugit sig fram ur maskorna i den tight åtsittande makt som fansen haft om ligan och har nu börjat sippra ut som olja ur sten. Det finns ingen klart startdatum, inget absolut datum när det blev värre och inte heller ett slutdatum för trenden. Den bara är. Men den påverkar, ack så mycket.

Det började med småsaker. DFB började gå förbi de klubbar som styrs av fansen och lät skapa underhuggare i RB Leipzig och Hoffenheim. Klubbar som i sin absoluta natur går emot det som det tyska ägandeskapet av klubbar står för. Nu har klubbarna mer eller mindre normaliserats, vilket jag egentligen tycker är vettigt då de bidrar till mycket i samhället där de ligger, men den princip som bröts här, det som detta faktiskt betydde för de lättkränkta tyska fansen var någonting oförglömligt. Detta var ett bevis för de att deras makt var en ren och skär skendemokrati. När det verkligen kom till kritan var det pengarna som talade och ingenting annat. Detta är självklart en synnerligen förenklad bild, men så såg man på det hela i många kretsar. Så ser man ännu på det. Let’s not kid ourselves.

Sen kom det idéer om måndagsmatcher. Detta var efter att fansen precis börjat svälja faktumet att matcher spelas vid andra tider än lördagar 15:30 och 18:30 och det kom brutala protester. Ni har säkert sett och upplevt det redan. Toalettpapper inkastat på planen, tennisbollar inkastade, en knapp planstormning från fansens sida. Och detta är bara det som hänt i Frankfurt. Protesterna blev till slut för mycket för DFB och deras insitutioner att hantera så man bestämde sig för att slopa matcherna tills 21/22. Detta gjorde fansen relativt nöjda, men det var bara en seger, ett slag vunnet i det krig som utspelar sig mellan kommersialismen och traditionen.

Under denna vår har polariseringen blivit för mycket för många att hantera. Situationen med Dietmar Hopp blev en påminnelse för fansen att de var underlägsna pengar, när hot mot en rik affärsman betydde mer än rimliga mänskliga rättigheter i Qatar, när det var viktigare att uppmärksamma Hopps stolthet och storhet än osmakliga rasistiska kommentarer från en sportchef eller rasistiska burop från egna läktare. Det blev för många, mig själv inkluderad, ett bevis för DFBs korruption, deras förmåga och lättvindighet i att böja sig och öppna munnen och andra håligheter för mammon.

När covid-19 kom som en flodvåg och svepte allt vad fotboll med sig var det ingen som tänkte på att fotboll skulle vara en idé. Man spelade ett par matcher utan publik, men det lades snabbt ner. Det var för farligt, sades det. Risken var för stor för spelarna. En annan poäng var att man inte ville se på matcher utan publik i Tyskland. För visst är det så att Bundesliga minsann är den stora liga i Europa som är allra mest känd för sin emfatiska publik, den som inte bara lyfter sina lag utan praktiskt taget bär dem fram till framgångar de inte borde vara ekonomiskt plausibla att ens börja uppnå. Och det är däri den sista skrevan mellan fans och förbund kommer dyka upp i detta kölvatten. För när man nu börjar spela igen, utan publik, är det som en kommuniké från förbundet att fansen inte är nödvändiga.

Det finns såklart andra sätt att se på saken. Man var ”tvungen” att börja någon gång, annars hade klubbarna gått under. Really, though? Antagligen hade några gjort det till slut, men frågan är vad intäkterna kommer vara när folk återinser hur mycket fotboll suger utan publik. Vi vet inte heller hur länge detta kommer fortsätta, vilket gör det till en absolut oundviklighet att det måste testas fram hur och när man kan spela. För i Tyskland har kurvan blivit mycket mer ledsen. Det tyska folket verkar återhämta sig. Men faktum kvarstår att många ännu jobbar hemifrån. Många är ännu permitterade eller utan jobb. Dessa sitter nu hemma och tittar på när 22 priviligierade fotbollskändisar ska spela en spökmatch som i den nihilistiska längden kommer betyda ”fuck all”. Jag kanske är lite pessimistisk här, men jag tror inte att dessa kommer uppskatta sin situation när de nås av insikten. Speciellt om de är supportrar till ett av lagen som tvingas spela mot varandra.

Häri ligger skrevan. Fansen står utanför. De som faktiskt är majoritetsägare till klubbarna står utanför. De har ingenting att säga till om. Ingen stor supportergrupp i Tyskland har, mig veterligen, sagt ja till att börja spela. Även spelarna verkar misstycka. I Dresden blev Simon Makeniok sjuk och nu är klubben i karantän. Han lade ut ett kritiskt inlägg på instagram som klubben fick honom att radera. Verstraete i Köln gjorde det samma och han blev censurerad. Jag har innan skämtsamt kallat DFB för en polisstatswannabe. Men nu är det allvar.

Das deutsches Publikum är ett Unikum. Det ska inte tas för givet, för när saker tas för givet har de en tragisk förmåga att försvinna som melankoliska tårar i vinden.

Med det sagt. Min pappa sade en gång till mig att inte vara arg över det jag inte kan förändra. Så jag ställer en allmän optimistisk fråga:

Är du inte lite garderobs-Eintrachtler, ändå?