Man går fram till baren, beställer en öl och får den tappad. Under tiden pratar den kvinnliga bartendern vilt om hur glad hon är över att Löw valt att placera Badstuber från start på vänsterbacksplatsen istället för Schmelzer. Man svarar, på bräcklig tyska, att man håller med fullständigt och det bevisar att landslagets ryggrad fortfarande finns hos FC Bayern och inte hos Borussia Dortmund.

Ölen är redo, man finner sin plats och väntar på att spektaklet ska dra igång. Motståndet vet alla namnet på, men ingen vet vad man ska förvänta sig utöver att Tyskland ska vinna enkelt. Mer behöver man inte veta. Så länge man sitter där med ett stort leende och konverserar med valfri tysk man över 55 år så fungerar det.

Det slår mig inte bara en, två eller tre gånger under kvällen att alla människor är extremt insatta - utan ett tiotal gånger. Åt vilket håll du än vänder dig åt så finns det någon som sitter med ett kunnande eller en information som du själv inte besitter. Det är som att befinna sig på en spännande lektion i skolan där alla som medverkar har något att bidra med. Otroligt.

Under matchens gång rasar det fram information ur alla munnar. ”På spåret”-kunskaper som gör mig ett par steg klokare. Man får veta att dessa att någon av dessa farbröder har jobbat ihop med någon av spelarnas pappa, eller att deras son också spelat i något ungdomslandslag. Efter tag är det ingen historia som förvånar mig längre utan det gäller bara att försöka ta in så mycket information som möjligt går samtidigt som man klunkar i sig öl efter öl.

Segern är till slut ett faktum. Resultatet var kanske inte så stort som många hade trott eller hoppats på men spelet var stabilt, till skillnad från den senaste landskampen mot Argentina. Någon ropar ”vi ses nästa gång!” och en annan kliver ur bistron i det omfamnande, tyska mörkret.

”Nästa gång”, tänker man, ”ja, det tänker jag inte missa” och sen tar man ett par stapplande steg hemåt medan ljudet av glädje och skrålande sakta, sakta dör ut i bakgrunden.