Fredagsbrev #15

Att AIK vill träna hårt har varit en etablerad sanning sedan länge. Nu syns det även på planen, på gott och ont. Om vi ska ta det positiva så ser vi ett lag som orkar springa fullt i 90 minuter, som vinner majoriteten av närkamperna och som har en mentalitet av att aldrig ge upp. 

Parallellt med detta har AIK haft en gedigen skadelista. Bara just nu befinner sig åtta spelare i någon slags rehab-process. Många av de är unga, lovande spelare som ska vara i sin bästa fas just nu. AIK:s nya strategi där truppvärde ska stå i centrum kräver att ungtupparna får chansen. Nu står skador i vägen för detta mål. 

Abdihakim Ali, Taha Ayari, Eskil Edh, William Hofvander och det senaste tillskottet Andreas Redkin har alla varit på skadelistan till och från. Samtliga befinner sig i åldersspannet 18-23. Lägg där till Alexander Fessahie som nyss återvänt från en årslång korsbandsskada. Det är tydligt att skadepidemin i AIK främst drabbar de yngre spelarna. 

I och med Thomas Berntsens sorti kommunicerade AIK en ny rikting. Unga spelare med stort potentiellt försäljningsvärde och truppvärde ska prioriteras framför äldre, etablerade pjäser. Snittåldern på AIK:s laguppställningar så här långt talar sitt tydliga språk. Det är inte där vi är nu. 

Senast mot IFK Norrköping hade AIK:s elva en snittålder på 28 år. Då ska man komma ihåg att Redkins 18 år fanns med i beräkningen. Om vi framöver väljer att starta med antingen John Guidetti eller Bersant Celina istället kommer snittåldern öka markant. 

Mikkjal har en del att fundera på. En strategi som ska premiera unga spelare i kombination med en träningsvardag som ska vara den mest krävande i serien. Om AIK ska nå framgång måste den ekvationen gå ihop.