Fredagsbrev #16

Det finns vissa matcher där sidlinjen nästan suddats ut helt. Där spelare och publik förenas i en dans med perfekt koordination och gränslös passion. Maribor 2019, GIF Sundsvall 2018, flertalet derbyn och ett gäng fler som jag hade haft ett tydligare minne av om det inte vore för ett par enheter i kroppen.

Runt den 60:e minuten i matchen mot Malmö fick jag en del av den känslan. AIK pressade MFF långt ner i banan och var gång på gång nära att spräcka nollan. Samtidigt sjöng publiken för full hals och varje tackling som de svartgula gav de himmelsblå fick ett gensvar som kändes i betongen på Nationalarenan. 

Det var då jag insåg att den här symbiosen faktiskt kan vara vårt starkaste vapen i år. Även om majoriteten av lagen i Allsvenskan mer eller mindre lever av sin hemmapublik för att nå framgång så är det någonting speciellt i sättet AIK gör det. 

Gnaget har aldrig varit klubben som förför publiken med nätta passningar och snurrfinter. Istället premieras glidtacklingar, närkamper och raka löpningar där motståndaren hålls undan med armen. Få andra AIK-lag i historien har anammat detta lika mycket som dagens upplaga. 

Just nu är det roligt att se AIK och inte bara för att vi har fått resultaten med oss. Det är roligt eftersom det känns som att vi på läktaren hänger ihop med laget på planen. Det har bildats en symbios där publiken ger energi till spelarna, som i sin tur ger energi tillbaka till publiken. Med det roligaste är också att laget spelar på ett sätt som rimmar väl med vad publiken vill ha av AIK.

Tankarna går till den rock n’ roll-fotboll som landslaget bedriver under John Dahl Thomasson. Den danska förbundskaptenens fartfyllda och ibland dumdristiga spelsätt är till stor del sinnebilden av vad många skulle klassificera som ”rolig fotboll”. 

Men skulle det verkligen vara kul om AIK bestämde sig för att blåsa på fullt offensivt och lämna sina backar försvarslösa? Jag tror verkligen inte det. Jag tror inte att AIK-publiken skulle uppskatta ett lag som förvisso gör många mål, men som brister i defensiv struktur och kämparglöd. Den som kan sin AIK-historia vet att det är just defensiv stadga och fysik som har skänkt framgång. Det är inte för inget som AIK så ofta förknippas med resultatet 1-0.

Jag är övertygad om att symbiosen mellan planen och läktaren är en stor bidragande orsak till att vi står här med sju poäng efter tre omgångar. Spelarna får energi, inte ångest, av att spela framför sina supportar och en stor anledning till det är att de spelar på ett sätt som publiken kan relatera till. Man känner att det är AIK som spelar.