AIK
2025-05-09 08:00
Fredagsbrev #19
Sedan 2020 har AIK pendlat mellan katastrof och extas fler gånger än vad som borde anses vara sunt. Men det kanske har gjort en till en mer ödmjuk och fridfull supporter.
Jakob Bergelv
En brännhet sommardag 2022 spelade AIK borta mot Degerfors. Den abonnerade bussen som avgick från Stockholm den morgonen hade dagen till ära valt att inte ha en fungerande AC, vilket gjorde resan till Stora Valla till en outhärdlig bastufest. Vid flera tillfällen tackade jag gud att vi inte var påväg till Malmö. Då hade jag hellre hoppat av vid A6 i Jönköping och avnjutit en glass på Donken medan matchen gick på mobilen.
Den soldränkta läktaren i Degerfors påminde mer om Death Valley än en allsvensk bortamatch. Inte ens killarna med megafon orkade hålla upp stämningen. Minst ett tiotal gånger lunkade jag mig bort till vattenstationen, vissa stannade kvar där hela matchen.
Amar Fatah gjorde sitt enda mål för AIK och matchen slutade 1-1. Innan den bastuvarma bussen styrde kosan hem mot Stockholm gjorde vi ett depåstop i på en Ica i Karlskoga. Svettig, trött och besviken la jag upp en flaska Festis på rullbandet. Tjejen i kassan var på ett helt annat humör. ”Jag såg att det blev oavgjort. Rättvist resultat ändå. Ha en bra resa hem”.
Jag besvarade inte hennes glada ton. Jag betalade och medan jag strosade tillbaka till bussen förundrades jag över hur trevlig hon var. Här kommer ett femtiotal bittra supportar från Stockholm och vi möts av leenden och vänlighet. Vi gjorde inte mycket för att förtjäna det direkt.
Jag kan ibland avundas supportar till mindre framgångsrika klubbar. Man lever utan att känna press över att ens lag ska befinna sig på topp konstant. De små framgångarna man får uppleva känns starkare och de stora framgångarna blir en upplevelse som är kvar livet ut. Jag inbillar mig att människor som följer lag som Degerfors i grunden är mer belåtna i sitt supporterskap.
Mitt supporterskap till AIK har varit varierat mellan belåtet och miserabelt de senaste åren. Säsongen 2020 var redan förstörd till följd av pandemin, vilket gjorde det än mer frustrerande att man inte hade möjligheten att stötta det underpresterade laget på plats. 2021 fick vi äntligen återvända till arenorna. Jag kommer aldrig glömma känslan av att gå innanför dörrarna på Nationalarenan inför matchen mot Varberg i omgång 10. Sjukt nog slutade vi tvåa den säsongen och missade guldet på målskillnad. Trots det kändes mästartiteln aldrig riktigt nära.
2022 innebar ett misslyckat Europaspel, vilket ledde till att Bartosz Grzelak något oförtjänt fick sparken. Femma blev slutplaceringen. Säsongen 2023 behöver vi inte ens ta upp. Bara ett långt mörker. 2024 var en galen aktiekurva som slutade i dur.
De senaste fem säsongerna har AIK haft tabellplaceringarna 3, 11, 5, 2, 9. De fem föregående åren slutade man 4, 1, 2, 2, 3. Gnaget har gått från att vara Allsvenskans kanske stabilaste lag till att bli ett av seriens mest oberäkneliga. För en som vuxit upp med den tabellmässigt stabila varianten har det varit en stor omställning.
Samtidigt har det varit ett nyttigt ont för supportersjälen. Det är en del av den svartgula identiteten att alltid räkna med framgångar, men man uppskattar framgångarna mer om man har tvingats leva med tanken att AIK kan åka ner i Superettan. Det har skänkt, åtminstone mig, en dos ödmjukhet som kompletterar hybrisen och storhetsvansinnet som annars brukar råda i AIK-land när det går bra.
Den soldränkta läktaren i Degerfors påminde mer om Death Valley än en allsvensk bortamatch. Inte ens killarna med megafon orkade hålla upp stämningen. Minst ett tiotal gånger lunkade jag mig bort till vattenstationen, vissa stannade kvar där hela matchen.
Amar Fatah gjorde sitt enda mål för AIK och matchen slutade 1-1. Innan den bastuvarma bussen styrde kosan hem mot Stockholm gjorde vi ett depåstop i på en Ica i Karlskoga. Svettig, trött och besviken la jag upp en flaska Festis på rullbandet. Tjejen i kassan var på ett helt annat humör. ”Jag såg att det blev oavgjort. Rättvist resultat ändå. Ha en bra resa hem”.
Jag besvarade inte hennes glada ton. Jag betalade och medan jag strosade tillbaka till bussen förundrades jag över hur trevlig hon var. Här kommer ett femtiotal bittra supportar från Stockholm och vi möts av leenden och vänlighet. Vi gjorde inte mycket för att förtjäna det direkt.
Jag kan ibland avundas supportar till mindre framgångsrika klubbar. Man lever utan att känna press över att ens lag ska befinna sig på topp konstant. De små framgångarna man får uppleva känns starkare och de stora framgångarna blir en upplevelse som är kvar livet ut. Jag inbillar mig att människor som följer lag som Degerfors i grunden är mer belåtna i sitt supporterskap.
Mitt supporterskap till AIK har varit varierat mellan belåtet och miserabelt de senaste åren. Säsongen 2020 var redan förstörd till följd av pandemin, vilket gjorde det än mer frustrerande att man inte hade möjligheten att stötta det underpresterade laget på plats. 2021 fick vi äntligen återvända till arenorna. Jag kommer aldrig glömma känslan av att gå innanför dörrarna på Nationalarenan inför matchen mot Varberg i omgång 10. Sjukt nog slutade vi tvåa den säsongen och missade guldet på målskillnad. Trots det kändes mästartiteln aldrig riktigt nära.
2022 innebar ett misslyckat Europaspel, vilket ledde till att Bartosz Grzelak något oförtjänt fick sparken. Femma blev slutplaceringen. Säsongen 2023 behöver vi inte ens ta upp. Bara ett långt mörker. 2024 var en galen aktiekurva som slutade i dur.
De senaste fem säsongerna har AIK haft tabellplaceringarna 3, 11, 5, 2, 9. De fem föregående åren slutade man 4, 1, 2, 2, 3. Gnaget har gått från att vara Allsvenskans kanske stabilaste lag till att bli ett av seriens mest oberäkneliga. För en som vuxit upp med den tabellmässigt stabila varianten har det varit en stor omställning.
Samtidigt har det varit ett nyttigt ont för supportersjälen. Det är en del av den svartgula identiteten att alltid räkna med framgångar, men man uppskattar framgångarna mer om man har tvingats leva med tanken att AIK kan åka ner i Superettan. Det har skänkt, åtminstone mig, en dos ödmjukhet som kompletterar hybrisen och storhetsvansinnet som annars brukar råda i AIK-land när det går bra.
