Jag känner personligen inte ett behov att hata en motståndare särskilt mycket. Visst är det roligt att skrika ”hata Göteborg” när de blåvita kommer på besök till Malmö, men om jag ska var helt ärlig har jag ganska stor respekt för IFK Göteborg. De har traditioner, kultur, stolthet och en djup förankring i staden Göteborg.
Överhuvudtaget finns det otroligt mycket att vara stolt över när det kommer till svensk fotboll. Nej vi är inte bäst – långtifrån. Vår liga är långt ner på Uefas hitte-på ranking och vi måste ständigt ta oss igenom ett mastodontlångt kvalspel för att ens få spela i det som ironiskt nog kallas för Champions League trots att vissa länder får direktkvalificera sitt femte bästa lag direkt till huvudturneringen. CHAMPIONS League, jo tjena.
Men vi har något otroligt fint inom svensk fotboll. 51-procentsregeln. Föreningsdemokratin är otroligt vacker. Läktarkulturen där folk ifrån alla bakgrunder, samhällsskikt och könstillhörighet är välkomna. Detta är saker vi ska värna om och alltid kämpa för. Vi har sett vad folkrörelsen som är fotbollen kan göra tillsammans när vi står upp för det vi tror på. Nu är det dags att göra vår röst hörd igen.
Det har nämligen dykt upp ett direkt hot mot allt det vi tror på inom fotbollen och detta är något vi måste skrika högt kring omedelbart. Under vintern har FC Rosengård valt att bolagisera sig och som ett led i detta har man också tagit in en stor delägare och investerare i form av det brittisk-amerikanska bolaget Crux Football. Målet är att göra FC Rosengård till ett av Sveriges bästa lag såväl på herrsidan som på damsidan.
Crux grundare, Rebecca Smith, har också öppnat för att byta namn på klubben, ändra klubbmärket samt ha en annan färg på tröjorna som ett led i att, citat, ”titta på vad varumärket betyder för identiteten”. Detta är en retorik som fotbollsvärlden har hört många gånger under de senaste decennier och om jag ska vara brutalt ärlig är det ord som får mig att bli instinktivt – och kraftigt illamående.
Även om Rosengårds ordförande, Håkan Wifvesson, uttrycker i Olof Lundhs podcast att sådana förändringar är ett medlemsbeslut, kan man fråga sig hur mycket dessa medlemmar i slutändan kommer ha att säga till om saken. Jag skulle vilja påstå att det vi ser i Rosengård just nu riskerar att bli ett typiskt exempel på där en investerare kringgår 51-procentregeln genom att, på pappret, använda sig av villfarelsen att det handlar om demokrati, när det i själva verket handlar om en direkt skendemokrati.
Vi ska nämligen komma ihåg att Rosengård endast har 700 medlemmar och när det skulle röstas igenom, på ett extra insatt årsmöte i december, kring ifall klubben skulle bolagiseras, eller inte, närvarade endast fyrtio röstberättiga medlemmar. Det är med andra ord inte särskilt svårt att få röstat igenom en motion kring namnbyte ifall man verkligen vill. Det räcker förmodligen med runt tjugofem medlemsröster för att Rebecca Smiths plan ska gå igenom och tro mig, det kommer den att göra.
Det här handlar inte om att en uppstickare vill försöka utmana Malmö FF om vem som är bäst i staden. Detta är ett direkt hot mot svensk fotbolls grundläggande värderingar och alla som värnar om den föreningsdemokrati vi har i Sverige måste protestera högt mot det som sker inom Rosengård just nu. På samma sätt som vi gav AFC Eskilstuna fingret för några år sedan måste vi göra samma sak med Rosengård.
Privatägda fotbollsklubbar hör inte hemma inom svensk fotboll och det spelar ingen roll ifall de försöker maskera det som demokrati. Läser man mellan raderna är det uppenbart vad de vill åstadkomma och det är något vi aldrig kan godkänna. Låt oss därför enas i en gemensam avsky mot FC Rosengård. För svensk fotbolls bästa är detta det enda rätta att göra.
Så här i årsmötestider är detta alltid värt att påminna oss om hur viktigt det är med föreningsdemokratin. Det finaste vi har.
