Jag minns när han debuterade en gång i tiden inne på Gamla Stadions slitna gräsmatta. Gische hoppade in, under Sören Åkebys ledning, i slutminuterna mot Hammarby, på hemmaplan, i början av oktober 2006. Redan ifrån första början fanns det en självklarhet i hans sätt att röra sig nere på planen och hans självsäkra malmöattityd var uppfriskande. Det var bröstet fram och en kaxighet att bevisa hur man skulle spela i Sveriges största fotbollsförening.
I hemmapremiären 2008 mot IFK Göteborg minns jag så väl hur imponerad jag var över Gisches insats längs med högerkanten. Han tog sig gång på gång förbi den hjälplöse göteborgaren och mycket av det offensiva spelet kom via hans sida av planen.
Gische var en självklar del av det laget som Roland Nilsson började forma redan 2008 och som sedermera skulle vinna vårt första guld på sex år, hemma mot Mjällby, 2010. Ihop med Jiloan Hamad och Jimmy Durmaz alternerade de på kanterna under guldsäsongen och Gische var högst avgörande i guldet. Om jag inte minns fel var han också snubblande nära att göra mål i guldmatchen mot Mjällby, men fick nöja sig med guldmedaljen runt halsen efteråt. När han intervjuades mitt i kaoset efter slutsignalen minns jag att Gische sa; ”Alla är helt galna. Det är underbart”. Han älskade kaoset och var gärna en del av det.
Sommaren 2011 skildes Malmös och Gisches vägar när belgiska Anderlecht köpte honom. Tiden i våfflornas hemland blev dock emellertid inte något vidare för honom. En knäskada renderade i att Gische knappt spelade för den belgiska storklubben och efter en utlåning – till spanska Real Betis – valde Gische att vända hem till Malmö igen under sommaren 2013.
Jag var på plats i hans återkomst, vilken utspelade sig på Guldfågeln Arena i Kalmar, i augusti 2013. Det var en varm sensommardag och Malmö spelade en väldigt fin fotboll i smålandssolen. Simon Thern hade gett oss ledningen under den första halvleken innan Magnus Eriksson fyllde på under inledningen av den andra med en otroligt fin lobb över målvakten.
Gische bytte av Emil Forsberg och det som hände därefter ger mig fortfarande gåshud när jag tänker på det. Med tretton minuter kvar av matchen gjorde Erik Friberg 3-0 innan det var dags för Gische att kliva in i handlingarna. Utifrån den högra sidan av straffområdet dundrade han dit 4-0 och framför den tillresta bortaklacken – endast några fåtal meter ifrån undertecknad – bröt han ut i tårar. Det var en återkomst som var skriven ur ett drömlikt perspektiv. Jag minns än idag hur sången ekade i Kalmar ifrån egentligen första stund som Gische satte sin fot på planen; ”Shalalalalala Guillermo Molins”.
Vad som därefter hände under hösten tror jag inte att någon har missat. Malmö trummade vidare mot guldet och Gische spelade en väldigt avgörande roll i detta. Helsingborg krossades på Olympia och när guldmatchen skulle spelas i Borås avrådde SMHI alla MFF:are ifrån att resa till matchen p.g.a. stormen som var på väg att rulla in över hela sydvästra delen av Sverige. Gische log och sa; ”vi är stormen”. Det gjorde även alla MFF:are och flera tusen – inkluderat undertecknad – reste genom stormvindarna och ösregnet till Sveriges baksida Borås för att heja fram Di Blåe till ett nytt SM-guld.
Jag minns stämningen redan på uppvärmningen – den var elektrisk. När matchen väl drog i gång så var det inte någon människa som kunde tro att Malmö spelade på bortaplan. Den malmöitiska sången ekade nämligen mellan läktarsektionerna och exakt allting pekade på att detta skulle bli en magisk kväll – vilket det också blev. Malmö startade i ett frenetiskt tempo och i sedvanliga ordning var Gische i händelsernas centrum.
I den trettiosjätte minuten sprack till sist Kevin Stuhr-Ellegards målnolla i Elfsborg. Gische fullkomligt demolerade målburen när ett knallhårt vristskott vände upp och ner på nätmaskorna. Med en regndränkt tröja sprang Gische bort mot bortaklacken och skrek ut sin glädje. Den connectionen som fanns mellan huvudpersonen och supportrarna under guldhösten 2013 banade väg för den legendstatus som Gische har än idag.
Med tjugo minuter kvar på matchklockan fixade Gische även 2-0 och guldet var hemma igen. Om han hade varit magiskt bra under hela hösten var det ingenting mot hur bra Gische var under det första halvåret av 2014. Jag minns flera matcher i cupen, på Malmö IP, under våren där han var så löjligt bra att jag undrade om jag drömde eller ifall man verkligen bevittnade verkligheten.
I Allsvenskan öste han in mål och det fanns ingenting som tydde på att något – eller någon – kunde stoppa Gisches framfart. Detta var fram tills den där ödesdigra träningsmatchen mot Partizan Belgrad på bortaplan. Jag minns att jag jobbade kväll på en fritidsgård, och följde matchen i textform, när jag såg att Gische hade skadat sig. Ganska snabbt förstod man att det var allvarligt eftersom han hade fått köras av planen på bår. Med Champions League-kvalet runt hörnet och med Gische i sitt livs form kände man sig bedrövad. Jag led något enormt med honom och det kändes bara tomt alltihop.
Gische reste sig emellertid precis som Malmö FF gjorde. Föreningen tog sig till sitt första gruppspel i Champions League och det första gruppspelet i världens största klubblagsturnering för ett svenskt lag på 15 år. Gische satt på läktaren och fick följa allt ifrån sidan. Jag är övertygad om att han gladdes med sina medspelare, men självklart var det tufft för honom att inte vara en avgörande del av lagets framgångar.
Det skulle dröja över ett år innan Gische var tillbaka på fotbollsplanen igen, men han var inte alls i samma slag som under våren 2014, eller för den delen 2013. Det gjorde ont i mig att se att en av mina absolut största favoritspelare i MFF, någonsin, inte kunna göra sig själv rättvis nere på planen. Alla visste vi ju hur bra han kunde vara, men det funkade bara inte. När MFF och Gische valde att gå skilda vägar 2016 minns jag att jag blev otroligt ledsen. Jag tror aldrig jag gråtit – varken före eller efter – när en spelare lämnat Malmö FF, men den här gången gjorde jag det.
Av just den här anledningen blev jag väldigt glad när Gische återvände igen 2018, men det blev dessvärre ingen vidare succé, utan i stället blev det sparsamt med speltid och två år senare lämnade han föreningen igen. Där och då kändes det som att det skulle vara sista gången vi fick se vår älskade Gische i Malmö FF:s färger. Karriären avslutades 2022 efter två säsonger i norska Sarpsborg.
För ganska exakt en vecka sedan lös dock emellertid den ljusblåa himlen upp igen för alla oss MFF:are när det meddelades att Gische var tillbaka i föreningen. Den här gången som assisterande tränare till Miguel Ángel Ramírez. Att se Gische sitta där igen, ge en intervju och prata om sina starka känslor för Malmö FF gjorde mig alldeles varm i vinterkylan.
Daniel Andersson motiverade rekryteringen med att Gische har ett stort Malmöhjärta och att han vet precis vad det handlar om att spela för MFF. Jag tror också att Danne satte fingret på just varför Gische är så extremt omtyckt bland majoriteten av alla MFF:are. Det finns nämligen få fotbollsspelare som kanaliserar, signalerar och uttrycker en malmöitisk kaxighet och vinnarkultur som Guillermo Molins. Han är så mycket Malmö FF som det går att bli och jag är helt övertygad om att detta kommer att bli en bra rekrytering – både för föreningen, men också för Gische själv.
Allt jag vill nu är att både han och MFF ska le igen – vara lyckliga och framgångsrika. Jag kommer nämligen aldrig sluta att älska Guillermo Molins, eller för den delen Malmö FF. Det är ett – eller två saker som är säkert.
Veckans låt: Don’t dream it’s over med Crowded House.
