2025 har redan stötts och blötts in absurdum, så jag ska inte göra det igen. Jag tillåter mig bara att konstatera – avslutningsvis – att det är skönt att det är över. Väldigt skönt.
”Ut med det gamla, in med det nya”, som det diktats och lästs på Skansen i generationer. Så gör även vi. Så gör Malmö FF.
Ut med gammal säsong, in med en ny.
Ut med gammal tränare, in med en ny.
Ut med gamla roller, in med en ny organisation.
Nu blickar vi bara framåt.
2026 är ett oskrivet blad, fyllt av svävande frågetecken som hänger där likt ulliga, oskyldiga molntussar. Hur kommer truppen se ut? Hur kommer vi spela? Hur kommer den nya tränaren fungera? Hur sätter sig den nya organisationen runt laget?
Det är precis här, just nu, som supporterskapet ofta är som mest hoppfullt. Som mest öppet. Som mest generöst. Alla drömmer. De flesta hoppas. Några få vågar tro.
Malmö FF är – och ska alltid vara – en av favoriterna till SM-guldet. Men vi vet också bättre än att luta oss mot prislappar, lönekostnader och bredast trupp. Förra året visade det med all tydlighet: det räcker inte att ha bäst material på pappret. Det måste fungera på planen. Som grupp. Som lag.
Mjällby visade vad samspel, tydlighet och kollektiv styrka kan göra. Vi visade motsatsen.
Just nu är vi både skadeskjutna och vingklippta. Det är högst oklart hur truppen ser ut när Allsvenskan drar igång första helgen i april. Flera spelare har redan lämnat, fler lär följa. Det är nödvändigt. Vi kan inte fortsätta med en A-trupp som är för stor, för splittrad och där för många står vid sidan av – utlånade, avvaktande eller på väg bort.
Att rensa är inte ett misslyckande. Det är en förutsättning för att bygga nytt.
Förhoppningsvis innebär det också att gamla värvningsmönster får lämna plats för nya. Skarpare. Smartare. Spelare som inte behöver ett år för att ”komma in i det”, utan som går rakt in och gör laget bättre här och nu.
Om tre månader börjar Allsvenskan. Innan dess väntar två avslutande matcher i Europa League. Och därefter Svenska cupen – vår enda väg till sommarens Europakvällar. Cupen är ingen genväg. Den är en nödvändighet.
Trots alla frågetecken är jag, som alltid den här tiden på året, spänd. Förväntansfull. Positiv.
Det är något särskilt med nya starter. Med ny energi. Med möjligheten att göra saker rätt igen.
Till alla er som kliver in i Malmö FF nu – på plan, på bänken eller i organisationen – titta bakåt. Lär av historien. Inte för att leva på den, utan för att förstå vad som krävs för att förlänga den.
Sedan 2009 har vi byggt något ingen annan svensk klubb kan mäta sig med. Men framgång är inget man äger. Den måste förtjänas, varje säsong, på nytt.
2026 är början på nästa kapitel. Två inhemska titlar att återerövra. En europasvit att förlänga.
Med ödmjukhet. Med kravbild. Och med framtidstro.
Nu kör vi!
Dagens låt: The Parting Glass med Cara Dillon från TV-serien Blue Ligths, som vi suttit klistrade vid under julhelgen. Bra krim-serie om poliser i Belfast, med mycket bra musik till. Rekommenderas.
Idag (nästan) för 16 år sedan intervjuades Johan Dahlin inför årets första träning.
Med det tar vi fredag. Och jag önskar dig en riktigt bra helg.
