Fridolina Rolfös avsked från Barcelona – vad betyder det för svensk damfotboll?

Mitt under brinnande EM kom nyheten att Fridolina Rolfö lämnar FC Barcelona. Kontraktet löpte till 2026 men ändå lämnar hon i förtid. 

För den som följer damfotboll var det här inte särskilt oväntat. Det har man kunnat räkna ut. Begränsad speltid i kombination med korta, undvikande svar och ett kroppsspråk som skrikit obekväm när frågor om en eventuell flytt har ställts – allt detta har gett tydliga indikationer på att något varit på gång.

Rolfö + Barcelona = Kärlek.

Men som så ofta i elitfotbollen – även kärlek har ett bäst före-datum.

Konkurrensen i Barcelona är på en annan nivå. Frido har konkurrerat med nederländskan Esme Brugts på vänsterbackspositionen, och Brugts har varit förstavalet. Resultatet: mindre speltid för Frido.

Men trots det har Fridolina Rolfö haft en framgångsrik karriär i Barcelona som ingen kan ta ifrån henne. Två Champions League-titlar på kontot, den andra avgjorde hon själv med sitt 3–2-mål i finalen mot Wolfsburg 2023. Totalt har hon samlat på sig elva titlar på fyra år – däribland ligasegrar, cuptitlar och supercupguld.

Hon har varit – och är – populär, uppskattad och omtyckt av såväl spelare som supportrar och kommer säkerligen att vara saknad. Av allt att döma bär hon själv med sig åren i Barcelona som några av de bästa i karriären. Det här är ett respektfullt farväl, inte ett bittert.

Men det finns en annan aspekt:

Med Rolfös avsked har vi inte längre någon svensk spelare i ett av världens bästa klubblag. Det är ett tapp, inte bara symboliskt. För svensk damfotboll är det viktigt att våra spelare finns i de största miljöerna. Ska vi hänga med i utvecklingen, behöver vi vara där spelet tas till nästa nivå.

Så vad händer nu? 

Det är alltid lite klurigt med kvinnliga idrottare som passerat 30 – av flera skäl, som inte behöver utvecklas här. Men om vi utgår från att Fridolina fortsätter spela ett par år till, och inte tar en paus nu, återstår frågan – Var?

Någon ny klubbadress är inte officiell, kanske inte ens klar. Men intresset lär vara stort. Hon är en offensiv ytterback med en tung vänsterfot som, om hon får vara hel, har flera år kvar på hög nivå.

Kvinnliga fotbollsspelare tjänar inte alls de pengarna som herrarna gör, det innebär att de behöver tänka ett steg längre och på sin framtid när skorna läggs på hyllan. Hon behöver tänka pengar för att tala klarspråk. 
Underförstått innebär det också att klubben som köper henne måste vara ekonomiskt stabil.

Hon har spelat i Tyskland och är känd där, så det hade varit spännande att se henne i en annan liga. 

Italienska ligan har gott om resurser, en liga på uppgång men har fortfarande en bit kvar. 

Engelska WSL är stark – både sportsligt och ekonomiskt. 
Sportchefen i Manchester City, Therese Sjögran lär inte vara helt ointresserad. Ett samtal eller två har säkert redan skett. 
Regerande Champions League-mästarna Arsenal surras det löst om också som ett alternativ. 

Lyon värvar ju på friskt och nära polaren Ingrid Engen gick ju dit och har säkert bara bra saker att säga om klubben. Men klubbens ekonomi skakar.

Om jag får önska: Rolfö i England.
Det är världens bästa liga just nu, och det är där vi vill se våra svenskor. Vi behöver dem i toppklubbar, i toppmiljöer.

För det gör skillnad – både för spelaren, och för landslaget. En professionell träningsmiljö formar vardagen. Den utvecklar individer. Den skapar konkurrens. Den gör Sverige bättre.

Och kanske viktigast av allt:
När våra spelare bär tröjor med de stora klubb-emblemen får damfotbollen större synlighet. Det skrivs mer, syns mer, hörs mer. Det spelar roll.

Vad Fridolina än väljer att göra – så är det med nyfikenhet, respekt och värme vi på SvenskaFans önskar henne lycka till.