Tyskland
2020-07-06 19:29
Heidenheims sista steg
Frank Schmidts hyllningskör, Marc Schnatterers vackraste svansång och Heidenheims bevis för fotbollens vackra sida
Axel Falk
Det ter sig vara ganska svårt att beskriva Heidenheim och Frank Schmidt på något sätt som gör dem rättvisa. För oavsett hur man försöker, hur man vänder och vrider på de fagra orden faller de liksom ganska långt kort. Det är en svår uppgift vi har framför oss, kära läsare, men låt oss försöka beskriva klubbens framsteg som liten ortsklubb utifrån det perspektiv som framgången förtjänar.
Tänk er en klättervägg. Ni står längst ner på marken, med en sele runt höften och en orange modevidrig cykelhjälm som inte direkt kommer skydda er ifall selen släpper. Klätterväggen är stegen mot Bundesliga, selen är Frank Schmidt och den högst tvivelaktiga hjälmen är ekonomin som klubben än lyckats ansamla sig under åren. I början hade man inte slagit sig nämnvärt om man fallit. Hade selen släppt taget när man är ganska nära marken hade höften kanske gjort lite ont, ett brutet ben som värst, men hjälmen hade nog hjälpt väl ändå. Men ju närmre toppen på det proverbiska berget man kommer, ju närmre den ultimata framgången man når- desto svårare blir fallet, desto allvarligare blir skadorna när selen släpper.
Frank Schmidt har varit i Heidenheim sedan de hade ett annat namn på klubben. Han har vigt mer eller mindre hela sin karriär och liv åt den klubb som givit honom så mycket. Den gav honom en fritidssyssla, hans barn detsamma. Den gav honom förtroendet att ta hand om den vacklande nyformade klubben 2007 när han tillträdde som tränare. Han har alltså varit i klubben i 13 år. Det må låta galet 2020, men bland kokta kaniner finns även en kokt morot. Han är den söta rotfrukten i galenskapsgrytan.
Oavsett vad som hade hänt klubben sedan man tog steget upp i 3. Liga hade hans tid i klubben varit högst kommendervärd. Egentligen oavsett prestationer hade förmågan att stanna kvar 13 år på sin post under fotbollsvärldens kanske mest gaöna ekonomiska bubbla någonsin varit någonting utöver bara det ovanliga. Men att inte bara lyckas stanna kvar i den notoriskt knepiga 3. Liga, utan att ta steget upp till 2. Bundesliga bara något år efter är en bedrift att likna vid Moses delande av det Röda havet. När man sedan stabilserar klubben i 2. Bundesliga, långsamt bidar sin tid för att steg för steg ta klivet mot uppflyttning blir man inte mer än glad. Glad för fotbollen, glad för gräsrotsidén, glad för Frank Schmidt och den romantiska idén om att saker kanske löser sig, trots allt.
För det är bland allt vad historier som denna ger oss- hopp om fotbollens fortlevnad i våra hjärtan. Bland pandemier och pengapilka magnater i en värld som följer en galnings vansinneslag om ordning- häri finns det ett evigt hopp och en fortlevande dröm om någonting annat, Eller åtminstone en dröm om ett ting som ger oss en mening utöver blott det vanliga. Fotbollen är just det. Det är vad som binder samma samhällen, vad som får människor på landsbygd och stad att hålla samman i tider där vad som behövs är en gnutta hopp och tjugo tusen buntband. Heidenheim och Frank Schmidt får oss att minnas, kanske för tiotusende gången i år, vad sporten faktiskt ger oss för mening. Den ger oss också en vilja att tro igen.
Av just den anledningen hoppas jag på Schmidts Heidenheim ikväll. På 34-årige Marc Schnatterers vackraste svansång, på Marnon Busch hämnd mot sitt eget öde, på Niklas Dorsch mäktiga kamp mot korsbandet, på klubben som ingen någonsin trott på, men som alltid lyckas förvåna även de största fanatikerna av kaosteorin.
Men 1. FC Heidenheim hänger också högt upp på klippväggen. Deras sele är starkare än någonsin och deras hjälm känns ändå tämligen stabil. Men vad händer om man får hänga kvar exakt där man är? Vad händer om man kan se toppen men inte kan nå dit? Vad skulle hända om selen plötsligt bestämde sig för att lossna? Tja, det är bäst att inte tänka så, men fotbollen är full av risker, utmaningar, hot och drömmar. Heidenheim ser just nu bara en sida av det till synes blänkande myntet, men någonstans i en värld vi önskar vara parallell förbereder sig mörkret på chansen att få sluka ännu en klubb.
Ikväll kan klubbens öde avgöras. 20:30 mot Werder Bremen på Voith-Arena. De står och väger, liksom hänger i sin überstarka vajer längs med den dödligt branta klippväggen. Ska de ta det sista steget?
Tänk er en klättervägg. Ni står längst ner på marken, med en sele runt höften och en orange modevidrig cykelhjälm som inte direkt kommer skydda er ifall selen släpper. Klätterväggen är stegen mot Bundesliga, selen är Frank Schmidt och den högst tvivelaktiga hjälmen är ekonomin som klubben än lyckats ansamla sig under åren. I början hade man inte slagit sig nämnvärt om man fallit. Hade selen släppt taget när man är ganska nära marken hade höften kanske gjort lite ont, ett brutet ben som värst, men hjälmen hade nog hjälpt väl ändå. Men ju närmre toppen på det proverbiska berget man kommer, ju närmre den ultimata framgången man når- desto svårare blir fallet, desto allvarligare blir skadorna när selen släpper.
Frank Schmidt har varit i Heidenheim sedan de hade ett annat namn på klubben. Han har vigt mer eller mindre hela sin karriär och liv åt den klubb som givit honom så mycket. Den gav honom en fritidssyssla, hans barn detsamma. Den gav honom förtroendet att ta hand om den vacklande nyformade klubben 2007 när han tillträdde som tränare. Han har alltså varit i klubben i 13 år. Det må låta galet 2020, men bland kokta kaniner finns även en kokt morot. Han är den söta rotfrukten i galenskapsgrytan.
Oavsett vad som hade hänt klubben sedan man tog steget upp i 3. Liga hade hans tid i klubben varit högst kommendervärd. Egentligen oavsett prestationer hade förmågan att stanna kvar 13 år på sin post under fotbollsvärldens kanske mest gaöna ekonomiska bubbla någonsin varit någonting utöver bara det ovanliga. Men att inte bara lyckas stanna kvar i den notoriskt knepiga 3. Liga, utan att ta steget upp till 2. Bundesliga bara något år efter är en bedrift att likna vid Moses delande av det Röda havet. När man sedan stabilserar klubben i 2. Bundesliga, långsamt bidar sin tid för att steg för steg ta klivet mot uppflyttning blir man inte mer än glad. Glad för fotbollen, glad för gräsrotsidén, glad för Frank Schmidt och den romantiska idén om att saker kanske löser sig, trots allt.
För det är bland allt vad historier som denna ger oss- hopp om fotbollens fortlevnad i våra hjärtan. Bland pandemier och pengapilka magnater i en värld som följer en galnings vansinneslag om ordning- häri finns det ett evigt hopp och en fortlevande dröm om någonting annat, Eller åtminstone en dröm om ett ting som ger oss en mening utöver blott det vanliga. Fotbollen är just det. Det är vad som binder samma samhällen, vad som får människor på landsbygd och stad att hålla samman i tider där vad som behövs är en gnutta hopp och tjugo tusen buntband. Heidenheim och Frank Schmidt får oss att minnas, kanske för tiotusende gången i år, vad sporten faktiskt ger oss för mening. Den ger oss också en vilja att tro igen.
Av just den anledningen hoppas jag på Schmidts Heidenheim ikväll. På 34-årige Marc Schnatterers vackraste svansång, på Marnon Busch hämnd mot sitt eget öde, på Niklas Dorsch mäktiga kamp mot korsbandet, på klubben som ingen någonsin trott på, men som alltid lyckas förvåna även de största fanatikerna av kaosteorin.
Men 1. FC Heidenheim hänger också högt upp på klippväggen. Deras sele är starkare än någonsin och deras hjälm känns ändå tämligen stabil. Men vad händer om man får hänga kvar exakt där man är? Vad händer om man kan se toppen men inte kan nå dit? Vad skulle hända om selen plötsligt bestämde sig för att lossna? Tja, det är bäst att inte tänka så, men fotbollen är full av risker, utmaningar, hot och drömmar. Heidenheim ser just nu bara en sida av det till synes blänkande myntet, men någonstans i en värld vi önskar vara parallell förbereder sig mörkret på chansen att få sluka ännu en klubb.
Ikväll kan klubbens öde avgöras. 20:30 mot Werder Bremen på Voith-Arena. De står och väger, liksom hänger i sin überstarka vajer längs med den dödligt branta klippväggen. Ska de ta det sista steget?
