Tyskland
2020-08-18 03:27
Inför RB Leipzig - PSG
Inför RB Leipzigs största match någonsin tar vi en lite närmre titt på laget och matchen vi har framför oss
Axel Falk
Döden, skatter, en tysk tränare som säger att 100% inte kommer räcka. Jag minns när chefredaktören Filip Wollin skulle välja ett specifikt ord för att beskriva Timo Konietzka i en profil- ordet han valde blev "rigorös", ett ord som inte bara klingade perfekt vid den stunden, utan som även kan låta sammanfatta den hela tyska fotbollsaurans essens. Rigorositet, oavsett om man har det eller är det genomsyrar det en tyska fotbollskulturen och är kanske det som allra bäst kan sammanfatta de flesta stora tyska tränare genom åren.
Lekmannamässigt översatt till "ihärdig", rigorositet är vad som gör en tränare till en ledare i Tyskland. Han ger sig inte och han tar i med rejäla spadtag. Chefen visar vägen och detta verkar Julian Nagelsmann i RB Leipzig ha fattat helt och hållet. Inför matchen mot PSG, som är klubbens största och kanske svåraste i deras elvaåriga historia, förklarar han för medier och diverse andra att det minsann inte kommer räcka med 100% mot detta lag. Jag skulle gissa på att exakt samma tanke går genom Thomas Tuchels huvud.
Det är en semifinal i Champions League. Två ekonomiska jättar, två mastodonter i en ny era av konglomerad fotbollskultur och hela storyn dikteras av två tyskar från Bayern.
Rigorisiteten har tjänat sitt syfte, idén om att aldrig ge upp har gjort vad den menat att göra och nu står två tyska taktiska jättar på sina karriärmässiga höjder och ska stångas- tjur mot tjur- i en kamp om liv och mer liv, ära och mer ära, glädje och mer glädje, sorg och mer sorg. Det omfattas dessutom av en underlig déjà vu-känsla för båda, då Thomas Tuchel var tränare åt Julian Nagelsmann under den senares mycket korta tid som spelare i FC Augsburg. Det är en stor match på alla plan, men inte minst för den tyska rigorositeten.
Leipzig tog taktpinnen mot Atletico Madrid och ämnar göra detsamma denna fagra afton i Portugal. Man kommer vara självsäker och trygg i det grundspel man lurat upp halva Europa på sina tomma läktare med, men nu är situationen emellertid annorlunda. Det är inga dussinspelare från Tottenham man ställs mot, nej nej, detta är världsstjärnor. På riktigt. Häri ligger Nagelsmanns och Leipzigs svagheter. Inte hur de handskas med stjärnor. Nej, utan hur de handskas med spelare som kan sitt skit bättre än alla andra. För det är vad man ibland glömmer bort när man topptippar RB Leipzig, eller RB-klubbar av samtliga slag. Man glömmer deras brist på rutin, deras brist på historia och deras mycket rimliga, men ack så farliga mindrevärdeskomplex.
Även om man tar taktpinnen och springer så fort man bara kan finns det i PSG ett halvdussin, eller halvtjog spelare som inte bara kan hinna ikapp, utan som även har djävulskapet i sinnet att lägga krokben och skratta åt fallet. Om inte Nagelsmann är försiktig lurar där en hungrig Tuchel och ett brutalt PSG som vid första möjliga öppning kommer göra total slarvsylta av taurinburken. Det är en farlig balansgång, en Rekviemvals med Lucifer, men om det är någon som kan balansera på denna smala övergång så är det Julian Nagelsmann. Han kan nog allt.
I slutet kan det vara så att hela balunset handlar om vem som var mest rigorös. Vem klarade av pressen och härdade ut när den andre gav vika. Den som visar sig vara den mest tyske tränaren kommer vinna. Är inte det en vacker tanke?
Lekmannamässigt översatt till "ihärdig", rigorositet är vad som gör en tränare till en ledare i Tyskland. Han ger sig inte och han tar i med rejäla spadtag. Chefen visar vägen och detta verkar Julian Nagelsmann i RB Leipzig ha fattat helt och hållet. Inför matchen mot PSG, som är klubbens största och kanske svåraste i deras elvaåriga historia, förklarar han för medier och diverse andra att det minsann inte kommer räcka med 100% mot detta lag. Jag skulle gissa på att exakt samma tanke går genom Thomas Tuchels huvud.
Det är en semifinal i Champions League. Två ekonomiska jättar, två mastodonter i en ny era av konglomerad fotbollskultur och hela storyn dikteras av två tyskar från Bayern.
Rigorisiteten har tjänat sitt syfte, idén om att aldrig ge upp har gjort vad den menat att göra och nu står två tyska taktiska jättar på sina karriärmässiga höjder och ska stångas- tjur mot tjur- i en kamp om liv och mer liv, ära och mer ära, glädje och mer glädje, sorg och mer sorg. Det omfattas dessutom av en underlig déjà vu-känsla för båda, då Thomas Tuchel var tränare åt Julian Nagelsmann under den senares mycket korta tid som spelare i FC Augsburg. Det är en stor match på alla plan, men inte minst för den tyska rigorositeten.
Leipzig tog taktpinnen mot Atletico Madrid och ämnar göra detsamma denna fagra afton i Portugal. Man kommer vara självsäker och trygg i det grundspel man lurat upp halva Europa på sina tomma läktare med, men nu är situationen emellertid annorlunda. Det är inga dussinspelare från Tottenham man ställs mot, nej nej, detta är världsstjärnor. På riktigt. Häri ligger Nagelsmanns och Leipzigs svagheter. Inte hur de handskas med stjärnor. Nej, utan hur de handskas med spelare som kan sitt skit bättre än alla andra. För det är vad man ibland glömmer bort när man topptippar RB Leipzig, eller RB-klubbar av samtliga slag. Man glömmer deras brist på rutin, deras brist på historia och deras mycket rimliga, men ack så farliga mindrevärdeskomplex.
Även om man tar taktpinnen och springer så fort man bara kan finns det i PSG ett halvdussin, eller halvtjog spelare som inte bara kan hinna ikapp, utan som även har djävulskapet i sinnet att lägga krokben och skratta åt fallet. Om inte Nagelsmann är försiktig lurar där en hungrig Tuchel och ett brutalt PSG som vid första möjliga öppning kommer göra total slarvsylta av taurinburken. Det är en farlig balansgång, en Rekviemvals med Lucifer, men om det är någon som kan balansera på denna smala övergång så är det Julian Nagelsmann. Han kan nog allt.
I slutet kan det vara så att hela balunset handlar om vem som var mest rigorös. Vem klarade av pressen och härdade ut när den andre gav vika. Den som visar sig vara den mest tyske tränaren kommer vinna. Är inte det en vacker tanke?
