A-brunnen, jag menar avgrunden, närmar sig obönhörligt efter att resultaten på sistone sett ut precis som de gjort dessförinnan.
Deportivo la Coruña visade med all önskvärd tydlighet att La Liga-lag inte är för stora för att råka trilla ur Segundan av bara farten, för några år sen föll även Netflixs alldeles eget Sunderland hela vägen från Premier League ner i League One (som tur var dokumenterades ju detta i den eminenta dokumentär som från början var tänkt att följa med på klubbens triumftåg tillbaka till högstaligan men som till slut blev så mycket bättre). Jättarna går helt enkelt inte säkra, självbild och tillhörighet fungerar dåligt som försvar när verklighet kommer och knackar på.

Ivan Martínez gör sina första veckor som professionell tränare. Redan har man kunnat skönja en viss accelerering kring talangerna som ges chansen i A-laget, vilket förstås förklaras genom att dessa är före detta ungdomstränare Ivans gamla spelare.
Det är svårt att säga mycket alls om det hela. Talangerna har än så länge pendlat mellan betygen godkända till horribla, Solas debut i helgen innebar ett självmål och en onödig varning. Ivan kan som kollega Nina flera gånger påpekat inte trolla fram en anfallare - man är fast med en fullkomligt meningslös Haris Vuckic, en Gabi Fernandez som börjar kännas meh, och en bra Narvaez som gör mycket på plan men nog också saknar en viss killer-instinct.
Ungdomssatsningen för en av Spaniens främsta akademier ger energi till något som kändes energifattigt under Ruben Barája, som mer kändes intresserad av att pumpa igång sina vanliga gamla, något äldre, spelare inför varje match. Ena veckan var man spartaner, andra behövde man följa allt till punkt och pricka och blöda för klubbmärket.
Ivan Martínez känns som en light-version, förmodligen är det svårt att vara mycket annat som helt grön tränare. Du kunde hantera och vinna med talanger, unga spelare behöver ofta inte mycket man-management och mindre taktiska direktiv. Det är något annat att lägga upp taktik för vuxna, erfarana män och hantera motståndare som själva granskar dig för att hitta eventuella kryphål.

Just nu ligger Zaragoza på negativ kvalplats. Man har tio poäng, sist i serien ligger Alcorcón på sju. Rubens gäng spelade som bekant 0-0 i lagens möte, men fick två (eller tre får vi väl säga, i och med att Alcorcón gått och blivit en konkurrent) till skänks efter att det blivit skrivbordsstrul av det hela. Utan denna gåva hade Real Zaragoza efter sina elva spelade omgångar alltså åkt ur Segundan, om exempelvis Covid-19 (ta i trä) skulle hitta på nåt så dumt som att stänga och frysa ligorna som de är.

Rayo Vallecano var ett lag av Charlie Adams, Diego Costas, Materazzi och Luis Suarez när lagen möttes i våras. En sista halvtimme rann iväg på att Rayos spelare låg ner och hade alla världens krämpor. Nån boll tappades bort ute vid sidlinjen. Det är skönt att det såg ut så, det ger nån form av entusiasm mitt i det aragonesiska själadödandet som just nu pågår. Rayo ska vi för helvete slå (klockan 19, på La Liga Smartbanks Youtube-kanal), så vi sitter väl här och sammanfattar en poänglös tillställning imorgon kväll.
Traditionsenliga är ni, kära Real Zaragoza.