Jag tänker att jag ska sova, och när jag vaknar så kommer jag att se "mer nyktert" på saken.
Kanske.
Så blir det så klart inte, jag sover knappt alls - jag ligger bara där i mörkret och rasar och kan inte lugna ner mig. Inte när alla känslor jag någonsin känt- kärlek, hat, ilska, sorg, kränkthet, skadeglädje, stolthet, skam, trötthet, uppgivenhet, en gnutta hopp också - men tänk om!; alla känslor utom lättnad krockar konstant med varandra inuti mig, och till slut återstår bara att testa min gamla inloggning här.
Jag noterar att det är ungefär ett år sedan sist jag skrev något.
Zaragoza var i ungefär samma situation då som nu, den var lite mindre dålig, men inte så mycket att det betyder någonting. Degraderingen till tredjedivisionen har känts närmare än en uppflyttning sedan Zaragoza körde ur diket helt våren 2020. Skillnaden mellan säsongerna 2024/25 och 2025/26 är främst att 2024/25 hade Zaragoza i alla fall rätt många omgångar under vilka man låg ovanför nedflyttningsstrecket ; den här säsongen har klubben legat på Terceraplacering sedan omgång ett.
Det har gjorts precis som det alltid gjorts; man har behållit den tränare som räddade klubben i elfte timmen, sedan har denne fått gå i oktober och ersättaren som såklart inte fungerar får lämna i början på mars. Mönstret sitter.
Det har gått lite mindre dåligt sedan David Navarro tog över efter Ruben Selles som ersatte klubbikonen Gabi Fernandez, så pass mycket mindre dåligt har det gått att det inför derbyt mot Huesca fanns en möjlighet för Zaragoza att för första gången denna säsong LÄMNA nedflyttningsplaceringarna. I minst en dag hade klubben kunnat befinna sig ovanför ytan med mer än några hårstrån, ända tills måndag kväll och kanske till och med en hel omgång hade man kunnat få glädjas om Cadiz skulle råka ha den goda smaken att förlora mot Las Palmas ikväll. Med sådana förutsättningar kommer det aldrig gå annat än söderut.
Det behöver man inte ha följt Zaragoza sedan 2006 för att förstå, det räcker med att ha sneglat lite åt laget då och då de senaste åren. Addera därtill att Huesca inte vunnit mot Zaragoza de senaste fyra säsongerna så är förlusten i det mest hoppfulla, det mest kritiska läget, förstås given för alla som förstår hur verkligheten fungerar bortom statistiken och allt annat som kan räknas ut.
Derbyt föregicks av en del diskussioner i lokalmedia. Dels om det ödesdigra; det mest ödesdigra derbyt i historien! och så det att SD Huesca på sin hemsida gått ut och sagt att inga biljetter kommer säljas till bortasupportrarna. Och att det på arenan skulle råda förbud mot alla tänkbara Zaragozasymboler, inte bara supportrar skulle inte få vara där. Det skulle inga flaggor, inga tröjor, inga halsdukar, heller.
Redan här kan man tycka att det känns "lite märkligt".
Borde det få gå till sådär?
Nog måste man tillåta gästande lags supportrar att delta i matchen från läktarhåll? Nog måste det finnas regler "ovanifrån" som gör att man inte får göra precis hur man vill ens på sin hemmaplan?
Kommentatorn nämnde det lite i förbifarten ett par gånger under matchen, men några större rubriker om detta har det inte blivit. Jag har messat en vän, som upprört svarat att det är för jävligt om det stämmer (det gör det) och att det är sånt här som gör det så svårt att inte tro på konspirationsteoretikerna.
Javier Tebas, ordförande för La Liga sedan 2013, är från Huesca.
Utan att säga jättmycket mer om det den här gången så har det knappast skadat dem.
De verkar kunna tillåta sig ett och annat, men det är varken på grund av Huesca eller Tebas som Zaragoza är på väg rakt ner i tredjedivisionen.
Däremot kan det vara i sin ordning att ha också den tanken med sig i huvudet då man tittar på vad som hände i matchen mellan de två Aragonesiska elitlagen söndagen den 26 april 2026.
Det kan vara nyttigt att också väga in tyngden av motståndet man möter när man delar ut sina domar, om man vill förstå.
Det är derby i Aragon.
Ett lags supportrar är på plats med sina flaggor och sånger.
Solen strålar.
In går lagen i sina fina tröjor (lite småsint tänker jag att Huesca trots allt låter Zaragozaspelarna bära det förbjudna emblemet på bröstet, de tvingade dem inte låna hemmalagets bortaställ så som IF Sylvia en gång gjorde mot Västerås i en kvalmatch - så konsekventa i sitt förbud är de inte) och efter tre minuter blåser domaren straff till Huesca efter en dålig rensning av El Yamiq och ett misstag av Mawuli.
Det är en billig straff, en klassisk 50-50-straff och jag känner mig riktigt STORSINT när jag säger till min man att okej, det där var tungt så tidigt, men reglerna gäller ju från avblåsning och inte ska man väl ta hänsyn till matchminut utan till själva händelsen.
Jag tillåter mig att tycka att Huesca kan få slå sin 50-50-straff i minut fyra och Esteban Andrada går helt rätt!
Det står fortfarande 0-0.
Så RÄTTVIST!
Zaragoza jobbar in sig i matchen och är "det bättre" laget under resten av första halvlek. Det är en ribba så låg så att inte ens ett papper kan pressa sig in under den, men det känns ändå psykologiskt viktigt.
Det inger HOPP inför andra halvlek.
Det är fullständigt idiotiskt såklart men alla som håller på något lag oavsett brahetsgrad känner såhär, oavsett hur "rimligt" det är och alldeles särskilt känner man det ju avlägsnare allt som är bra verkligen är. Att det som avviker, att undantagen, är det som är det sanna.
Zaragoza är bättre än Huesca i fyrtio minuter. Är man bättre KAN man vinna.
I sagornas värld inte bara kan man vinna, i sagornas värld vinner man till slut, om man gör mest rätt och "är bättre" vad än bättre innebär enligt deras godtyckliga regelverk. (Inga tröjor, inga flaggor, inga symboler.)
Sedan blir det andra halvlek och nu har nerverna tagit över båda lagen.
Det är en otroligt dålig fotboll som spelas.
Ingen vågar göra något för ingen vågar förlora och tiden går.
Ett oavgjort resultat är inte bra för något av lagen, säger kommentatorn pedagogiskt. För något måste han ju säga.
David Navarro beslutar sig för att agera med halvtimmen kvar. Han byter in den baskiskfödde bosniske anfallaren Kenan Kodro, som på ett vis som framstår Herkuleskt i backspegeln gjorde mål tre matcher i rad för Zaragoza tidigare i våras.
Kanske kan Kenan Kodro.
Tre minuter hinner han vara inne på planen innan Jesus Alvarez trampar honom på hälsenan och faller på väg ut ur Zaragozas straffområde, och huvuddomare Damaso Arcediano Monescillo pekar på straffpunkten.
Ingen begriper, inte ens Huescaspelarna verkar förstå att de får en gåva här. I efterhand upplevs det som teater.
Oj, säger kommentatorn, det där kan aldrig vara straff - den enda kontakten mellan Kodro och Alvarez är att Alvarez trampr på honom och faller.
Det här, säger kommentatorn, det kommer VAR att ändra på, man kan inte dela ut straffar i en så viktigt match. Det är för det här vi har VAR.
Men Damaso Arcediano Monescillo konsulterar inte VAR, och det är inte som i rugbyn här. VAR-rummet ska tiga om inte domaren själv ber dem titta på en situation och det ska Monescillo snart komma att göra - men det är inte för att se till att straffen han ger till Huesca inte verkar som en gåva.
Oscar Sielva går fram.
Det är starkt. Det var han som slog den första straffen, den Andrade räddade.
Den gången slog han den lågt så man kan utgår från att han tänker göra tvärtom den här gången - och det gör han.
I minut 66 står det 1-0 till Huesca och det mesta som sägs handlar om hur felaktigt det här var, och hur avgörande den här sortens felaktigheter kan vara.
Det här kan vara det dödliga skottet, det är det förmodligen - jag orkar inte lyssna på hoppet som säger det är fem matcher kvar och heja Las Palmas.
Här inträder hopplösheten.
Också i spelarna.
De har mött Huesca förr, de har fått sina spelare avstängda just till de här matcherna då det pågått utredningar - som när Mollejo inspirerade Henrik Castegren för ett par år sedan. Det tog kommittén fem veckor, hela vägen fram till Huescaderbyt tog det, att besluta att Mollejo behövde vara avstängd en match för sin obscena gest, trots allt. Kan man tänka sig.
Det kan vara "tillfälligheter" såklart.
Det heter så ofta att det är tillfälligheter när vi inte riktigt kan eller orkar titta närmare på jobbigare typer av samband eftersom det inte går att titta på dem ärligt och noggrant och inte också börja kräva mödosamma förändringar.
Men att ställas inför detta motstånd som inte bara finns på planen som spelare i en redan pressad situation gör något med en.
Det ingjuter en känsla av hopplöshet. Av att det inte går, för att motståndet är för stort.
Att det är för orättvist.
Man är förfördelad, och det spelar faktiskt ingen roll vad man gör.
Rober görs ner i Huescas straffområde.
Ingen åtgärd.
Huescaspelarna maskar, faller, klagar, får kramp - de har fått en ledning de inte tänker dela med sig av och det går att tycka ädla saker om det beteendet om man är neutral som åskådare eller själv aldrig varit i den situationen med sitt lag; jag förstår varför de gör som de gör men jag vill ändå slita av dem sina tröjor eller knuffa ut dem över linjerna när de ligger där och vrider sig och domaren sväljer allt eller tittar åt andra hållet.
När Javi Pulido, som varit den största skådespelaren under föreställningen, håller fast Dani Tasende och Tasende sparkar till för att komma loss springer Damaso Arcediano Monescillo ut till VAR-skärmen. Det här ska han granska! Det här kan vara rött!
Då brinner det.
Båda lagen rusar ut mot bänkarna och i den upprörda klungan får Esteban Andrada syn på Pulido, bilden av berget som hängts upp framför det riktiga.
Han går fram till honom och puttar till honom i bröstet, varpå Pulido handlöst faller som om han blivit skjuten i magen. Det är ett makalöst uppträdande och domaren glömmer bort VAR. Han går fram till Andrada och ger honom hans andra gula (det första fick han för att han sa att Huesca inte kan få straff när deras egna spelare på väg ut ur straffområdet trampar Kenan Kodro på hälsenan och faller).
Andrada får syn på bilden av berget framför berget bakom domaren, den hånflinande Pulido - och han chargear rakt in.
Med knuten näve slår han sönder bilden.
Det är förstås inte snyggt.
Men det kommer inte från ingenstans så som det ser ut att göra på klippen som rullar där rubrikerna ska locka till klick, där man skriver VÅÅÅÅÅLD och delar ut domar utan att tänka på att det finns ett våld också i att sprida felaktigheter, att det våldet gör en enorm skada inte bara på de personligen drabbade utan på hela samhället eftersom det slår sönder tilltron.
Där nämns ingenting om upprinnelsen, man tar inte ens med sekvensen med Tasende och Pulido innan, eller klungan runt domaren framför VAR-tavlan.
Det är bara Andradas näve i Pulidos ansikte och jag är inte bättre än att jag just i stunden, när det sker, känner att där fick du din jävla usling, nu kan du ligga där och tjuta på riktigt.
Just de känslorna kvicknar man snabbt till från.
De blir snart till tung sorg bara, de är en första impuls man själv lärt sig reglera och som kanske är lätt att ha kontroll över när man inte befinner sig mitt i hopplösheten.
Nej, man ska inte slåss.
Men det var inte ett slag som kom ur ingenting. Det var en hopplöshet som fäktade mot det som stod i vägen för det riktiga problemet.
Zaragoza kommer vidta disciplinära åtgärder mot Esteban Andrada. Han kommer stängas av i mellan 10-12 matcher, och även Huescas målvakt, som i situationen INNAN Andrada slog till Pulido själv hoppade upp i klungan spelare och boxade någon i huvudet kommer förmodligen också att stängas av länge.
Han åkte ut han med.
Zaragozas kapten Francho Serrano tar på sig målvaktströjan och handskarna och ser ensammast i världen ut på planen.
Han är förtvivlad, det ser man. Han är förbannad, han skäms.
Han håller nollan de sekunder som återstår och så går han till kameran och ber om ursäkt å klubbens vägnar.
Sen kommer den där natten, men inte lugnet, inte sömnen - bara hopplösheten och förtvivlan.
Bara frågorna: hur ska man hantera det här?
Om man förlorar för att man enbart är dålig finns det ett hopp i det. Det går att jobba vidare från det, man kan landa där på botten och börja bygga.
Men i det här?
När det som sker så mycket utanför ens makt såhär, och när de som vinner vinner trots att de beter sig så fruktansvärt illa? Vi har ju lärt oss att det inte "går till" så?
Var börjar man bygga i denna bottenlösa förtvivlan?
Jag ser Francho Serrano framför mig.
Han står stilla framför de som lyckades bryta sig in på arenan fastän de inte fick. Kameran fastnar på en kvinna som gråter och ber.
Francho står stilla och tittar på henne, säger inte ett ord.
Under den gröna målvaktströjan sticker den ljusblå kragen upp.
Där, kanske.
Där, kanske, ändå.
