Tyskland
2012-06-25 08:38
Der deutsche Euro-Blog: It's Pay-back time
Magnus Falk
Jag skrattade högt i min Chesterfield-fåtölj. Banjospelande britter som inte kan slå straffar. Hört det förut? år efter år, turnering efter turnering, så åker In-ger-Land ut efter straffläggning. Prata om mental blockad. Mest pinsamt var naturligtvis Joe Hart, som hoppade runt som en gummiboll med ett självsäkert flin på läpparna och som fullständigt tillintetgjordes av Andrea Pirlo. "Han gör en "Panenka" vrålade Perlskog. Mycket riktigt. En klassisk "Panenka". Minnen från 1976 kom farande. Jo, jag såg den finalen på TV och minns både Panenka och Hoeness molnbeklädda skott, som gav tjeckerna en överraskande seger.
Ny semifinal på torsdag och naturligtvis hamnar jag så illa i min planering att jag missar den. Flyg till ett varmt Madrid tar bort den äran för mig, men innan dess skall jag naturligtvis ge er en inför-rapport. Men också fundera lite allmänt på vad Tyskland-Italien egentligen innebär.
"Pay-back time" är en sak som medelst en Kohler-lik tackling hoppar in i skallen. "Pay-Back time". 1970, 1982 och 2006. Tyskland har mött Italien i tre stycken utslagsmatcher och fått spö - alla tre gånger. 1970 i en av de bästa matchernasom någonsin spelats, 1982 i en ganska intetsägande final och så rafflet i semifinalen 2006. Både 1982 och 2006 ledde till att Italien vann VM. kan Italien gå hela vägen detta år? Absolut. Jag har glatt överraskats av Italiens kreativa spel. Både mot England och Spanien, de tyngsta motståndarna, har de velat spela bollen framåt. Jag som inte följer Calciopoli speciellt mycket, imponeras av en del spelare. Såväl Nocerino och Maggio som Marchisio har visat sig ha kvaliteter som kan hjälpa Gli Azzurri till en titel detta år. Men de möter ett allt starkare Nationalelf. Ett Löwskt Nationalelf som väcker alltmer uppmärksamhet i världen och långsamt börjar hans spelstil och det tyska landslagets sammansättning att analyseras ordentligt. Det var en lång artikel i DN i helgen om hur Löw hade byggt upp det tyska landslaget. Metodiskt, analyserande och väldigt pedagogiskt. Inget lämnas åt slumpen. Motståndarna är sönderanalyserade; varje spelare har ett specifikt uppdrag i varje match, varje spelare kan varje motspelare och taktiken är fulländad.
Gli Azzurri är svår spelade och runt Daniele di Rossi så bildas ett stort hav av blåklädda spelare som gör det enormt svårt att ta sig in i straffområdet. Prandelli har lyckats fantastiskt bra med ett mycket intressant spelande Catenaccio. Det är ett rejält lås som ställs fram, svårt att tränga igenom. Men Tyskland har diverse olika nycklar. Özil är en. Podolskis skott och riv/slit ett annat. Gomez huvudspel och genombrott ett annat. Khediras enorma löpningar en annan och Lahms fruktade inlägg. Samtidigt har tyskland en styrka och kondition, som har brutit ned motståndet. Både Holland och Grekland hade svprt att stå emot, när vågorna av tyska anfall pumpade fram. En oroshärd dock; Schweinsteiger. Spelar han eller inte. Just idag verkar det vara tveksamt, men det är tre dagar kvar till semifinalen.
Jag tror på Tyskland. Det är nog det starkaste landslaget, som landet ställt upp med sedan 1990. Jag håller detta högre än EM-vinnarna 1996 p g a sammansättningen, jämnheten, bredden och den härliga spetskompetensen. Laget är märkligt komplett och tungt att möta. Lägg sedan till bredden i laget, där vi senast såg Reus och Schürrle ta plats. Götze har fortfarande inte visat sig och Kroos kan ta hand om styrpulpeten centralt efter Schweinsteiger.
Det är dags att ta sig till final; att radera ut det italienska spöket, som möjligtvis finns där. It's Pay-back Time" helt enkelt. Det gäller att lita på sig själv. Att tro på sin förmåga. Att tro på det tyska laget och de klassiska tyska dygderna om arbete, moral, lagkamratskap. Eller som tysken säger "Zweifler gewinnen nicht - und Gewinner zweifeln nicht"...
Ny semifinal på torsdag och naturligtvis hamnar jag så illa i min planering att jag missar den. Flyg till ett varmt Madrid tar bort den äran för mig, men innan dess skall jag naturligtvis ge er en inför-rapport. Men också fundera lite allmänt på vad Tyskland-Italien egentligen innebär.
"Pay-back time" är en sak som medelst en Kohler-lik tackling hoppar in i skallen. "Pay-Back time". 1970, 1982 och 2006. Tyskland har mött Italien i tre stycken utslagsmatcher och fått spö - alla tre gånger. 1970 i en av de bästa matchernasom någonsin spelats, 1982 i en ganska intetsägande final och så rafflet i semifinalen 2006. Både 1982 och 2006 ledde till att Italien vann VM. kan Italien gå hela vägen detta år? Absolut. Jag har glatt överraskats av Italiens kreativa spel. Både mot England och Spanien, de tyngsta motståndarna, har de velat spela bollen framåt. Jag som inte följer Calciopoli speciellt mycket, imponeras av en del spelare. Såväl Nocerino och Maggio som Marchisio har visat sig ha kvaliteter som kan hjälpa Gli Azzurri till en titel detta år. Men de möter ett allt starkare Nationalelf. Ett Löwskt Nationalelf som väcker alltmer uppmärksamhet i världen och långsamt börjar hans spelstil och det tyska landslagets sammansättning att analyseras ordentligt. Det var en lång artikel i DN i helgen om hur Löw hade byggt upp det tyska landslaget. Metodiskt, analyserande och väldigt pedagogiskt. Inget lämnas åt slumpen. Motståndarna är sönderanalyserade; varje spelare har ett specifikt uppdrag i varje match, varje spelare kan varje motspelare och taktiken är fulländad.
Gli Azzurri är svår spelade och runt Daniele di Rossi så bildas ett stort hav av blåklädda spelare som gör det enormt svårt att ta sig in i straffområdet. Prandelli har lyckats fantastiskt bra med ett mycket intressant spelande Catenaccio. Det är ett rejält lås som ställs fram, svårt att tränga igenom. Men Tyskland har diverse olika nycklar. Özil är en. Podolskis skott och riv/slit ett annat. Gomez huvudspel och genombrott ett annat. Khediras enorma löpningar en annan och Lahms fruktade inlägg. Samtidigt har tyskland en styrka och kondition, som har brutit ned motståndet. Både Holland och Grekland hade svprt att stå emot, när vågorna av tyska anfall pumpade fram. En oroshärd dock; Schweinsteiger. Spelar han eller inte. Just idag verkar det vara tveksamt, men det är tre dagar kvar till semifinalen.
Jag tror på Tyskland. Det är nog det starkaste landslaget, som landet ställt upp med sedan 1990. Jag håller detta högre än EM-vinnarna 1996 p g a sammansättningen, jämnheten, bredden och den härliga spetskompetensen. Laget är märkligt komplett och tungt att möta. Lägg sedan till bredden i laget, där vi senast såg Reus och Schürrle ta plats. Götze har fortfarande inte visat sig och Kroos kan ta hand om styrpulpeten centralt efter Schweinsteiger.
Det är dags att ta sig till final; att radera ut det italienska spöket, som möjligtvis finns där. It's Pay-back Time" helt enkelt. Det gäller att lita på sig själv. Att tro på sin förmåga. Att tro på det tyska laget och de klassiska tyska dygderna om arbete, moral, lagkamratskap. Eller som tysken säger "Zweifler gewinnen nicht - und Gewinner zweifeln nicht"...
