Jakten på den försvunna boken.

Fraport, Airbus 380 och en stadig doft av wurst var de första intrycken av Frankfurt denna resa. Det var egentligen först när jag såg de majestätiska A380 på rad som jag insåg Frankfurts internationella status, min första flygtur till och från denna magiska stad. Nog för att doften av Frankfurterwurst var stadig så var målflödet på de tre matcherna inte likaså. Men det kommer jag till senare. Låt mig börja med Frankfurt och vad som komma skulle. 

Det tedde sig klockrent när vi hittade en pub på Hauptbahnhof med en stor poster av Alex Meier med sin Torjägerkanon, varpå vi naturligtvis satte oss mitt framför den och slukade vår första öl, en Krombacher- endast för att främja klubben. I denna posteryra lyckades vi inte bara sluka en öl, men det var här som oraklet Wollin för första gången förutspådde målfattigdomen som följa skulle. Jag skrattade bort det och tänkte- inte ska tysk fotboll förvåna oss igen? 

S-Bahn ut till Oberursel där vi blev übervälkomnade av familjen Vorbeck som med euforisk glädje hade bett oss bo hos dem. Detta kan låta väldigt slumpmässigt, men jag kan intyga att jag känner dem sedan innan. In genom dörren, packa upp lite grann, sedan sattes vi ner och serverades en oförglömlig soppa med ost, purjolök och köttfärs. Saliverande. När Filip sedan berättade om sin kärlek till HSV tystnade de och tittade på honom. Sedan efter en lång utläggning om varför HSV var fienden- under vilken Filip höll med- var vi väl på något sätt helt inne i livet i Tyskland. 

Ett mål med resan, bland andra, var en svår uppgift. Vi ville av hela våra hjärtan finna Stefan Kießlings kokbok "Erfolgsrezepte" så vi skulle kunna bevisa att han är den tråkigaste spelaren i Bundesliga. Vi kom väl överens om att rotfrukter skulle vara en huvudingrediens i det mesta. Jakten på den försvunna boken fortgick men inget ställe hade den. Den var genuint försvunnen. Besvikna fick vi gå och gnaga i oss en pasta och en slaktad panerad liten höna (Schnitzel) i en kantin på torget vid Hauptwache. Jag lyckades då få i mig ett helt glas Apfelwein, vilket gjorde mig stolt. Bin ich Frankfurter, oder? Nä, jag är fortfarande ingen korv. Weiter.

Sedan bar det av mot arenan och ack ja, vad det var en trevlig känsla. Brukar säga att hem är där familjen är- Sturefors för mig, men detta var väl undantaget. Jag hade känt något liknande i våras under min första hemmamatch, men känslan jag fick när jag såg den upplysta arenan gav mig Gänsehaut på studs. Två öl senare stod vi upp och sjöng med i "Im Herzen von Europa", varpå herr Wollin gav Frankfurts hymn 2/5. Was? Ingen aning hur det gick till. Sedan kom "Schwarz-Weiß wie Schneeeee" och ett mäktigt tifo från hemmafansen på andra sidan arenan. Bin ich verliebt? Ja. 

Matchen var en taktisk upplevelse som dominerades kraftigt och häftigt av Frankfurt. Nagelsmanns mannar överlevde bara pga en ovanligt ineffektiv Meier och en domare som jag kan ha skrikig en del ganska grova ord mot ett antal gånger. Ganska oklart, det. Domaren förstörde matchen, så enkelt var det. Han blåste mot båda lagen i ganska underliga lägen och som Sandhausens fans skrek på söndagens match: "Ohne Schiri habt ihr kein Chance". Ett ihärdigt visslande från hela arenan och en skock glada plastgubbar från alla städer förutom lilla Hoffenheim i bortastå sammanfattade andra halvleken ganska väl. 

0-0 och besviket gick vi ut. Då fick jag en bild med Karl-Heinz Körbel. Det var en angenäm upplevelse. Han lyfte upp mig och skämtade- kul snubbe och DIE Legende. Två öl senare satt återvände vi hemåt. Alltid lika trevligt att se Frankfurt, bara målet som saknades. Och en domare som tål mer. Men man kan ju inte få allt!