Tyskland
2016-12-14 18:00
Jakten på det förundrande rekordet
Om Heidelberg, rekordet i Sandhausen och ännu ännu mer målfattigdom.
Axel Falk
"Tror du vi är historiens första svenskar här?", sade en av oss. Det kan ha stämt. Sandhausen kändes mer hipster än jag någonsin kunnat drömma om att bli och ändå har jag gjort djupdykningar i både Offenbachs och Lottes historia. Hela staden (hrrm... tätorten) kändes inskränkt och alldeles för minimal för att kunna ha ett lag i 2. Bundesliga. Likväl, där satt vi på bussen mot Heidelberg. Efter att längs en promenad till staden längs floden ha försökt överträffa varandra i historiska bravader i staden kom vi in till torget vid HauptstrASSE i just vackra Heidelberg.
För er som inte besökt Heidelberg: Staden är mycket mycket större än man tror och sträcker sig en rejäl bit. Senast jag besökte Heidelberg var det söndag kväll och jag gick och talade telefon med en massiv ryggsäck på ryggen i ett ruskigt hällregn i mars. Då trodde jag inte huvudgatan i Altstadt var lång, men jag blev kvickt varse om sanningen den söndagen. Denna söndag hade jag ett hum om dess karaktär och kaliber i all sin praktt, men Heidelbergs storlek förvånade mig ändå. Till slut tog vi oss in till det stora torget i Altstadt och efter att ha gått förbi hotellet jag bodde på senast, Goldener Falke, körde vi trappträning a'la Felix Magath påväg upp till Schloss Heidelberg. Efter att ha åmat oss över alla koreanska och amerikanska turister kände vi oss redo för Sandhausen. S-bahn ut, gratis med våra biljetter, och sedan buss till arenan från Bahnhof i St. Ilgen/Sandhausen.
Redan i bussen insåg vi hur liten klubben och byn var, ty bussen var inte alls full. Ett ganska behagligt lugn utanför arenan gjorde oss tillfreds, men när vi väl klev in och insåg att vi stog mitt bland Sandhausens "Ultras" blev vi någorlunda förundrade. Var vi de första svenskar som någonsin satt sin fot på ståplats i Sandhausen? Måhända. Känns underligt annars. Vi var garanterat de första svenskarna som åkt till Heidelberg bara för att se SVS1916. Intressant nog var det bra stämning bland de kanske 400 på ståplats när de växelsjöng med motsatta sidans ståplats. Deras grävling till maskot och "Wir sind die Farben unser Nation" är vad man minns bäst från pre-game. Matchen var välspelad. Detta var kvalitetsmässigt något helt annat än FCK-Aue, men även här slutade matchen mållöst. Vi kunde knappt förstå det, även om oraklet Wollin med ordentlig säkerhet förutspått detta redan på torsdagen. Sensationellt. Skulle ha kunnat lura greker i Delfi på antiken, den.
Tre matcher- 0-0, 0-0, 0-0. Det var sannerligen svårt att tro. Ingen bra marknadsföring för Bundesliga och Zweite, men någonting man minns. Sandhausen är ett av lagen med minst arena och minst ort i de tre högsta ligorna, så att Sandhausen kunde spela så väl var en chock. Det är även anmärkningsvärt att klubben är där de är, men det känns också som en sådan klubb man utan tvekan skulle kunna tänka sig säga detta om:
"Ah, du vet Sandhausen!"
"Va, vilka?"
"SV Sandhausen! De var uppe i andraligan för ett decennie sedan."
"Vad i helsike gjorde de där? Känns hemma i Oberliga."
Dock! Grattis till etthundra år som klubb Sandhausen, det är alltid kul med sagoberättelser som denna, speciellt i en sådan mytomspunnen stad som Heidelberg.
För er som inte besökt Heidelberg: Staden är mycket mycket större än man tror och sträcker sig en rejäl bit. Senast jag besökte Heidelberg var det söndag kväll och jag gick och talade telefon med en massiv ryggsäck på ryggen i ett ruskigt hällregn i mars. Då trodde jag inte huvudgatan i Altstadt var lång, men jag blev kvickt varse om sanningen den söndagen. Denna söndag hade jag ett hum om dess karaktär och kaliber i all sin praktt, men Heidelbergs storlek förvånade mig ändå. Till slut tog vi oss in till det stora torget i Altstadt och efter att ha gått förbi hotellet jag bodde på senast, Goldener Falke, körde vi trappträning a'la Felix Magath påväg upp till Schloss Heidelberg. Efter att ha åmat oss över alla koreanska och amerikanska turister kände vi oss redo för Sandhausen. S-bahn ut, gratis med våra biljetter, och sedan buss till arenan från Bahnhof i St. Ilgen/Sandhausen.
Redan i bussen insåg vi hur liten klubben och byn var, ty bussen var inte alls full. Ett ganska behagligt lugn utanför arenan gjorde oss tillfreds, men när vi väl klev in och insåg att vi stog mitt bland Sandhausens "Ultras" blev vi någorlunda förundrade. Var vi de första svenskar som någonsin satt sin fot på ståplats i Sandhausen? Måhända. Känns underligt annars. Vi var garanterat de första svenskarna som åkt till Heidelberg bara för att se SVS1916. Intressant nog var det bra stämning bland de kanske 400 på ståplats när de växelsjöng med motsatta sidans ståplats. Deras grävling till maskot och "Wir sind die Farben unser Nation" är vad man minns bäst från pre-game. Matchen var välspelad. Detta var kvalitetsmässigt något helt annat än FCK-Aue, men även här slutade matchen mållöst. Vi kunde knappt förstå det, även om oraklet Wollin med ordentlig säkerhet förutspått detta redan på torsdagen. Sensationellt. Skulle ha kunnat lura greker i Delfi på antiken, den.
Tre matcher- 0-0, 0-0, 0-0. Det var sannerligen svårt att tro. Ingen bra marknadsföring för Bundesliga och Zweite, men någonting man minns. Sandhausen är ett av lagen med minst arena och minst ort i de tre högsta ligorna, så att Sandhausen kunde spela så väl var en chock. Det är även anmärkningsvärt att klubben är där de är, men det känns också som en sådan klubb man utan tvekan skulle kunna tänka sig säga detta om:
"Ah, du vet Sandhausen!"
"Va, vilka?"
"SV Sandhausen! De var uppe i andraligan för ett decennie sedan."
"Vad i helsike gjorde de där? Känns hemma i Oberliga."
Dock! Grattis till etthundra år som klubb Sandhausen, det är alltid kul med sagoberättelser som denna, speciellt i en sådan mytomspunnen stad som Heidelberg.
