SvenskaFans-panelen
2015-11-11 15:30
Jonas Dahlquist: Vilken sorts fotboll vill vi ha?
51-procentsregeln är alltid omdebatterad. För eller emot?
Jonas Dahlquist
7 kommentarer
51-procentsregeln är ganska så omdebatterad inom svensk idrott, och eftersom fotboll är den största sporten är det där den har debatterats mest. För eller emot? Ja, det beror mest på vad för sorts fotboll vi vill ha.
Föreningar anslutna till RF (Riksidrottsförbundet) har länge fått bolagiseras, men då med förbehållet att den ursprungliga idrottsföreningen ändå ska ha kontroll över 51 procent av rösterna – vilket innebär att medlemmarna har större inflytande än eventuella aktieägare.
Skräckexemplen som brukar tas upp när 51%-förespråkarna hävdar sin sak är förstås Red Bull Salzburg (i allmänhet), Milton Keynes Dons (som kidnappade Wimbledon) samt Cardiff (vars ägare bytte klubbmärke och tröjfärger), men det finns förstås flera mindre spektakulära exempel på där medlemmar och supportrar har gått bananas och tvingats se på vad majoritetsägaren gör med deras favoritklubb.
De som propagerar för att en ägare ska kunna ta full kontroll över en förening har inte lika tydliga exempel, men det finns förstås en stor mängd klubbar runt om i Europa som har det mycket bättre, resultatmässigt och ekonomiskt, under en stenrik ägare. Paris Saint-Germain, Manchester City och Chelsea kan ju vara sådana, om än inte applicerbara på Allsvensk nivå. Det finns hur som helst ganska många klubbar som räddats från konkurs (och utrotning) av enskilda välgörare.
Frågan blir då den som redan har ställts – vad vill vi ha för sorts fotboll? Vissa är nöjda med den Allsvenska och Superetta som vi har nu. Spektakulär och känslomässigt välmående på ett nationellt plan, men med klar förbättringspotential vad gäller mätbara framgångar ur ett Europaperspektiv, eller så föredrar man en fotboll där en handfull svenska klubbar skulle kunna ha möjlighet att etablera sig på ungefär samma nivå som t.ex. holländska och belgiska klubbar, och som på så sätt skulle höja kvaliteten på - framför allt - Allsvenskan.
Sett till intresse är svensk fotboll idag enormt stark, och även om det med all säkerhet skulle gå att kräma ur några procent till från biljettintäkter, TV-kontrakt och sponsorpengar är det ändå en bit från vad som skulle behövas för att revolutionera de svenska klubbarnas slagkraft och få Allsvenskan att bli en topp 15-liga i Europa (just nu rankad på 20:e plats, bakom bl.a den cypriotiska, den tjeckiska och den polska ligan, trots MFF:s CL-avancemang).
I en fråga som ofta framställs som svart eller vit är läget nog snarare lite ljusgrått. Det ligger idrottens natur att vilja mer, bli bättre och nå längre – samtidigt är den känslomässiga delen så viktig för supportrarna till klubbarna att de inte vill sätta den på spel för att kanske nå längre i ett Europaspel med lite bättre spelare på planen än vad som är fallet nu.
Så när vi diskuterar svensk fotbolls framtid måste vi först kunna besvara frågan: Vad vill vi ha för sorts fotboll?
*****
Vår gästredaktör Jonas Dahlquist återkommer med fler texter under veckan och deltar i FanTV under torsdagen. Läs mer om SF-panelen här.
Föreningar anslutna till RF (Riksidrottsförbundet) har länge fått bolagiseras, men då med förbehållet att den ursprungliga idrottsföreningen ändå ska ha kontroll över 51 procent av rösterna – vilket innebär att medlemmarna har större inflytande än eventuella aktieägare.
Skräckexemplen som brukar tas upp när 51%-förespråkarna hävdar sin sak är förstås Red Bull Salzburg (i allmänhet), Milton Keynes Dons (som kidnappade Wimbledon) samt Cardiff (vars ägare bytte klubbmärke och tröjfärger), men det finns förstås flera mindre spektakulära exempel på där medlemmar och supportrar har gått bananas och tvingats se på vad majoritetsägaren gör med deras favoritklubb.
De som propagerar för att en ägare ska kunna ta full kontroll över en förening har inte lika tydliga exempel, men det finns förstås en stor mängd klubbar runt om i Europa som har det mycket bättre, resultatmässigt och ekonomiskt, under en stenrik ägare. Paris Saint-Germain, Manchester City och Chelsea kan ju vara sådana, om än inte applicerbara på Allsvensk nivå. Det finns hur som helst ganska många klubbar som räddats från konkurs (och utrotning) av enskilda välgörare.
Frågan blir då den som redan har ställts – vad vill vi ha för sorts fotboll? Vissa är nöjda med den Allsvenska och Superetta som vi har nu. Spektakulär och känslomässigt välmående på ett nationellt plan, men med klar förbättringspotential vad gäller mätbara framgångar ur ett Europaperspektiv, eller så föredrar man en fotboll där en handfull svenska klubbar skulle kunna ha möjlighet att etablera sig på ungefär samma nivå som t.ex. holländska och belgiska klubbar, och som på så sätt skulle höja kvaliteten på - framför allt - Allsvenskan.
Sett till intresse är svensk fotboll idag enormt stark, och även om det med all säkerhet skulle gå att kräma ur några procent till från biljettintäkter, TV-kontrakt och sponsorpengar är det ändå en bit från vad som skulle behövas för att revolutionera de svenska klubbarnas slagkraft och få Allsvenskan att bli en topp 15-liga i Europa (just nu rankad på 20:e plats, bakom bl.a den cypriotiska, den tjeckiska och den polska ligan, trots MFF:s CL-avancemang).
I en fråga som ofta framställs som svart eller vit är läget nog snarare lite ljusgrått. Det ligger idrottens natur att vilja mer, bli bättre och nå längre – samtidigt är den känslomässiga delen så viktig för supportrarna till klubbarna att de inte vill sätta den på spel för att kanske nå längre i ett Europaspel med lite bättre spelare på planen än vad som är fallet nu.
Så när vi diskuterar svensk fotbolls framtid måste vi först kunna besvara frågan: Vad vill vi ha för sorts fotboll?
*****
Vår gästredaktör Jonas Dahlquist återkommer med fler texter under veckan och deltar i FanTV under torsdagen. Läs mer om SF-panelen här.
