Jag kan ha nämnt det i någon annan krönika, men jag råkar tillhöra den där tursamma skaran som har ett lyckligt äktenskap. Det beror sannolikt på mer tur än skicklighet, eller snarare mer på min fru än på mig, men efter åtta år tillsammans med min älskade Jeanette är jag i alla fall klar över att jag har det oförskämt bra.
Många av oss vet ju hur det kan vara annars i förhållanden som är i uppförsbacke. Man strävar på, man försöker hitta lösningar, men det blir bakslag och besvikelser och det tär på ens välbefinnande och och sätter spår i det mesta i livet.
De är måhända klyschigt, och jämförelsen haltar, men i viss mån har relationen till Malmö FF under 2025 understundom känts som ett dysfunktionellt förhållande.
Det finns givetvis grader i helvetet och för oss som var med 1999 när vi åkte ur allsvenskan är årets fiasko en västanfläkt. Då var MFF som en svårt grälsjuk partner som hade supit bort både jobb och besparingar, medan MFF idag mer är som en lat, lynnig slarver som har slutat att bjuda till i relationen.
Oavsett vilket, och det är här jämförelserna med kärleksrelationer med en annan människa tar slut, finns inte möjligheten att lämna MFF. Kärleken och lojaliteten till ett lag finns ju kvar även när det går helt åt helskotta och man får helt enkelt ta det onda med det goda.
I år har det som sagt blivit lite mycket av det förstnämnda och det tär på en och det tar bort lite av glädjen med fotboll. Kanske är det extra svårt att hantera för oss som är bortskämda med titlar och serieledningar. Att plötsligt en säsong vara helt bortkopplade från toppen känns inte bara tråkigt, utan faktiskt helt onormalt.
Just därför är det så oerhört skönt att äntligen få känna den där passionen blossa upp igen med full kraft och det var vad som hände igår. Utan att gå in på matchdetaljer, de är redan väl skildrade i Fem Snabba och matchrapporten, fanns det väldigt mycket vackert som hände på Stadions smaragdgröna matta igår.
Allra vackrast var, utan konkurrens, Oscar Lewickis ofattbara insats. Jag kommer aldrig att glömma hur denna fina, men helt uträknade, legendar gjorde comeback från start, och med sin språngnick á la Martin Dahlin, fixade MFF:s första poäng i Europa League 2025. Tack Oscar, jag är stum av beundran.
Det var även fantastiskt att se Kenan Busuladzic leka fotboll, att se Melker Ellborg så dominant mot ett så meriterat motstånd och att se ett helgjutet MFF kriga i varje duell och spela både taktiskt och modigt. Det var, helt enkelt, en kväll som tände passionens eld i en, tills nu, väldigt trött relation.
Jo, jag vet, det slutade i moll, men även där kände jag något nytt. I stället för att bli förbannad och och sur på laget kände jag i stället bara ett stort jäkla medlidande. Vi led tillsammans, vi hade förtjänat bättre och alla hade gjort sitt yttersta men det blev ingen seger.
Sådant händer, men den här smällen tar vi tillsammans och vi vet plötsligt igen att vi fortfarande har glöden och förmågan och vi skall fortsätta att bygga på det här. Tack Farbror Lewicki och resten av pågarna för att vi orkar tro på oss igen.
Idag för elva år sedan åkte jag och Ted Svensson hem från Madrid efter att ha följt MFF för Himmelrikets räkning under CL-mötet med Atletico Madrid. En fantastisk Camp som var som allra häftigast när två tusen MFF-supportrar tog över Plaza Mayor på matchdagen. Här är slutorden i Camp Duran Duran-bloggen.
Veckans låt tillägnar jag, såklart, Oscar Lewicki. Här är Hal Ketchums vackra Old Soldiers.
