I söndags gjorde AIK exakt vad som förväntades av de, nämligen att förlora Stockholmsderbyt mot Hammarby. Dagen efter gjorde Mjällby någonting ännu mer väntat. De besegrade IFK Göteborg på bortaplan och bärgade hem sitt första SM-guld genom tiderna. Det bara att lyfta på hatten, och skicka sina svala sympatier till blåvitt som för tredje gången tvingas bevittna en annan klubbs guldfirande på sin hemmaarena.
AIK var den första att mäkta med den bedriften. Året var 2009, fem år efter att klubben kraschat ner i superettan med en tom kassakista och en saftig baksmälla från festligheterna i Champions League. Under åren fram till guldsäsongen hade man varit på luppen att vinna Allsvenskan som nykomling. Två raka femteplaceringar följde och sportchef Ola Andersson valde därmed att ge den populära Rikard Norling sparken, ett beslut som slutändan tvingade bort han själv från klubben. I samma veva fick även VD Charlie Granfelt lämna sin post.
Trots stormarna, eller kanske tack vare dem, kunde AIK fira SM-guldet på Gamla Ullevis söndersprungna plan en sen höstkväll. När Mjällby gjorde detsamma 16 år senare var det med en helt annan historia i ryggsäcken.
Mjällbys resa till guldet tog också avstamp i de lägre serierna, fast ännu längre ner. 2018, samtidigt som AIK firade sitt senaste SM-guld, vann Mjällby division 1 södra överlägsen stil - bara två år efter att man var nära att åka ur samma serie. Året därpå vann man superettan av bara farten och efter återkomsten till allsvenskan har placeringarna bara blivit bättre och bättre.
Klubbens ordförande Magnus Emeus har tillskrivit en stor del av framgångarna till den japanska tankeläran Kaizen, eller ”ständig förbättring” som han kallar det. Det spelar ingen roll om det handlar om antalet löpmetrar eller antalet gånger som klubbstugan städas. Allting inom verksamheten ska alltid förbättras, om en i små doser och i lagom takt. Tanken är att det till slut ska generera framgång även på planen. Vi kan lugnt säga att det har funkat.
Låter det som ett tankegods som AIK har anammat? Nej, inte direkt. Gnagets approach har snarare varit raka motsatsen till den japanska filosofin som Blekingelaget gjort till sin. Istället för små, successiva förbättringar ska det gå snabbt, spikrakt uppåt - oavsett vart ifrån avstampet sker. Det finns väldigt lite utrymme för perioder utan framgång.
AIK:s treårsplan som presenterades efter helvetesåret 2023 visade på några tendenser till ett mer långsiktigt tänk. 2024 skulle träningskulturen förändras, 2025 skulle truppvärdet förädlas. 2026 är tanken att den tredje och sista punkten ska bli verklighet, nämligen resultatoptimering.
Verkligheten har varit lite mer bakvänd. Redan 2024 optimerade AIK resultat såpass mycket att man slutade trea. 2025 har det börjat göras reala försök till att öka truppvärde, men än så länge finns det ytterst få enskilda spelare som idag skulle inbringa storkovan. Till nästa säsong kan AIK återigen stå med en ny sportchef (eller vad nu kommer kalla den positionen) och en ny chefstränare. Knappast optimala förutsättningar för en säsong där det ska resultatmaximeras.
Eller så är det perfekta förutsättningar. AIK:s logik kopplad till framgång är inte en uppåtgående japansk trappa med många små steg. Den är snarare en hiss som ibland går spikrakt uppåt, ibland faller okontrollerat rakt ner och ibland sitter fast mellan våningarna.
Men om det är någonting som årets allsvenska visat så är det att den approachen inte är ett framgångsrecept på lång sikt. Seriesegrarna Mjällby är inte det enda exemplet. Hammarby kommer med stor sannolikhet sluta två för andra året i följd och till 2026 får man se de grönvita som en av favoriterna. GAIS är påväg att norpa åt sig tredjeplatsen, efter att ha slutat sexa som nykomling förra året.
Det finns en logik i att dessa klubbar har nått framgång. När AIK når framgång känns det mer som en slump än en produkt av något styrdokument eller en tydlig vision.
