Kärlek, sorg och seger

I lördags sprang elva vitklädda herrar ut på Borussia-Parks gräsmatta, bärandes Mönchengladbachs vackra hemmauniform och spelade ut sitt fulla register. Werder Bremen med anfallsesset Pizzaro i spetsen stod på andra sidan planhalvan, men motståndarna fick se sig utspelade av ett motiverat hemmalag.

Tobias Süttenbach

I en annan del av Tyskland mår en person så dåligt att han försöker ta sitt liv. Han heter Babak Rafiti, till yrket är han fotbollsdomare men framförallt är han en människa som förtjänar allt stöd han kan få.

Gladbach fortsätter att imponera i ligan och var ett helt fantastiska i 90 minuter mot Bremen. Försvarsspelet lett av Dante har varit det som imponerat mest under säsongen. Men i den här matchen skulle det vara anfallsspelet som fick en att höja på ögonbrynen. Chanser skapades på löpande band och dirigenten för dagen var Marco Reus som var iblandad i det mesta framåt och gjorde tre mål själv.

Glädjen var stor bland hemmafansen när domaren blåste av matchen. Den bästa insatsen i år var ett faktum. Jag själv var oerhört glad och började genast drömma om större saker för klubben, kanske en Champions League plats, kanske en titel, kanske…

När man sedan får läsa om Babak Rafiti och vad som utspelades sig i hans liv under samma eftermiddag då sätter man allt i perspektiv. Fotbollen kändes i stunden helt oviktig och matchen som jag jublat högt åt var för tillfället bortglömd.

Fotboll är för mig den ultimata konstformen och den ger så mycket glädje runt om i världen, så det tar extra hårt när något sorgligt sker runt sporten.

Jag hoppas att Babak Rafiti hittar tillbaka till sin glädje och att vi får se han på en fotbollsplan igen som en starkare människa.

Jag vill även passa på ett skänka en tanke till Liverpoolmålvakten, Brad Jones med familj som förlorade sin femårige son Luca i kampen mot leukemin.

En fotbollshelg med mycket blandande känslor är över. Jag hoppas nästa helg inte blir lika uppskakande.

Vila i frid Luca!