Per Frick var efter matchen, förvisso i affekt, helt säker på att Värnamos mål kom sig av en arrogans inom Elfsborg. Att alldeles för många av utespelarna ansåg gästerna för ofarliga för att kräva en defensiv insats av alla. Jag tror att han har rätt.
Efter 1-0 slappnade vi av litegrann. Antagligen i den felaktiga uppfattningen att Värnamo, som prenumererat på jumboplatsen hela säsongen, skulle ge upp vid motgång och bara lägga sig platt för våra europeiska ambitioner.
Förvisso inte en helt osannolik möjlighet. Lag som upprepade gånger mött motgångar kommer svara negativt på situationer där motgångarna åter tycks drabba dom. Det är också sant att det motsatta kan ske och ett lag som en man kan i motgång vägra låta det hända igen.
Det senare sker naturligtvis lättare om motståndarna låter visa att man inte går för vinsten med all den kraft som sig bör. Kalla det att dom slappnar av eller ännu tydligare att dom ger upp kampen av den enkla anledningen att dom har medgång. Den arrogans just detta innebär förtjänar att straffas och visst smällde det till inte bara en utan två gånger.
Jag har sagt det förut och jag kommer säga det så många gånger som det behövs: slappna av kan du göra när vi leder med fyra mål på en kort tilläggstid. I alla övriga scenarier hålls skärpan uppe och kampen är så hård som motståndet kräver. Allt annat är ärligt talat respektlöst. Mot klubben, supportrar och mot dom som sitter på bänken och vet att dom minsann inte skulle nedlåta sig till en sådan dumhet.
För övrigt så har Per Frickadona Frick gjort mål för Elfsborg i tolv raka säsonger i högsta ligan. Jag säger det igen: när han pensionerar sig bör hans nummer göra detsamma. Och kanske skall hans ansikte finnas på en vägg någonstans.
För övrigt gäller detsamma för Johan Larsson.
