Johan Larsson kommer ifrån Kinna. Själv kommer jag från en liten by som heter Holsljunga men jag har bott i Skene i snart större delen av mitt liv varför det alltid känts som en speciell sak att lagkaptenen sprungit ur grannsamhället. När han sedan, efter debuten 2010, visade sig vara en så skicklig spelare, en kämpande Elegant, tog det inte lång tid innan han steg till ett starkt favoritskap hos både mig och min far.

Vi tog till att kalla honom för Maratonmannen för under den första sejouren var det inte många matcher han inte spelade och när han inte var på planen då märktes det alltid. Han var den som aldrig gav upp så länge det fanns tid kvar på klockan.

Den som alltid sprang allt han hade alltid med någon form av extratank för att orka till och med när han borde varit slut.

Den som ett antal gånger lyckats med konststycket att på volley sätta avgörande sista-minuten-målet.

Den som ständigt försökte och drev på och gjorde allt för att lyfta sig själv, lagkamraterna och hela klubben.

En ärlig människa som inte räddes för att uttrycka sin åsikt, framförallt när adrenalinet pumpade. Johan Larsson har aldrig varit en osynlig spelare och med tiden utvecklats till en symbol för Elfsborg och den pondusen har kanske inte alltid uppskattats av alla.

Jag tror att han tillsammans med Thelin fick klä skott för att det gått dåligt i slutet av vår förre tränares period i klubben. Och som symbolen för laget fick han stryka på foten och hans tid på bänken blev det tydligaste tecknet på att en ny tränare tagit över.

Säga vad man vill om Hiljemark men hanteringen av Johan Larsson var inte snygg och den kommer alltid leva kvar som en skamfläck i vad jag fortfarande hoppas skall bli en lång och mycket framgångsrik tränarkarriär.

Nu är det i alla fall gjort.

Vår kapten Johan Larsson har lämnat Borås Arena som spelare för sista gången och äntligen fått den uppskattning han så väl förtjänar. Eller åtminstone till en viss del. I min värld så förtjänar Johan Larsson att få sitt porträtt på Borås Arenas yttervägg tillsammans med Anders Svensson. Hans gärning för klubben i med- och motgång, i ledarskap och kampanda gör honom självklart lämpad för en sådan ära.

Johan Larsson är inte en spelare som ens skall riskeras att bli ett dimmigt minne om några år, det vore en skymf inte bara mot honom utan också mot hela vårt motto.  För är det något som kaptenen stått för genom alla år och inte minst när han förpassades till en fjärran avbytarbänk så var och är det Vi tillsammans.

Johan Larsson, min kapten, tack.