Tyskland
2022-07-31 23:30
Krönika: Framtiden ljus trots rådande finalmörker
Så nära, men ändå så långt borta. Men mitt i alla finaltårar bör det i det tyska hjärtat ändå infinna sig en stolthet och lättnad över ett lag som efter flera tuffa år börjar gå tillbaka till den stormakt man en gång var.
Adam Fischer
När jag, under slutet av 2000-talet, började följa damfotbollen var Tyskland känt som den konstanta “Sverigedödaren”. Men det var inte bara för Sverige som “DFB Frauen” vållade problem. Med spelare som Nadine Angerer, Inka Grings och superstjärnan Birgit Prinz var det tyska laget en mardröm att möta och under Silvia Neids ledning vann man allt som gick att vinna: OS, VM och EM, det sistnämnda tre gånger om.
Efter OS-guldet i Rio valde Neid att kliva av och ersättaren Steffi Jones fick minst sagt stora skor att fylla, vilket hon inte heller lyckades med. I takt med att Neid lämnade inledde detta landslag en ordentlig generationsväxling vilket också kan vara en förklaring till att EM 2017 slutade med uttåg i kvarten och Jones valde därmed att lämna. För ersättaren Martina Voss Tecklenburg gick det inte mycket bättre, då Tyskland 2019 fick lämna VM i Frankrike efter just kvartsfinal, vilket också ledde till ett missat OS. Allt mer såg det ut som att “DFB Frauen” höll på att ta slut som stornation.
När mittfältsgeniet Dzsenifer Maroszans knä i våras stoppade henne från EM, och när dessutom Melanie Leupolz valde att tacka nej, stod Tysklands trupp utan de stora affischnamnen och med två svaga mästerskap i ryggen var det i stort sett ingen som trodde på Voss Tecklenburgs tjejer. I England fanns Beth Mead, i Nederländerna Vivianne Miedema, men vem hade Tyskland? Jo, en anfallare från staden Witten vid namn Alexandra Popp som vid 31 års ålder gjorde sin EM-debut. I skymundan klev hon fram och gjorde en debut av sällan skådat slag. En ledare som gjorde mål i varje match hon ställde upp i där två fullträffar i semin förde laget till final. Men styrkan att drämma in sex mål kan dock inte jämföras med den mentala styrka som hon visade i finalen när skadan tvingade henne att tacka nej kort innan avspark. Att tvingas tacka nej till sitt livs största uppgift när man vet att man kanske kanske hade kunnat bita ihop visar prov på enorm styrka och laganda. Något som Ronaldo verkligen inte visade under finalen 1998 när han släpade runt som en zombie och mer var en belastning än tillgång .
I Popps frånvaro tappade Tyskland sitt främsta offensiva vapen och istället var det Lina Magull som klev fram i offensiven och passande nog var det också hon som fick kvittera och se till att finalen levde ett tag till. Att det inte räckte ända fram känns, och ska kännas, tung ur ett tyskt perspektiv. Något som också lägger extra bitter smak på sauerkrauten är såklart den uteblivna straffen, Magulls ramträff i andra halvlek och delvis också de försvarsmissar som ledde till det avgörande målet.
Att man som underdog stormar igenom dödens grupp och tar sig hela vägen till final kan förklaras med en försvarsmur av stål, flera spelare som kan kliva fram och men framför allt en enorm lagkänsla visar att “DFB Frauen” förhoppningsvis har en mycket spännande framtid till mötes. Man har fått en stabil målvakt i Merle Frohms, en värdig arvtagare till gamle stjärnan Angerer. Dessutom en mittfältsgeneral vid namn Lena Oberdorf som trots endast 20 år på nacken spelar så modigt, är fullständigt hänsynslös och har utvecklats till en mur som laget kommer ha nytta av i framtiden.
Damfotbollens utveckling går i en svindlande fart och det är nu fler lag än någonsin som visar sig på den stora scenen. Men att efter en tung svacka ändå komma tillbaka och i denna konkurrensen vinna ett EM-silver visar att man inte lever på gamla meriter utan att man jobbat vidare och byggt upp ett väldigt starkt kollektiv. Det Tyskland visat under dessa veckor bådar gott inför framtiden och gör det möjligt att säga:
Wir sind Zurück!
Efter OS-guldet i Rio valde Neid att kliva av och ersättaren Steffi Jones fick minst sagt stora skor att fylla, vilket hon inte heller lyckades med. I takt med att Neid lämnade inledde detta landslag en ordentlig generationsväxling vilket också kan vara en förklaring till att EM 2017 slutade med uttåg i kvarten och Jones valde därmed att lämna. För ersättaren Martina Voss Tecklenburg gick det inte mycket bättre, då Tyskland 2019 fick lämna VM i Frankrike efter just kvartsfinal, vilket också ledde till ett missat OS. Allt mer såg det ut som att “DFB Frauen” höll på att ta slut som stornation.
När mittfältsgeniet Dzsenifer Maroszans knä i våras stoppade henne från EM, och när dessutom Melanie Leupolz valde att tacka nej, stod Tysklands trupp utan de stora affischnamnen och med två svaga mästerskap i ryggen var det i stort sett ingen som trodde på Voss Tecklenburgs tjejer. I England fanns Beth Mead, i Nederländerna Vivianne Miedema, men vem hade Tyskland? Jo, en anfallare från staden Witten vid namn Alexandra Popp som vid 31 års ålder gjorde sin EM-debut. I skymundan klev hon fram och gjorde en debut av sällan skådat slag. En ledare som gjorde mål i varje match hon ställde upp i där två fullträffar i semin förde laget till final. Men styrkan att drämma in sex mål kan dock inte jämföras med den mentala styrka som hon visade i finalen när skadan tvingade henne att tacka nej kort innan avspark. Att tvingas tacka nej till sitt livs största uppgift när man vet att man kanske kanske hade kunnat bita ihop visar prov på enorm styrka och laganda. Något som Ronaldo verkligen inte visade under finalen 1998 när han släpade runt som en zombie och mer var en belastning än tillgång .
I Popps frånvaro tappade Tyskland sitt främsta offensiva vapen och istället var det Lina Magull som klev fram i offensiven och passande nog var det också hon som fick kvittera och se till att finalen levde ett tag till. Att det inte räckte ända fram känns, och ska kännas, tung ur ett tyskt perspektiv. Något som också lägger extra bitter smak på sauerkrauten är såklart den uteblivna straffen, Magulls ramträff i andra halvlek och delvis också de försvarsmissar som ledde till det avgörande målet.
Att man som underdog stormar igenom dödens grupp och tar sig hela vägen till final kan förklaras med en försvarsmur av stål, flera spelare som kan kliva fram och men framför allt en enorm lagkänsla visar att “DFB Frauen” förhoppningsvis har en mycket spännande framtid till mötes. Man har fått en stabil målvakt i Merle Frohms, en värdig arvtagare till gamle stjärnan Angerer. Dessutom en mittfältsgeneral vid namn Lena Oberdorf som trots endast 20 år på nacken spelar så modigt, är fullständigt hänsynslös och har utvecklats till en mur som laget kommer ha nytta av i framtiden.
Damfotbollens utveckling går i en svindlande fart och det är nu fler lag än någonsin som visar sig på den stora scenen. Men att efter en tung svacka ändå komma tillbaka och i denna konkurrensen vinna ett EM-silver visar att man inte lever på gamla meriter utan att man jobbat vidare och byggt upp ett väldigt starkt kollektiv. Det Tyskland visat under dessa veckor bådar gott inför framtiden och gör det möjligt att säga:
Wir sind Zurück!
