Sportsligt var det dock allt annat än perfekta förutsättningar. Och det märktes tydligt redan innan avspark. För Kosovos supportrar dominerade. De hördes mest och syntes överallt - både utanför arenan innan match och på arenan under match. Segervissa redan innan matchen. Samtidigt hördes busvisslingar från svenska supportrarna när JDT ropades ut när startelvan presenterades. Men trots fiasko i Kosovo och en färsk förlust mot Schweiz fanns det ändå en förväntansfull och laddad spänning i den görgoa göteborgska kvällsluften. Men det berodde nog mer på att det var 17 år sedan senaste matchen i Göteborg, än att folk faktiskt trodde på revansch.
För redan tidigt i matchen såg det precis ut som många troligtvis hade fruktat och anat på förhand. Sverige stod stilla, missade passningar och såg lika borta ut som en stockholmare som försökte ta rätt på Gamla Ullevi och Ullevi. Samtidigt såg Kosovo taggade, rappa och farligare ut än en göteborgare vid luftgevären på Lisebergs femkamp.
Och precis som i tidigare matcher i VM-kvalet kunde motståndarna rinna igenom mittfält och press utan problem. Det såg nästan lika ihåligt som den stora jordgloben utanför Ullevi. En kvart in pressade ändå Sverige på ordentligt för första gången och lyckades faktiskt skapa ett par farliga lägen. Då vaknade publiken också. Men Kosovo lät mest. Fortfarande.
Sen hände som inte fick hända, men som många trodde skulle hända. Kosovo tog ledningen. Ullevi exploderade. Bortabänken exploderade och Kosovo-sektionen firade med rökbomber.
Nya busvisslingar i paus. Nu ännu mer högljudda. Den göteborgska publiken, som innan matchen varit så taggade, kändes i paus helt uppgivna. Hur dags gick nästa spårvagn hem? Hur många matcher till ska JDT få egentligen? Det var frågorna som troligtvis dominerade samtalen i pausen på Ullevi. Det snarare än vilka som skulle göra mål i en vändning i andra halvlek. Var det någon som trodde på det?
Sverige försökte vända i andra halvlek. Nåja, försökte kanske är att ta i? De fortsatte med sin svaga och förvirrande “JDT ball”. Det skapades några chanser, men kändes trots det aldrig riktigt nära. Precis som Sveriges chanser till VM-spel. För Sverige får nog vänta ytterligare fyra år på spel i VM, och Göteborg ett X antal år tills landslaget är tillbaka i stan igen. Troligtvis ser det bättre ut då, för sämre kan det faktiskt inte bli.
