Måndag 13 oktober 2025, kl 22:37, Ullevi i Göteborg.
Den nederländske domaren Danny Makkelie sätter pipan i munnen och blåser av. Majoriteten av de 36 571 som tagit sig till Ullevi, har redan sedan länge lämnat. Läktarna är halvfulla, om ens det. Och det enda som hörs av de svenskar som är kvar inne på Ullevi är höga burop.
Själv åkte jag till Göteborg och gick på matchen med en kompis därifrån. vid slutsignal satt vi bara tysta en stund, utan att säga ett ord. Vi gick ut i den kalla tvågradiga göteborgsnatten, och bara gick och gick, tyst. Jag skulle till mitt hotell, han skulle ta spårvagnen hem från centralen, en väg som bara är ca 1,5 km, men det kändes som en timme. Jag bara gick tyst, och tänkte: vafan händer, vafan pågår? Vi sade ingenting till varandra.
Sverige hade förlorat, mot Kosovo med 0-1 hemma på Ullevi i Göteborg. Detta efter ett mål av Fisnik Aslani i den 32:a minuten. En match där vi inte klarade av att skapa eller få till något vettigt överhuvudtaget. Det var som att vi var handlingsförlamade. Ändå hade vi en startelva med bland annat Viktor Gyökeres, Alexander Isak, Yasin Ayari, Lucas Bergvall, Isak Hien, Victor Nilsson Lindelöf och Viktor Johansson i mål. Med andra ord typ det bästa vi kunde ställa upp med. Ändå funkade inget och efter 4 matcher i VM kvalgruppen så hade vi bara 1 poäng, och även två förluster mot Kosovo, både denna kväll på Ullevi och en månad tidigare i Pristina, förlust med 2-0. Det kändes helt och fullständigt omöjligt och uteslutet att fortsätta med detta. Det går inte.
En dag senare, den 14 oktober fick Jon Dahl Tomasson sparken. JDT som tillsattes i början av 2024 med löfte om att vi skulle satsa på att spela offensiv, rolig fotboll, göra något nytt, utveckla spelet med inspiration av nederlänsk filosofi, som JDT var bekant med efter sina år där. Med 1,5 år kvar till VM kvalets början kändes det ju spännande, och fullt rimligt att vi skulle lyckas med detta. Först hade vi fyra träningslandskamper mot Portugal borta, Albanien hemma, Danmark borta och Serbien hemma. Gyökeres gjorde visserligen det första målet under JDT, men det när vi redan ligger under med 4-0 i Guimaraes, i en match som slutar 5-2 till Portugal. En rätt krampaktig kämpavinst mot Albanien, och förluster mot Danmark och Serbien senare, så stod vi där med 1 vinst och 3 förluster på JDT:s första matcher, och det såg inte direkt så positivt ut. Vi såg inte utvecklingen speciellt mycket.
Upp och ner, ner och upp för JDT
Men ok, Nations League, det första viktiga steget, då det gäller, kanske går det bättre nu, gäller att vinna gruppen bara. Det gjorde vi enkelt, 5 vinster , 1 kryss och 1:a i den gruppen och uppflyttade. Men inte kunde man dra speciellt mycket slutsatser av det, eftersom gruppen bestod av Slovakien, Azerbajdzjan och Estland. Och det var ju mycket som inte alls såg speciellt förtroendeingivande ut heller. Vi är nära att släppa in mål direkt efter någon minut bara i första matchen mot Azerbajdzjan borta, om det inte vore för en jätteräddningsparad av Johansson. Mot Estland hemma i nästa match gör vi 3-0 i första halvlek, men sedan klarar vi inte att få hål på estländarna mer, trots en man mer i en halvtimme. Och utöver, en riktigt riktigt bra första halvtimme borta mot Slovakien, där vi gör 2-0 och spelar ut dem (och ändå lyckas vi inte hålla i det, och tappar vi till 2-2 i andra halvlek), och en ok och stabil vinst mot Slovakien hemma där vi i praktiken säkrade gruppsegern, är det ju inget som direkt imponerar jättemycket. Vi gör 6 mål på Azerbajdzjan hemma, Gyökeres gör 4 mål, men det är ändå Azerbajdzjan. Men visst vi vann gruppen, som vi skulle. Det medförde också att vi hade en playoffplats säkrad i VM-kvalet, om vi då mot förmodan inte skulle sluta top 2 i VM kvalgruppen. Men i en grupp med Schweiz, Slovenien och Kosovo, kändes det inte så sannolikt att den skulle behövas.
Vi går in i 2025 och vet att vi återigen har ett helt halvår att bara träna, spela vänskapsmatcher, och få ihop spelet, eftersom vi lottats i en fyrlagsgrupp och därmed ska börja kvalet på hösten först.
Vi börjar 2025 med att på fullaste allvar förlora en vänskapsmatch mot Luxemburg, som vi ju slog med 8-0 i VM-kvalet 2017 till VM 2018. Vad pågår?
Tre dagar efter det slår vi Nordirland hemma med 5-1. I juni åker vi då till Budapest för att möta Ungern i en till synes riktigt tuff bortamatch. Den vinner vi med 2-0 efter mål av Benjamin Nygren och Anthony Elanga, och gör en jättebra match. Vi följer upp det med att göra 4 mål på Algeriet på en timme och leda med 4-0 på hemmaplan. Matchen slutar 4-3 efter att vi släpper in 3 mål på sista halvtimmen. Ojämnheten och lägstanivån på laget är på en ny nivå. Och det är med denna bakgrund som vi ska in i VM-kvalet på.
Och absolut, det börjar ju faktiskt ganska bra, då jag tycker att vi i stora stycken gör en bra första match mot Slovenien borta, gör 1-0, gör 2-1, ska vinna matchen, starkt och bra, och bra start, men så gör vi såklart bort oss i organisationen och försvaret och släpper in 2-2 i 90+1. Och då är ju hela den insatsen raderad, i ett VM kval där allt handlar om poängen. Vi åker sedan ner till Pristina och ska möta Kosovo och känner, här ska vi ju i alla fall bara vinna, och så får vi ta det därifrån sen. Istället ligger backlinjen svinhögt, otroliga ytor mellan lagdelarna och vi är chanslösa i kontringarna mot oss, och har släppt in 2 snarlika mål på en kvart och ligger under med 2-0 i paus. Det var väl just här, i denna match man först började helt fullständigt tappa hoppet om hela JDT-projektet.
Det satt inte alls ihop, inte ens mot Kosovo. Vi klarar helt enkelt inte av att spela på det sättet, med såna ytor mellan lagdelarna, så stort ansvar och förtroende på våra mittbackar och innermittfältares löpkapacitet och maxlöpningar. Båda målen såg man tydligt, vi får en kontring emot oss, en spelare som Vedat Muriqi får löpa mot mål fritt och på ett friläge nästan, och det är inte världens snabbaste spelare direkt. Ändå hinner och orkar vi inte, vare sig det är Hugo Larsson eller Hjalmar Ekdal, eller till och med Isak Hien, som alla var i dessa situationer under denna match, det går inte. Ytorna är för stora, blir bara fel, och man hinner inte tillbaka i tid, och hänger inte med. Efter Kosovo borta kände man verkligen att förtroendet för detta projekt var borta helt, detta med JDT kommer inte att gå! Gör vi skiftet och gör rätt för oss nu, så har vi ändå 4 matcher kvar och en chans att lösa detta och klara av det. Men det gjorde vi inte. Vi hade aldrig någonsin officiellt sparkat en förbundskapten (Olle Nordin skulle nog ha invändningar mot detta dock), och det gjorde vi inte nu heller. Istället skulle vi hinna med att förlora med 0-2 hemma mot Schweiz, och efter det var det då dags för denna match mot Kosovo på Ullevi. Efter förnedringen på Ullevi, sade Erik Niva i en Sportbladet Podd “Vi I Sverige sätter ju stolthet vid att vi aldrig någonsin sparkat en förbundskapten, vi får hitta något annat att sätta stolthet vid, för det här går ju inte, det är fullständigt otänkbart”
Äntligen sparken
Och där stod vi sen, dagen efter, den 14 oktober 2025, och vi hade just sparkat en förbundskapten för första gången någonsin, även om det i uttalandet från SvFF hette
“SvFF avslutar Jon Dahl Tomassons uppdrag. SvFF tackar Jon Dahl Tomasson för sin tid som förbundskapten”.
Samma dag så släpptes en exklusiv intervju på Fotbollskanalen, där journalisten Martin Von Knorring hade fått tag på Graham Potter. Von Knorring som jag satt på samma tåg med och träffade på tåget hem från Göteborg. Jag skulle till bistron för att köpa mat, och så satt han där, och skrev intensivt på datorn och ringde intensiva samtal. Kunde sticka emellan och säga hej, men inte visste jag väl då vad han satt inne på och höll på att göra, när nyss uppgifterna om JDT:s avsked precis hade kommit, när jag satt där i SJ-bistron.
Graham Potter som redan var ett namn som ju diskuterades som drömnamn till landslaget när JDT tillsattes, den gången blev det tyvärr inget med Potter. I intervjun som Von Knorring fick till, släppte dock Potter bomben att han absolut skulle kunna tänka sig jobbet som svensk förbundskapten.
“Jag är faktiskt i Sverige just nu, i mitt hus i Sverige. Jag är mellan jobb och lämnade ju precis Premier League. Jag är öppen för allt, egentligen, där jag känner att jag kan hjälpa till. Jobbet som förbundskapten för det svenska landslaget är fantastiskt.
Potter fortsätter:
- Jag har känslor för Sverige. Jag älskar landet och jag älskar svensk fotboll. Jag har mycket att vara tacksam över gentemot svensk fotboll.
- Så ja, det vore en fantastisk möjlighet för mig. Självklart.”
Han betonade även det som Sverige gett honom, i form av 7 år i Östersund mellan 2011-2018, som var starten på hans tränarkarriär och gjorde honom till ett namn som tränare. Detta genom att ta lilla Östersunds FK från division 2 ända till Svenska Cupen-guld, och ut i Europa till slutspel i Europa League, och att slå Arsenal borta på Emirates med 2-1, säsongen 17/18. Det var han enormt tacksam för och att han fått ett förtroende i Sverige, som han inte hade fått i England, innan dess.
Personligen började jag känna lite hopp igen då. Graham Potter är ett namn som jag personligen alltid sett som drömmen till ett svenskt landslag, men det har på samma sätt känts just som en dröm, och för osannolikt för att hända, pga den karriär han haft efter det, med Chelsea-jobb, Brighton som han gjort jättesucce med, och även West Ham nu senast. Men nu när han själv uttalade sig för mig chockartat och som en bomb, att han var intresserad typ, så kände jag att nu måste ju SvFF ringa, tjänstefel annars, ring och hör av med honom. För en gångs skull gjorde SvFF något rätt och bara tre dagar senare, den 17 oktober avslöjade Fotbollskanalen att Potter är nära att ta över som svensk förbundskapten, och att SvFF närmar sig en deal. Detta efter att de varit “på en hemlig blixtvisit i Jämtland", där Potter har ett hus och befann sig. Då kände jag hopp. tre dagar senare, den 20 oktober kallade SvFF till extrainsatt presskonferens i förbundets lokaler, och Graham Potter presenterades som ny förbundskapten. Målet? Ta Sverige till VM. Kort kontrakt, bara över resterande VM kvalet och eventuellt VM.
Omtag med Potter
Och det var en jävla uppgift han stäldes inför alltså.
I princip hade Potter på sig två betydelselösa matcher, de två avslutande matcherna i gruppen, Schweiz borta och Slovenien hemma. Ändå var de inte helt 100% betydelselösa, eftersom det om vi vinner båda två, så kunde vi möjligen säkra andraplatsen och playoff den vägen och enklare väg genom playoffet, den chansen var dock väldigt liten, så matcherna betraktades mest som träningsmatcher i praktiken. Med en kraftigt icke ordinarie och försvagad elva pga skador mm, så blev det en 4-1-förlust borta mot Schweiz, som dessutom hade allt att spela för eftersom de i och med denna vinst säkrade VM platsen. Det var ingen lätt start Potter fick alltså, med att åka bort till Schweiz, tuffaste laget i gruppen, behöva vinna, med försvagat lag, och fyra usla matcher och uselt mentalt läge inför den matchen. Även om Benjamin Nygren gjorde 1-1 mot Schweiz, första målet under Potter som förbundskapten, och det var en rätt så bra första halvlek, som slutade 1-1, så föll vi ihop defensivt i andra! 4-1 var nog i överkant, men hur som helst en klar förlust mot en bra Schweiz. Detta betydde att sista matchen mot Slovenien var helt betydelselös sett till resultatet. Det skulle bli ett playoff ändå för oss, i och med JDT:s Nations League vinst i C-divisionen, och vi kunde inte åstadkomma något i VM kvalgruppen. När dessutom 9 spelare riskerade avstängning i ett playoff vid varning i sista matchen mot Slovenien, så roterades laget ännu mer till den matchen. Matchen mot Slovenien hemma slutade 1-1, och nästan ingen brydde sig, allt, handlade bara om playoffet nu, och att lösa det på bra sätt.
I playoffet skulle Sverige, som kom från Nations League-potten, den lägst rankade, lottas i en semifinal mot antingen Italien, Danmark, Turkiet eller Ukraina på bortaplan. Med tanke på att Ukraina dessutom spelar sina hemmamatcher på neutral plan för tillfället, på grund av Rysslands invasionskrig, så kändes Ukraina som klart gynnsammast. Ukraina lottades den 20 november in i slutspelsträd B, och när VM 94-hjälten Martin Dahlin drog upp lappen som skulle bli Ukrainas motståndare och läste upp ”Sweden”, så jublades det nog en del, på olika håll. I en eventuell playoff-final skulle vi få möta vinnaren av Polen/Albanien, och vi lottades dessutom som hemmalag i den finalen, vilket var en otrolig vinstlott! Kändes som en rätt stor drömlottning sett till förutsättningar. Ukraina borta blir nog inte lätt, sett till situationen de är i som land, och deras kämparglöd. Polen känns sådär med Lewandowski. Men här ska vi inte komma och klaga, vi har fått det rätt så gynnsamt med Ukraina sett till alternativen, var nöjd med det.
Nu var det upp till Potter att ge oss alla förutsättningar och göra det så bra som möjligt, för att klara av detta, och ta Sverige till VM genom att vinna dessa 2 playoff matcher, så enkelt, eller svårt var det, se det som ni vill. Förutsättningarna var i alla fall solklara och tydliga, vinn dessa två matcher och vi är i VM, annars inte. Potters jobb var inte alldeles enkelt eftersom att han inte hade tillgång till spelarna, knappt något alls, utan han skulle enligt egen utsago fokusera på att åka runt i Europa och träffa spelarna och ta en kaffe med dem, och prata. Lära känna dem, förklara hans tankar och filosofi och hur han tänkte ta sig an playoffet. Men tillgång till hela truppen samtidigt, på träningsplanen dessutom, hade han inte det minsta.
I samma veva blev det officiellt att Ukraina matchen kommer spelas i Valencia, Spanien. Detta eftersom de ville spela sina båda matcher, semi och eventuell final på samma ställe, och med Polen i samma playoff träd och en möjlighet till final mellan Ukraina och Polen, där Ukraina isåfall skulle vara hemmalag, då kan den ju inte spelas i Polen, där Ukraina ofta spelat annars. Kändes som en fördel ändå, tycker jag, att det blir Valencia istället.
Skadeskjutet lag
Men ingen fördel ska såklart få komma utan nackdel och bakslag, som det var i denna hela kvalcykel kändes det som. Precis innan jul, den 20 december gjorde Isak mål för Liverpool mot Tottenham borta, men i samband med målet gled Micky van de Ven in med en vansinnestackling helt i onödan på Isak, och Isak behövde utgå ur den matchen, senare kom det fram att Isak brutit benet, och då genast var tveksam till Sveriges VM-playoff.
Läget blev alltså ännu tuffare och sämre för Potter, som redan var utan Kulusevski bland annat som varit ur spel sedan maj 2025 efter en allvarlig knäskada. Någon målvakt tycktes vi inte heller ha, Viktor Johansson hade opererat axeln och var borta, Robin Olsen var 36 år, hade gjort jättemisstag och sett svag ut i VM-kvalet i början med tavlor mot Slovenien och svag insats mot Kosovo borta. Därefter hade Olsen blivit petad av JDT, och därefter bestämt sig för att gå ut och gråta som ett litet barn över att bli petad, och då sluta i landslaget och uttala sig kritiskt till medier om allt och alla, och minsann konstatera att han kommer inte spela i landslaget så länge Jon Dahl Tomasson är kvar som förbundskapten. Med facit i hand har vi väl kanske förstått att Olsen kan ha haft något i sina problem med JDT, när det nu gick som det gick, å andra sidan var den ingen annan som strejkade och slutade i landslaget och vägrade att spela pga detta, så ni får göra vad ni vill av det faktumet och händelseutvecklingen, klart var iallafall att han verkligen inte var någon självklar del av detta landslag längre, som han varit till större del sedan 2016. När prestationerna i Allsvenskan för Malmö också hackade, var det inte alls säkert att han skulle få förtroende av Potter i mål inför detta playoff, om han ens själv skulle vilja.
Därtill hade Jacob Widell Zetterström, som ändå visat sig vara rätt stark och bra i Derby i Championship, och även de landskamper han fått stå dittills, han drog på sig något märkligt virus i januari, och ingen fattade riktigt vad det var för något eller vad som egentligen ens pågick. Ett virus?! Ingen vet. Men detta märkliga virus, höll honom borta i månader, så osäkerheten även här var stor. Vem ska stå i mål då? Det var ett av de stora frågetecknen inför Ukraina matchen. Ett andra var vilken formation vi skulle spela och hur vi skulle ställa upp, fembackslinje eller fyrbackslinje, hur går vi framåt med både Isak och Kulusevski borta, hur balanserar vi mittfältet osv osv. Frågetecknen inför detta playoff tog inte slut. Det positiva var väl för oss då, att även Ukraina hade en massa skadebekymmer med massa nyckelspelare borta, vilket jämnade ut oddsen på förhand. Men var ändå en oerhört oviss match att gå in i, jag visste i alla fall inte vad vi skulle få av detta lag, ingen aning, det gällde bara att hoppas att Potter gjort det till synes lite omöjliga.
Playoff-dramat
En startelva ställde vi iallafall på benen mot Ukraina. Och målvaktsvalet föll på en 36-årig Kristoffer Nordfeldt. AIK:s målvakt som stått i AIK och väl gjort det rätt bra/ok där, men även blandat och gett, sedan 2020, men det ändå i ett AIK som trots allt slutade 7:a i Allsvenskan 2025. Kan det verkligen räcka och vara tillräckligt kände jag då, är det verkligen DETTA vi ska satsa på, en 36-åring i AIK, framför Noel Törnqvist som med en jätte sensation vann SM guld med Mjällby 2025 och nu gått till Como, eller Melker Ellborg som fått Premier League-flytten till Sunderland och fått stå och göra det bra där på senaste tiden. Och då väljer vi, en 36-åring i AIK, som visserligen varit med enormt mycket i landslaget, men ju typ aldrig faktiskt spelat, än mindre spelat något som gäller saker i landslaget. Upp till bevis då, kände jag.
I övrigt ställde vi upp med en elva i 3-4-2-1 med Nordfeldt i mål som sagt, en fembackslinje med Gabriel Gudmundsson, Victor Nilsson Lindelöf, Isak Hien, Gustaf Lagerbielke, och så lite till synes otippat Herman Johansson på högerytterbacken! Johansson vars story också har något verkligen. Han jobbade vid sidan av fotbollen som elevassistent medan han spelade sin fotboll i Friska Viljor från Örnsköldsvik och Sandviken, för att få ekonomin att gå ihop. Detta var sex år sedan. 2021 värvades han till Mjällby och resten är som man brukar säga, historia. SM-guld med Mjällby 2025 och sedan flytt till Dallas och MLS. Han ska nu in och spela ett avgörande playoff för Sverige mot Ukraina, som sin första riktiga landskamp.
Mittfältet bestod av Jesper Karlström (som var syndabock senast vi spelade playoff till VM, 2022 borta mot Polen, 0-2) och Yasin Ayari. Framför de i en triangel offensivt hade vi Benjamin Nygren, som kom med jätteform från Celtic, Anthony Elanga, som precis gjort 2 mål mot Barcelona i CL. Och så Viktor Gyökeres på topp såklart, och är det något som vi i Sverige verkligen hade, och någon som var i form och bra på riktigt inför detta playoff, så var det då verkligen Gyökeres. Gyökeres som ju kom till Arsenal i somras, och började lite knackigt, men sedan ändå hittade in i Arsenal och även hittade målen. 16 mål i alla tävlingar hittills, 11 mål i Premier League och Arsenal i ligaledning med 9 poäng, och en bra känsla. Inte minst efter att han kommit in i matchen mot Everton hemma på Emirates och avgjort med sitt 1-0 mål i 89:e genom att stå precis på rätt plats när bollen kommer in framför mål, in i öppet mål, och 1-0 Arsenal, som sedan skulle landa i en 2-0 vinst. Så Gyökeres självförtroende och form var på topp, och det kändes verkligen som att det är han som allt ska kretsa kring och han som nog ska göra det, om vi ska ta oss till VM.
Och ändå inför matchen den 26 mars, så var det en stor osäkerhet och ovisshet. Man visste ju helt enkelt inte hur det skulle se ut på planen mot Ukraina, vad Potter hade fått ihop och vad vi kan förvänta oss.
Det skulle Viktor Gyökeres ta tag i och visa vägen ganska snabbt för, dock. I den 6:e minuten redan slår Elanga en boll som skär mellan backlinjen fram till Nygren som kan slå ett bra inlägg på marken typ, från vänstra stolpen till andra sidan av målet tvärs över, och där står Gyökeres och når bollen och med 1 touch bara kan lägga in bollen i mål, till 1-0. Även resterande första halvlek såg vi bra och stabila ut. Det märktes verkligen att Potter hade lyckats sätta en tydlig defensiv som satt ihop. Och ett tydligt lag. Det var ett lag som spelade och som satt ihop tillsammans. Det märktes inte minst när Hien blev skadad i mitten av första halvlek och tvingades byta. Carl Starfelt kom in, och det gick lika bra det. Och när man då har en bra stabil defensiv plus en Viktor Gyökeres på topp, går det bra.
Har man dessutom en målvakt som kan slå otroliga utsparkar går det att skapa även från de. Och Kristoffer Nordfeldt tackade för förtroendet genom att i den 50:e minuten göra en rätt bra räddning på ett skott, och sedan skicka ut en utspark snabbt och perfekt till Gyökeres som lyckas få ner bollen perfekt på offensiv planhalva, och skicka in bollen i bortre högra hörnet säkert, till 2-0 Sverige i 51:a minuten. Otroligt skönt, och med hur vi hade spelat hittills kändes det nästan klart. Detta ska vi inte tappa, så enkelt är det. I 73:e minuten är sedan Gyökeres på hugget igen, när han ser att en ukrainsk back får en dålig touch i backlinjen, Gyökeres snappar upp bollen, kommer helt fri från halva plan typ, försöker runda målvakten Anatoliy Trubin i mål, fälls, solklar straff till Sverige. Gyökeres sätter 3-0, och då kunde man börja fira avancemanget till playoff final. Var väl bara synd att inte Nordfeldt fick hålla nollan, eftersom Starfelt får en felträff i 90:e, sparkar hål i luften när han ska rensa bollen, och bollen dimper ner rakt framför huvudet på Matvei Ponomarenko som kan nicka in 1-3-reduceringen bakom Nordfeldt. Men men, avancemang till playoff-final iallafall. Och detta efter en otrolig insats och prestation också. Inför matchen visste vi inte riktigt vad vi skulle få se av Sverige, och vad Potter hade lyckats få ihop. Efter denna match mot Ukraina, kände i alla fall jag, men nog många med mig, ”VI SKA TILL VM!!!” Och det var inte alldeles säkert att man skulle känna tro och hopp inför en playoff final som denna mot Polen nu då, efter allt vi varit igenom senaste tiden. Men det var just ändå tro och hopp man kände.
Att vi efter allt som varit, så illa som det sett ut och varit, allt kaos med JDT och att slutat sist i en VM kval grupp, ändå har chans att ta oss till VM i sommar, och det i en finalmatch mot Polen hemma på nationalarenan. En match. Då känner man bara, ta den chansen, du kommer aldrig få en bättre chans. Detta är den största gåva till möjlighet och chans vi fått i Sverige sedan, ja jo, hur långt vill ni att vi ska backa i historien? Till VM 1938 i Frankrike, då vi kom fyra i VM genom att att vi bara behövde slå Kuba med 8-0 i Antibes och sedan var i VM-fyra eftersom att Österrike drog sig ur? Är någonstans där vi landar i jämförelse. Och matchen mot Kuba var ändå 88 år sedan, så då förstår ni storheten i gåvan och chansen vi fått här. bara vinn mot Polen kände vi nog alla, spelar ingen roll hur vi vinner, bara vi vinner.
Det var med dessa tankar vi gick in i matchen mot Polen, den 31 mars 2026. Det fanns ändå en viss nervositet i luften, kände i alla jag, mest eftersom att Polen inte är ett speciellt dåligt lag direkt. Har man spelare som Zielinski och Lewandowski, har man spets och kvalitet nog för att också de göra en bra match och vara riktigt farliga framåt. Men med denna chans vi nu fått, med hemmapubliken och 50 000 i ryggen, och Graham Potter som tränare, Potter som ju måste ha anat vilka hyllningar och beröm han kommer få om han lyckas ta Sverige till VM, så kändes det ändå fördelaktigt för oss.
Matchen började, och det kändes att alla fattar att detta är VIKTIGT. Det började bra genom att Elanga gör 1-0 efter 20 min, detta efter att Gudmundson slår en genomskärare till Ayari in i straffområdet, Ayari sulpassar bollen snabbt på 1 touch bak till Elanga som står redo för att måtta avslut. Och vilket avslut han får till alltså! Perfekt stenhårt i krysset via ribban först, otroligt skott. Otroligt bra start. Efter detta, i 25:e minuten tappar vi boll, Cash får slå ett inlägg som kommit in till nummer 7 i Polen, Karol Swiderski, som får iväg ett jättehårt och bra skott mot marken, trots att han får vända runt kroppen lite för att få till det avslutet. Bollen är på väg med hög fart mot högre nedre krysset, och det ser inte bra ut. Men så hinner Nordfeldt ner blixtsnabbt och tar den bollen. Det är faktiskt en otrolig räddning tycker jag. Ok vi ska inte upp på hur höga nivåer av räddningar som helst. Men absolut en av de absolut bästa jag sett i landslaget i alla fall, är en otrolig räddning, att hinna ner dit just, så snabbt, otrolig klass!
Sen släpper vi in 1-1 bara 13 minuter senare, och det var väl onödigt. Men vi skulle kanske ändå gå till ledning i paus, för nu hade vi en frispark lite till höger om straffområdet, är ett rätt så bra läge, att måtta in frisparken på för nick på mål. Men nej nej, skulle såklart inte bli något här, vi i Sverige gör ju aldrig mål på hörnor eller såna här frisparkar. Alltså inte ibland, aldrig. Senaste sånt mål vi gjorde var mot Moldavien i en träningsmatch vi vann med 3-1 i oktober 2023, när Gustaf Lagerbielke kom upp och nickade in en hörna. Det är nästan tre år sedan. Och innan det kommer jag inte ens ihåg när det var, och det säger en hel del. Så nej denna frispark skulle det såklart inte bli något av. Om det då inte var så att det skulle det, just denna gång. För på plan fanns återigen Gustaf Lagerbielke, och när Benjamin Nygren skickar in bollen bra, och Lagerbielke tränger sig fram framför polackerna och får huvudet på bollen, då känner man något annat, för då går bollen i mål hör och häpna och det är 2-1 till Sverige. Och ska vi vara ärliga så har vi ju faktiskt märkt en skillnad på fasta situationer, sedan Potter tog över tycker jag. Sedan Potter och staben äntligen anställde en renodlad ordinarie och specifik Set-piece coach i form av Andreas Georgson, så har det sett bättre ut. Jag tycker att man har sett att vi varit närmare, och att vi haft en plan med de fasta situationerna, det har även resulterat i en del lägen på hörnor och såna här frisparkar, även om utdelningen dittills uteblivit. Fram tills nu, när Lagerbielke kommer högst på Nygrens boll in, och vi äntligen får utdelning på jobbet med de fasta situationerna, äntligen.
Sedan gjorde Polen 2-2 i 55:e minuten. Och detta var dåligt försvarsspel, så enkelt är det bara. Men vi kan låta det passera en dag som denna. Vi kan även låta det passera att Polen efter detta mål sätter ett otroligt starkt tryck mot Sverige och man nästan bara är rädd, vill att klockan går mot en förlängning och egentligen bara väntar in Polens 2-3 mål.
Vi kan låta allt det passera dock, och stanna till i den 69:e minuten, då Potter gör byten, ut med Elanga och Karlström, in med Bergvall och Besfort Zeneli. Jag förvånades faktiskt en del av dessa byten där och då. Jag kunde inte förstå varför man byter ut Elanga i denna match, där och då, med den otroliga offensiva kvalitet han har och det han kan skapa när väl lägen kommer. Sen ville jag absolut se Bergvall på planen, 100%, har alltid sett något i honom varje gång kan fått minuter i Blågult. Även Zeneli bytet och Karlström ut förvånade mig, kanske mest pga jag inte visste så mycket om Zeneli. Jag som inte följer allsvenskan på så nära håll ser bara, ”ok en spelare som väl varit rätt bra för Elfsborg” men ok, det är ändå Elfsborg, och även om han sedan flyttat till Union Saint Gilloise, så är det ändå ett frågetecken för mig, speciellt mot Karlström som faktiskt varit riktigt bra i båda dessa playoff matcher och varit det där defensiva ankaret, han misslyckades med totalt att vara i playoffet mot Polen 2022 och gav bort mål istället! I dessa båda matcher var Karlström riktigt bra, och det får man ge honom. Så dessa byten förvånades jag av. Sedan ska vi även stanna till i den 81:a minuten då Nygren byts ut, till förmån för GAIS Gustav Lundgren. Och lite samma här, Lundgren har varit otrolig i Allsvenskan för GAIS som slutade 3:a 2025, men det är ändå bara Allsvenskan väl, tänkte jag, väl? Väl?!
I den 88:e minuten, med 87 och en halv minut spelad får Gustav Lundgren bollen, vi har haft lite tryck några minuter nu, fått till några chanser, och med 2 minuter ordinarie tid och bollen på offensiv planhalva, känns det som att vi inte har något att förlora med att gå för det och gå framåt. Det är exakt det Lundgren gör, med 1 spelare mellan honom och straffområdet, så är det bara Jakub Kiwior som Lundgren måste gå 1 mot 1 mot och ta sig förbi. Det gör Lundgren perfekt, och kommer förbi, in i straffområdet, men i rätt dålig vinkel för eget avslut. Han ser Daniel Svensson snett bakåt, ungefär i linje med straffpunkten en bit till höger. Svensson skjuter, ”NEEEEJ!!!”(sus i publiken då skottet blockas), men det blockas bara så att den studsar ut. Ut till Bergvall som står vid straffområdes linjen och kan gå på avslut från distans, ”NEEEEJ!!!”(sus i publiken då han får till ett rätt bra skott, med vad som ser ut att vara yttersidan, men skottet räddas), men Bergvalls skott är så pass hårt att det blir en retur som går rakt ut i planen, och plötsligt har Zeneli bollen som studsat upp och ligger i luften, rakt framför foten, med ett i princip öppet mål framför sig. Han får en träff på bollen, bollen är på väg mot det öppna målet, tiden står still, Niklas Holmgren har redan börjat vråla ”DE E MÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ….” innan, STOLPEN…. ”NEEEEEEJ!!!!” (sus i publiken).
Men bollen studsar ut från stolpen, mitt på planen. Gyökeres ser bollen, men ser också att Polens nr 3, mittbacken Przemysław Wiśniewski är precis framför honom, och det enda som är mellan Gyökeres, bollen och det öppna Polska målet, och en svensk VM-biljett (?!). Sen vet jag inte riktigt vad som händer egentligen, men sekunden senare är helt enkelt Viktor Gyökeres framför Wiśniewski, som själv ligger på marken och har ramlat eller halkat, eller vad hände? Jag har inte svaret på det. Vad jag däremot vet är att med exakt 87:40 på matchklockan så skickar Gyökeres in bollen stenhårt i öppet mål till 3-2 Sverige. ”JAAAAAAAAAA!!!!!!!!” (enormt jubeli publiken), folk hoppar runt, kramar varandra, skriker, glädjen är enorm.
KL 22:37, sätter den slovenska domaren Slavko Vincic pipan i munnen och blåser av. Sverige är i VM!
Glädjen är enorm, det utbryter ett enormt jubel, alla spelare plus bänk springer ut på planen och firar, Gyökeres sliter av sig tröjan, Elanga sliter av sig tröjan och för även tag på en enorm flagga som väl kommer från den svenska klacken som han sedan springer runt med. Hela nationalarenan sjunger Gyökeres nya läktarsång, hela läktarna kramas och firar, samtidigt som spelarna jublar tillsammans på planen.
Och någonstans mitt i allt det där – mitt i jublet, kaoset och euforin – får Erik Niva frågan i studion: “hur sammanfattar du detta, vad känner du?” Av Niklas Jidhe. Han skrattar till.
“Haha, DÅ HAR JAG ATT GÖRA.”
Och det säger egentligen allt. Så kände nog alla.
Och mitt i allt detta firande, står en man som kom in i ett landslag i fritt fall, med två träningar, ett kaos, ett förlorat självförtroende och en uppgift som i princip var omöjlig. Graham Potter tog över ett landslag utan riktning, utan struktur och utan tro, som precis hade förlorat mot Kosovo – och på exakt 169 dagar tog han det till ett världsmästerskap.
Det är inte bara en prestation. Det är något mycket större än så.
Mot VM
När domaren blåser av, står Potter där med brett leende i sitt tekniska område och kramar om de ledare och spelare som befinner sig där, och ser genuint lycklig ut.
Graham Potter är en HJÄLTE, för hela landslaget och för hela Sverige, han har gett oss en VM sommar i Nordamerika 2026. Potter är en hjälte för att han har gjort det till synes omöjliga möjligt, och visat att det går.
Graham Potter har visat att det finns något att tro på, att det finns en framtid för oss, och att vi kan drömma igen. Drömma om ett VM, drömma om sommarnätter då ingen sover, sommarnätter med glädje och jubel, och drömma om hur vi ska fira midsommar i Houston, Texas. Och med de drömmarna Potter skapat, vem vet vart detta kan sluta.
När “När vi gräver guld i USA” sedan ekade ut över nationalarenan, och 50 000 svenskar sjöng med, då blev det plötsligt mer än bara en låt. Det blev en påminnelse. Om 1994. Om vad som är möjligt. Och om att vi, hur långt bort det än kan kännas ibland, alltid kan ta oss tillbaka och uppnå det som känns omöjligt.
Till alla er som trott, på allting som vi gjort (Och till alla oss som slutade tro)
Vill ni följa med oss västerut?
Ja, det vill vi verkligen! Vi är redan påväg
