Inför matchen på Swedbank stadion hördes röster från antagonistiska rivaler i Stockholm som önskade att Malmö skulle ta ner Hammarby på den jord de menade att laget flugit upp från, liknande resonemang kunde också höras från Malmöregionen där det fanns förhoppningar om att upprepa krossen mot Sundsvall. Så blev det inte. De för dagen helgrönt klädda stockholmarna visade precis som de pratat om under säsongsinledningen ingen beundransvärd respekt för de himmelsblå, och så var det också tvunget att bli om det skulle bli den toppmatch som vi alla hoppades på.

Inramning av hög kvalité
Det var en match som innehöll alla beståndsdelar man kunde önska sig, kamp, vackra mål, frustration och mäktig sång. De grönvita fansens kapacitet känner jag mycket väl till, och så även Malmös, men läktarkampen blev faktiskt jämnare än jag hade trott på förhand.
Från den neutrala position pressläktaren mitt på långsidan ger kunde Hammarbys ca 1000 tillresta fans höras konstant under 90 minuter, med trummor, växelsång och ett stämningshöjande inferno. Malmöfansen bidrog med sitt, och när hela klacksektionen satte igång tillsammans med bitar av långsidorna så blev det ett mäktigt bra tryck, men det händer alldeles för sällan och stundtals undrar jag hur det kan komma sig att en så stor klack på hemmaplan bidrar med så lite sång. Men inramningen var överlag av hög kvalité.
På plan då? Hammarby bjöd även där på en match som blev jämnare än vad många hade trott, med procenten jämbördigt fördelade över bollinnehav, avslut och frisparkar. Det var en sådan match där känslan var att det kan gå hur som helst, för även om Rosenberg missade en i efterhand felaktigt dömd straffspark och Eikrem träffade virket både en och två gånger så har Hammarby alltid konkreta hot i bland annat Kennedys högerfot, Perssons tunga distansskott och Söderqvists löpstyrka.
Om resultatet fortfarande efter 90 spelade minuter är 2-1, ja då lever fortfarande matchen. Men söderbröderna kom inte upp i nivå och när Malmö drog det längsta strået i 93e minuten kunde Mehmeti döda matchen ,susandes förbi ett frustrerat försvar som stod på hälarna.

Kritikerna får vänta lite till
På väg tillbaka genom ett vårkyligt Pildammsparken var det inte särskilt överraskande ett ganska glatt ljusblåklätt tåg som promenerade fram, mer överraskande var att konversationerna runt omkring faktiskt inte handlade om Malmö, utan om Hammarby. Bakom mig ett gäng ungdomar som imponerats av bortaklacken, den ihärdiga sången och volymen på rösterna. Framför mig en småbarnsfamilj som diskuterade Kennedy Bakircioglüs eleganta spel .
Om kritikerna hade hoppats på att döda hypen kring framgången för Hammarby, att skrapa fram bilden av ett Hammarby som luftslott, så kommer de att få vänta lite till. För om något så stärktes snarare bilden av att lagets vision och kapacitet är verklig, ett hot som många velat bagatellisera.
Med flera SM-guld på kort tid och stora framgångar i Champions League var Malmö värdemätaren, och nu skickar Hammarby ut inbjudningar till poolparty i Söderstadions badkar - och jag tror inte att särskilt många lag ser fram emot det.