Med detta i bakhuvudet så är premiären betydligt större än en fotbollsmatch, större än tre poäng och större än en premiärmatch. Därför kommer jag inte att skriva någon vanlig "inför-text", för det är ingen vanlig premiär. Det är början på en resa. Början på ett hopp. Ett hopp om nytt liv, nya sammanhang och om att vinna tillbaka hedern. Det handlar inte bara om att vi äntligen får vara med i Allsvenskan eller att vi får mäta oss med Sveriges mesta mästare. Det handlar om den första byggstenen i en långlivad dröm. I allt som någonsin byggts så har allt haft en början. Egentligen byggdes grunden när Holmberg klev in. Han fick börja med en hammare och några spikar. Ingen trodde att han skulle kunna bygga något av det. Men det kunde han. Nu har han bättre verktyg till hands, men han är fortsatt fattig i jämförelse med sina konkurrenter.
Supportrar har fått genomgå ett sisyfosarbete
Ni kanske känner till berättelsen om Sisyfos? Om inte så tar vi den kort. Enligt den grekiska mytologin blev Sisyfos straffad av Zeus. Hans straff blev att varje dag rulla upp en tung sten uppför ett berg. Men precis, precis när han kommit till bergets topp . . . så vips fick han börja om från början. Så dag ut och dag in fick han rulla den mycket tunga stenen uppför berget, om och om igen . . . I all oändlighet, därav begreppet sisyfosarbete, ett arbete som aldrig tar slut. Jag vill inte på något sätt slå mig för bröstet och påstå att jag åkt land och rike under alla år i Superettan och division 1. Det finns supportrar som gjort det. Men det är ingen tävling i vem som har lidit mest. Det är bara en liknelse som vi alla ÖISare, oavsett antal timmar i bil eller antal sedda matcher kan relatera till. Men Sisyfos var alltid när toppen. Om man ur ett ÖISperepskeitv ser bergets topp som Allsvenskan så har ÖIS aldrig varit nära utan istället fått rulla stenen från start till mitten om och om igen. Men för att dra det ytterligare ett varv finns det också ett begrepp kallat ”Sisyfoskomplexet”. Filosofen Camus menar att så fort Sisyfos bestämmer sig för att sätta ett värde på sitt arbete, så får arbetet ett värde, trots att det egentligen är meningslöst. Med andra ord om Sisyfos bestämmer sig för att älska det han gör och acceptera sitt öde så blir det inte längre ett straff. Det är såklart en långsökt parallell. Men ändå, att hitta glädjen i det lilla, att njuta av mindre segrar, som i det stora inte är betydelsefulla är något vi fått vänja oss vid. En kall septemberkväll i Kristianstad, Oskarshamn eller annan valfri ort är inget en genomsnittlig fotbollssupporter värdesätter högt. Men genom att inte ge upp, genom att aldrig sluta tro och genom att gilla läget så är det något ÖISare fått vänja sig vid. Visst har det funnits glädje under åren, massor. Tänk bara på alla vunna negativa kval - rena överlevnadsmatcher som verkligen har satt hoppet på prov. Glädje, lättnad och nytt hopp om en bättre framtid. För en utomstående måste fotbollssupportern ses som den optimala optimisten. För även om supportern älskar att klaga, gnälla och ställa krav så måste ändå supporterskapet vara något av det mest trogna och härdade som finns i samhället. Trots uppgivenhet, avsaknad av kontinuitet och allt som oftast långt ifrån toppen av Superettan så har vi aldrig gett upp. I de mörkaste stunderna så har tanken slagit mig “Tänk om jag aldrig får se ÖIS i Allsvenskan igen”. Men så kommer det en ny säsong, ett nytt hopp . . . ett hopp som alltför ofta släckts tidigt. Men drömmen har alltid funnits där. Den stora drömmen är självklart att få uppleva ett SM-guld med ÖIS, men den drömmen är så långt borta att den knappt vågat drömmas. Men om vi inte ens spelar i Allsvenskan är det inte bara en dröm utan en total utopi. Men så händer det. Stenen rullas upp för berget och helt plötsligt öppnar sig en ny värld, i ÖIS fall är den nya världen Allsvenskan. Ett rum där klubben hör hemma. Men också ett rum som hunnit förändras och tapetseras om flera gånger sen vi besökte rummet sist. Men när dörren väl öppnats och ÖIS klivit in så finns det bara en känsla som infinner sig: Det är här vi ska vara. Den långa vandringen innehållande mängder av hinder som ibland känts oövervinnliga är över. Klubben och supportrarna har genomgått ett stålbad. Det är så mycket som har hänt runt klubben under de 17 åren att det inte fyller någon funktion att rabbla upp allt. Det är bara att konstatera att det mesta har varit negativt. Klubben har härdats, tagit stryk men framförallt överlevt. Och nu . . . med en ynka dag kvar tills premiären är klubben starkare än på länge. Trots en budget Allsvenska lag kan skratta åt, trots ett spelartruppsvärde som är värt lika ungefär lika mycket som Malmös anfallare Botheim så vet vi som varit med att resan och historien bakom den Allsvenska återkomsten bevisar en sak: Örgryte kommer aldrig dö. Örgryte kommer ALLTID tillbaka! Så vem ska ha tack för det? Oavsett om du bara haft möjlighet att se ett par matcher per säsong, om du är en ÖISare i exil men som bidragit med det du kan eller om du är en fanatiker som åkt land och rike för ÖIS så - Tacka dig själv ! För att du inte gav upp. För att du härdade ut. För att du bidrog på ditt sätt. För att du är trogen röd och blå .
En ny epok ta sin början
Premiär handlar alltså inte bara om att göra en bra match, försöka ta poäng och att få uppleva en folkfest. Det viktigaste av allt är hoppet. Hoppet om att detta är starten på en återuppbyggnad av landets äldsta fotbollsklubb. Hoppet om att klubben nu ska börja skötas ekonomiskt smart för att kunna blomma ut. Att det finns klubbar som trots mindre eller liknande resurser gjort smått otroliga resor gör inte att hoppet om stabilitet och framtidstro minskar, tvärtom. Mjällby, Sirius, Värnamo, Gais, Östersund (nåja) är klubbar som har gjort olika typer av resor. Deras resor skiljer sig åt men de har alla en sak gemensamt, de har alla på ett eller annat sätt gjort avtryck i den svenska fotbollen under de senaste 10 åren. Precis som ÖIS har de också stått där en gång, som nykomlingar och som närapå bortglömda inför en premiär. Ingen minns deras premiär från året då de var nykomlingar. Men alla minns att de under en eller flera säsonger presterade över förväntan. ÖIS premiär är således inte bara en premiär utan också början på en resa och det är imorgon de första raderna av ett nytt kapitel i boken om ÖIS historia skrivs. Ett kapitel och en resa vi kommer att blicka tillbaka på, det kan vi vara säkra på. Frågan är bara HUR vi kommer att blicka tillbaka den? Den första anhalten på resan har vi redan nått, vi är i Allsvenskan. Snart börjar resan mot nästa hållplats, att etablera oss där vi hör hemma! Så njut mina vänner, njut och sjung för ÖIS! Fortsätt att vara lika envisa och uthärdliga som vi varit under över ett decennium ! För är vi det så kommer vi också att klara detta. Imorgon smäller det - Nu börjar en ny epok!
